Recension: Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang

Idag publiceras en recension av boken Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang (Carlsson, Eric, Bo Nilsson & Simon Lindgren (red.) (2015). Göteborg: Daidalos) som jag har skrivit i tidskriften Human IT, som är helt och hållet open access.

Jag fick fritt fram att skriva långt, så recensionen är förhållandevis utförlig. Utrymmet gjorde även att jag fick möjlighet att driva ett antal metodologiska och teoretiska resonemang som visar hur boken med sitt diskursanalytiska perspektiv (tung inspirerat av Laclau och Mouffe) på många sätt missar den digitala politiken. Detta är dock mer än en metodfråga. Det får bland annat som konsekvens att man helt bortser från konsekvenserna av internets plattformisering, hur hypertext fungerar, vad meta-data betyder osv.

Men det finns även en annan brist i perspektivet. Genom att författarna i huvudsak analyserar hur man har talat om digital politik i konventionella massmedier, så missar man helt och hållet framväxten av ”alternativmedier” och deras (i många fall negativa) påverkan på det offentliga samtalet. Ur ett svenskt perspektiv känns det omöjligt att tala om digital politik utan att nämna Flashback, Avpixlat osv.

Eller vad tänker ni om detta?

 

Bach och immanensen

Förra inlägget avhandlade mina blandade känslor inför Beethoven, och framförallt artonhundratalet. Romantiken ger oss svängningar mellan mörk sorg och ljus glädje, i kombination med en dialektisk universalism (i meningen att den genast imploderar i partikularism och platsspecifikhet). Vi kan gå från Elysium ena sekunden, och i nästa takt inse att ”alle Menschen” endast inbegriper ”diese Menschen”. Detta väldigt moderna, i meningen att den utgjorde en sorts kritisk antites till det genomrationella teknologiska samhället, måste tänkas genom strategisk kritik och affirmation. Den naiva affirmationen underblåser våra reaktionära affekter, den dogmatiskt kritiken gör att vi inte kan rädda den strategiska universalism ändå finns där. Kort och gott, i vidaste mening, sammanfattar detta ett borgerligt förhållningssätt. Det där lägger vi åt sidan nu.

Beethoven utgör endast en del av min höst, den del som kan ta mig mellan eufori och vrede. För pendelrörelsen mellan fromhet och kosmologi krävs Bach och barocken. För att skriva detta måste jag lämna vissa av mina filosofiska utgångspunkter och istället röra mig i den terräng som Ingvar Kullberg kallar omöjliga figurer.

Om romantiken gör oss till hermeneutiker, till ständiga uttolkare av delar och helheter; att vi söker efter den mening som är dold bakom det uttryckta och tvingar oss att välja mellan försoning eller misstanke; då är Bach istället magisk. Men inte magisk i meningen att det skulle handla om en stämning, utan jag menar i den icke-metaforiska och konkreta bemärkelsen. Vi citerar Mozart och Schikaneder ur Trollflöjten:

Die Zauberflöte wird dich schützen,

Im grösten Unglück unterstützen.

Denna beskyddande trollflöjt, skulle jag vilja argumentera, är ännu inte modern, som hos den universalistiska/partikulära förtrollningen i den så nära liggande Beethoven och Schillerska nionde symfonin:

Deine Zauber binden wieder,

Was die Mode streng geteilt,

Nu är jag förvisso helt obildad inom musikhistoria, men mitt syfte är ju omöjliga figurer snarare än vetenskap. Så med denna kontrast mellan den immanenta och kosmiskt verkande trollflöjten och den metaforiskt dunkla förtrollningen hos Schiller som kastar oss ned för en slippery slope mot Schleiermacher och Dilthey, kan vi istället börja arbeta mot Bach.

För det första. Bach är och måste vara formatnihilist. Instrument och klangfärg är irrelevanta kriterier och romantikens ”stämning” (Stimmung) förvandlas till dekadent dravel. Det spelar ingen roll om Das Wohltemperierte Klavier spelas på en historiskt korrekt cembalo, med Glenn Gould’s piano och ylande röst, eller med Wendy Carlos’ vältempererade Moog-modulärsynth. Den kosmiska harmonin hos Bach affekterar inte vår ”smak”, utan relationen mellan fromhet och kosmologi.

Vidare finns det ingen underliggande mening hos Bach. Det finns inget att tolka bakom delen och helheten. Det enda som finns är fortsatta modulationer (i komposition, inte klang). Det mest kända (men samtidigt det mest romantiskt kletiga) exemplet på detta är hur Charles Gounod 1853 adderar en cello ovanpå ett piano (borgerligt romantiskt) rakt på Bachs berömda preludium till Das Wohltemperierte Klavier och därmed vaskar fram Ave Maria.

Även om just Gounods exempel är i det närmsta postmodernistiskt vulgärt, belyser det poängen att Bach arbetar med en naturfilosofi som har en algebraisk relation till det vi kan kalla naturlagarna (ej i modern betydelse). Eftersom vi ännu inte har separerat G-d från naturen, får vi inget glapp mellan den tonala ordningen och substansens ordning. Vi får en fromhet långt mycket djupare än det sena artonhundratalets psykoanalytiska bekännelse och vi får en kosmologi långt mycket vidare än den reduktionistiska och mekanistiska plats vi sedan kommer att reservera för naturvetenskaperna (berövad av vad hermeneutikerna kallade ”själsliv”).

Eftersom relationen mellan fromhet och kosmologi är algoritimisk, i meningen att en simpel monofonisk tonföljd samtidigt kan producera den mest barocka utsmyckningen i guldbladsperfektion; ett enkelt krucifix innehåller samtidigt hela Kölnerdomen, fortsätter således Bach att producera överflöd inuti oss när vi lyssnar. Eftersom våra imperfekta kroppar saknar en Turing-maskins matematiska perfektion, alternativt en helig fromhet, lämnas vi i ett drönande, nästintill transartat, tillstånd.

Glenn Gould’s kanandensiska pragmatism och eccentriska liv är irrelevant – i hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer är det endast hans drön som är intressant:

Jag lyssnar lika gärna på Gould som på Kimiko Ishizaka’s open-sourceinspelningar just för att ”spelglädjen” underställs den kosmiska perfektionen. Bach brydde sig mer om åt att själv stämma sin cembalo till matematisk perfektion på ett sätt som vi fortfarande spekulerar i hur det gick till, än om sådana världsligheter som subjektiva uttryck.

Hur hänger detta då ihop med mitt själsliv (för att råna hermeneutikerna på ett begrepp)? I förra bloggposten explikerade jag hur Beethoven aktualiserade mitt förhållande till sorg och glädje. Men dessa två emotioner är alldeles för trubbiga för att i sin ensamhet förklara något. Inom mig finns nämligen lika stark förmodern spänning mellan det fromma och det kosmiska som är underställd förhållandet mellan frihet och öde. Under Bachs kontrapunkt är man samtidigt en from slav som inte har en enda chans att påverka perfektionen, som man är fullkomligt fri att fortsätta den drönande kosmologin mot evigheten. Detta är inte bara monism, det är i princip spinozism.

Om hösten får man lätt ångest av Beethoven på grund av det romantiska tvånget till att känna saker. Men då kan man alltid falla tillbaka till Bach och låta naturens lagar kasta kroppen vind för våg mellan fromhet och kosmologi – mot en mycket behagligare universalism som man inte längre behöver anstränga sig för att bli en del av.

Egentligen överskrider Bach årstiderna. I min analoga anteckningsbok antecknade jag följande om Bach. Daterat april detta år, klockan 06:14 i Borås, lyssnandes till Bach på P2:

Fullständig realism råder. Samtidigt animeras hela rummet av starka toner. Jag kan inte tänka mig ett annat sammanhang, ingen plats, inget specifikt sällskap, inte heller någon speciell tidpunkt. Just nu känns allt som om det kunde frysas i tiden och jag skulle vara nöjd.

Omständigheterna fryses. Tiden, rummet, sammanhanget, allt det där som är irrelevant. Kvar finns endast fromheten!

Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten ”Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

Boken och biblioteket

Boken och Biblioteket finns nu att beställa hos Ink Bokförlag. Jag ser fram emot att läsa den av flera anledningar, kanske framförallt ur ett objektorienterat perspektiv. Titeln bjuder nämligen in till en sådan förväntan.

Några fria associationer kring titeln:

Sein und Zeit – Korrekt svensk översättning är Vara och Tid, men av någon anledning blev det Varat och Tiden i bestämd form, något som översättaren Richard Matz senare ångrade. Men distinktionen är viktig, eftersom Sein und Zeit i sin ”helhet” inte är objektorienterad (endast vissa, förvisso viktiga, passager är det, ex. verktygsanalysen). Här kan vi jämföra med Varat och Intet, vars tyska titel är Das Sein und Das Nichts. Har tyvärr inte läst den än.

Nu var kanske inte denna existentialistiska utsvävning poängen. Jag är tveksam till att varken Heidegger eller Sartre figurerar i B&B. Utan snarare är det intressant med den bestämda formen som en kritik av den så utbredda formatnihilismen som präglar vår samtid. (när det gäller böcker föddes ju textismen i och med televisionen).

Kom på en till sak. Böcker vars titlar får förkortningar. ”B&B” råkade jag skriva för att länken slutar på b&b.html. Andra förkortningar som ofta används är GT för gamla testamentet, ATP för A Thousand Plateaus och TQO för The Quadruple Object.

Why technological concepts are smarter than sociological ones; interfaces I

A key question in philosophy and civil sociology (as opposed to the ordinary State sociology) is to grasp how entities and objects communicate, interrelate and every now and then shape new emergent bodies.

Engineers already have one such brilliant concept: interface. But before elaborating on that, let us see what happens when an average sociologist ”borrows” the terminology of technology:

/…/ interface analysis grapples with ‘multiple realities’ made up of potentially conflicting social and normative interests, and diverse and contested bodies of knowledge. It becomes imperative, then, to look closely at the question of whose interpretations or models (e.g., those of politicians, scientists, practitioners or citizens) prevail in given scenarios and how and why they do so (Long 2001: 88)

In two sentences much of the world disappears and we are left with the ”multiple realities” of human access, where there is nothing but ”social” and ”normative” interests. And the only objects connecting are ”politicians, scientists, practitioners or citizens”. What a weak interface! No wonder sociologists never seem to find the missing masses.

To understand concrete things and events, such as workplaces, scientific laboratories, parties, infrastructure and telephones, we are far better off by turning to computer science or industrial design.

Interfaces can be made of hardware or software, of object-oriented code, or in the case of soft humans; by places, protocols and translations.

We take the average desktop computer. It has multiple hardware interfaces, some of them on the outside such as USB-ports, VGA screen connections and ethernet plugs. These in turn follow specific protocols to interface with other devices, such as keyboards, screens and the internet (TCP/IP is (one of) my religions <3). Besides these pretty blackboxed protocols (to hackers and programmers they are gray or white) there is usually a GUI (graphical user interface) and/or CLI (command line interface). The average Macintosh user only uses the GUI to render advanced computing understandable to his or her performances. Different interfaces enables you to do different things, with different speeds and accuracy, and a computer off the shelf can thus be many different things. The same hardware interfaces can be configured to be either a web server, a crypto-device or just a word processor for someone writing a novel. This is one example of the fantastic power of interfaces and their ability to make things multiple!

But it’s not only computers and state of the art technology that comes with interfaces. Take a library. It also has plenty of hardware and software interfaces. There is a catalogue of thousands of books, there are chairs and tables for interfacing with books that you pick off the shelves, and if the library is nextlevel, it is equipped with a café where humans can interact using the protocol ”language”.

Once you study one of the interfaces closely, you can find even more interfaces. The library catalogue is programmed with lines of code that interact with computer hardware, which in turn synchronizes data via the network interface. The books in the shelves are usually in the standard ink-on-paper GUI, with exception of tactile alphabets and audio books. And the café interface of interacting humans may be configured to promote people sitting together, excluding perhaps certain people by adjusting the price of coffee, etc.

Interfaces are always created with a certain degree of plasticity, so that they are able to go beyond a single-purpose link. The USB-port is able to talk to thousands of devices, linked in a serial fashion. The Tahrir square is able to host millions of people overthrowing a dictator, and my notebook allows me to scribble down text in all languages, and as a bonus feature I can draw pictures, diagrams and funny cats.

But the plasticity is always conditioned and configurable. My firewall prevents malicious code from entering my network interface, the electronic gates of the library tries to stop book-thieves, and by using academic jargon in the pub, I can in a very unsympathetic way exclude people from entering a conversation.

But on a philosophical level there is a more profound feature of interfaces. They seem to interdefine sensible objects. With a few keystrokes on my command line interface I can turn an old half-wrecked computer into a web server, that can be reached and interacted with over the internet. By hanging out in cafés talking about cool clothing, aesthetics and trendy cigarettes, I can turn myself into a hipster, and by reconfiguring a street with concrete barriers the local municipality can change the identity of a noisy traffic-saturated street to a posh walk for window-shoppers (gentrification).

These are only a few preliminary thoughts on the roles of interfaces and objects. Perhaps more will follow another day.

Bekännelse till Framtiden

Jag är en ganska historielös människa. Dels beror detta på mitt dåliga minne, och dels beror det på min naturliga tendens att glömma allt som är jobbigt, pinsamt eller felaktigt.

Boken Framtiden, som jag redan återvänt till efter en första reflektion är en mystisk bok. Den implicerar saker (dvs. viker in) som inte hänvisas till explicit, utan man lämnas ofta med en känsla av att någon är utpekad, men man vet inte exakt vem som är utpekad.

Kanske är det på grund av fåfänga, denna dödssynd i moderniteten, denna hyllade förmåga i jagmoderniteten, som jag ibland känner att Framtiden talar till mig. Eller kanske är det för att boken är skriven som en civilisationskritik, som den talar till ”alla och ingen”. När Rasmus tar upp konkreta datum från 2008 reagerar jag initalt med varaglömska, förnekande och utbrister ”It wasn’t me”.

Den här bloggen läses nog inte av så många. Jag vet inte, eftersom jag på kryptoanarkistiskt vis inte ens sparar loggfiler för webservern att göra statistik av. Så jag ser det som en bloggdagbok som jag inte vet vem eller hur många som läser #googlenegation. När jag bläddrar tillbaka till de 27 blogginlägg jag gjorde i Oktober 2008 så inser jag att jag då sade saker som är osägbara idag. Smaka på den här:

Det är mycket kärlek nu. Rena och skära affekter som manifesterar sig i självresonerande bloggväggar, en trend som till och med gammelmedierna har hoppat på.

Ouch. Trots att den där formuleringen har legat och skvalpat på den s.k. webben i mer än tre år (vilket uppmäts till ca. 10 år av internettid) så äcklas jag av den, hatar den lite, och gillar den ungefär till en fjärdedel för sin naivitet (naivism är visst det nya svarta).

När jag har förlåtit mig själv för naivismen återstår en kall och rationell analys. ”Kärlek”, ”bloggväggar” och ”gammelmedier” är, i kombination med varandra, förbjudna ord numera. Boken Framtiden skulle handla om framtiden men den väckte ett monster i historien! Något år senare dök det lika vidriga begreppet ”länkkärlek” upp.

Om kulturen tappade sin botten i slutet av sjuttonhundratalet, men sentimentalt längtade tillbaka till den; så var 2008 året, inte då vi ytterligare förlorade ett redan förlorat fundament, utan året då möjligheten till att tänka fundamentala tankar köptes av Google(C) och Facebook(tm). Och ingen klagade. För det var ju bara ”länkkärlek”. (oj det där lät eurocentriskt, tur att man är åttiotalist och ironisk generation).

Nu finns det ingen anledning att tala om fundament för något så banalt som en naiv länkglädje. Det handlar egentligen inte heller om pessimism vs. optimism. Utan om upplysning. 2008 låg nätets maktförhållanden i ett beslöjat mörker, och många nätaktivister befann sig i en oral fas, då allt som pingade RSS-flöden och skickade mera spamtrafik till något ställe på internet stoppades rakt ned i den digitala halsen. Som tur var ställdes sociala-medierhajpen sedan ut i solen för att ruttna som smör, och vi behövde inte längre famla i mörkret.

Men, för att återkomma till pessimism vs. optimism. Valet står inte mellan dessa två poler. Valet är inte att koppla ned. Jag säger som man sade på nittiotalet: ”Historien går för snabbt nu, det enda man kan göra är att flyta med”. Det låter naivt och daterat. Men metafysiskt är det sant. Tidsligheten har ingen extern referenspunkt. (Om just detta, en annan dag).

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Framtiden


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena – accelerationism – och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev ”kod” igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa ”Framtiden” som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. ”Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse” (54). ”Till slut glömdes även piratflaggan bort – den hörde inte längre till framtiden”. Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. ”Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem” etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som ”Framtiden” hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som ”Framtiden” beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i ”Framtiden”.

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en ”vanlig människa” att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av ”poststrukturalismen” som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men ”Framtiden” återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.

Radio om nät, till näts

Igår medverkade jag i P1 Obs temavecka ”Internet – ett nytt politiskt subjekt?”. Lyssna som mp3 eller ogg. Dessutom har Obs!-redaktionen lagt upp hela telefonintervjun oredigerad, vilket är ett intressant sätt att använda sig av nätets överflöd i förhållande till radiospektrumbristen. Misslyckas med att rtmp-dumpa den till ett öppet format, men här är länken till flashspelaren iallafall.

Från den territoriella radions etervågor till nätets fraktal är det inte långt. Igår medverkade jag även i Hackerspaces Signal Radio, vars kötthögkvarter är i Holland, men som strömmar ut över nätet. Jag och Smári McCarthy, bekant från bland annat International/Icelandic Modern Media Initiative, pratar om det ständigt aktuella problemet open data vs. privacy. Samtalet spänner över Facebook, Human Genome Project och decentralisering av data till hur regeringar kan bli mera öppna. Det hela får en ”nordisk” slagsida, Island och Sverige är ju undantag från reglerna globalt sett, men inte utan kritik. Lyssna som ogg och mp3.

Nu åter till avhandlingsarkiven. Fortsatt stillhet här på bloggen förväntas.

Den nätpolitiska händelsehorisonten

Det gör mig väldigt lycklig att se Det nätpolitiska manifestet diskuteras på flyktens twitter. Enär nätpolitik är en instans av fraktalpolitik tillåts fria länkar. Så jag länkar twitterdiskussionen till papperssida 37:

En chatkanal är i huvudsak inte en plats, utan en händelse. Denna händelse kan pågå under en kväll eller i flera år. Den är visserligen alltid rent fysikt placerad på en eller flera servrar. Men dess rumslighet ger sig inte sällan tillkänna någon annanstans, exempelvis där de politiska processerna utspelas för tillfället. Chatkanalen kan befinna sig lika mycket i lägenhetfester, på krogar och dansgolv som i parlamentens Bryssel och Stockholm. Genom sina koordinerande funktion kan själva kanalen utgöra en kontaktyta mellan alla dessa platser.

Den mest påtagliga känslan för denna händelsenärvaro finner vi i de allra snabbaste protokollen. Hit hör definitivt IRC, och för den som vill ha en svindlande upplevelse rekommenderas chat.telecomix.org. En upplevelse… upplevelsepolitik… njutpolitik. Man kan lätt raljera över denna momentala, flyktiga stundens politik.

Bläddrar jag in det sociocybernetiska företagsminnet Google hittar jag dock att jag har sagt samma sak om Facebook för nästan exakt tre år sedan hos Copyriot. (det börjar snart bli löjligt, jag kan likaväl använda sökfunktionen på copyriot som google, för historiskt har jag kommenterat nästan uteslutande där). Eller inte riktigt samma sak. För tre år sedan sade jag således:

Men är det då verkligen FB bara en händelse? Nej det måste vara en rumhändelse som snart är på väg att brinna upp genom vår överaffirmation. Vad kan vi då jämföra FB med? Kanske en festival; garanterad överaffirmation med nya kopplingar mellan människor i rummet (efter ex. musiksmak, genom begär) och temporal begränsning. Kommer vi få en post-FB depression motsvarande att man kraschar efter Hultsfred kanske…

Den stora Facebookbranden har inte ännu uppstått. Även om jag likt en pyroman har försökt sätta eld på fuskbygget. Jag känner mig lite som en ensam pyroman… alla säger ”ja det där är ju jätteviktigt… vänta ska bara kolla status-updates”… men, men… jag är inte helt ensam.

Vad är en händelse och vad är en plats på internet? Platserna är ju väldigt flyktiga. Datorer blir snabbt för gamla och drar massa ström så de byts ut. Serverhallar flyttar och ”molnet” allokerar resurser varhelst i världen det finns processorkraft att låna. Platsen är inte protokollet.

Men vi kan inte ha permanens som kriterium. Visserligen står Mount Everest kvar på samma ställe i tusentals år till. Men det är bara en fråga om hastigheter. De magmatiska flödena och de tektoniska darrningarna måste förstås både i ultrarapid och slow motion.

Internet är i fysikaliska termer varje kiselatoms lilla darrning, varje uransönderfall som producerar elektroner som driver transistorer, ljuspartiklar som kastar sig ut i fibertunnlar över världen.

Men det är lika mycket flöden av affekter. Totalt kaos. Varje dag registreras och sänds en miljard människors smittsamma känslor genom den organiska fibern. Termitiskt.

Hur många händelser kan internet rymma? Det tekniska svaret handlar om bandbredd och beräkningskapacitet. Hur många händelser kan jag ”uppleva” innan jag dör? Göteborg är en stad som satsar på ”upplevelser”, eller ”events”. Eventstaden vill bli ett gränssnitt för att maximera antalet händelser.

Jag går längs Korsvägen. En fotbollsmatch har precis slutat. Jag ställer mig och tittar på McDonalds vid Scandinavium. Med utsökt precision får sju eller åtta köer plats bredvid varandra. Man kan välja på tio sorters burgare. Lite längre bort har de byggt en parkeringsplats. Alla ska ju hem efter matchen. Jag ser på Göteborgs två tvillingtorn, Gothia Towers. Det ska bli Europas största hotell har jag hört. Flygbussen går precis nedanför. Och spårvagnen. Jag bor nära det så kallade ”Evenemangsstråket”, en gata där underhållningen maximeras. Men all underhållning kräver sin logistik, sin reglering av hastigheter, precis som farleden av oljetankers utanför Sri Lanka.

Men ett evenemang och en händelse är inte samma sak. Evenemang är planerade, och därför måste man planera specifikt efter hur de ska arrangeras. Händelser kan däremot uppstå spontant. Men de uppstår inte ur tomma intet. För att en IRC-kanal ska hända, för att den ska äga ett flyktigt rum, krävs det att någon har satt upp en IRC-server.

Facebook är ingen händelse. Det är ett evenemang. Inte heller 3D-teve över internet är en händelse, utan en strid ström av underhållningsevenemang. ”Såg du konserten på femman. Vilken upplevelse!”.

För att öka entropin i internet, för att öka möjligheterna till händelser och undvika planerade evenemang måste vi se till att näten hålls öppna. Annars kan vi uppleva oss själva tills vi kräks och sen dör.