Offentligheten och imitativ strålning – konspirationsteoretiker och tangentbordskrigare

I förra inlägget skrev jag hur man tentativt skulle kunna studera imitativa strålar i digitalt material som man skrapade från Facebook. Här kommer ytterligare en trevande idé om hur man kan vaska fram vissa typer av beteenden som kan vara intressanta för att förstå det offentliga samtalets struktur.

När jag samlar data från Facebook har jag även sparat hashsummor av användarnas femtonsiffriga ID-nummer. Detta gör att jag kan följa individer genom hela materialet, fast utan att veta vem de är eftersom hashsumman inte är reversibel. Sociologi intresserar sig ändå inte för individer, och forskning handlar ju inte om att hänga ut någon (det lämnar åt journalistiken).

Men vad som är intressant tänker jag är att se vilka ”idealtypiska” nätbeteenden som man kan vaska fram. Ofta talas det ju om ”troll” och ”tangentbordskrigare”, fast sällan hänvisar man till empiri. Kanske finns det möjlighet att ändra på det, om vi experimenterar med samhällsvetenskapliga metoder litegrann.

Observera att det jag nu skriver om är enskilda kvalitativa exempel baserade på användarmönster, och inte något uttalande om fenomenens utsträckning (kvantitet, strålningsgrad).

\\

Först tänkte jag ge ett exempel på vad man kan kalla för en ”konspirationsteoretiker”. När jag söker jag på ”Bilderberg” i min datamängd kan man se att vissa individer ger ett speciellt avtryck om man visualiserar beteendet som ett nätverk (av imitativa strålar).

bilderberg1

Individen d3eb1 har kommenterat på Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraternas Facebooksidor om Bilderberggruppen. Det här är vad hen säger (klicka för att förstora):

bilder4bilder3bilder2

En övertygad konspirationsteoretiker är dels missionerande och vill berätta för så många som möjligt. Men samtidigt känner hen sig begränsad av censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Budskapet ska fram till varje pris, men priset en får betala är att bli tystad.

Den här typen av utläggningar är typiska:

/…/ de censurerar obekväma användare genom att radera deras inlägg samt tar bort deras möjlighet att kunna kommentera! De är under ALL kritik. För istället för att SVARA på sakliga frågor som folk ställer om socialdemokratiska partimedlemmar som springer på hemliga kontroversiella Bilderbergmöten och om den snedvinklade rapporteringen från Syrien, så RADERAR de inlägg,som de sedan förnekar att de har tagit bort och som jag nämnde tidigare, tar bort funktionen att kunna KOMMENTERA!! Är det DEMOKRATI DET? Jag kommer ALDRIG mer rösta på Socialdemokraterna. Ett gäng hycklare är vad ni är som kränker människors mest fundamentala rätt att få yttra sig utan att bli censurerad!!
Nu skall jag gå ut och skriva om det här på min blogg!!

En annan typ som vi ofta möter är ”tangentbordskrigaren”. I likhet med konspirationsteoretikern finns en missionerande ambition som vänder sig utåt och vill berätta överallt om ”sin sanning”. Tangentbordskrigaren detekteras ofta genom att man söker på något ”kritiskt” begrepp (ex. ”massinvandring”, ”flyktingpolitik”) och sedan zoomar in på en användare som rör sig över flera grupper; alltså, någon som har ett nomadiskt förhållningssätt till territorier (krigsmaskin, den ”lantliga fascismen”).

tangent

Användaren 2c2b9 rör sig över flera grupper när man söker på termen ”massinvandring”. Misstanken om att vi har att göra med en tangentbordskrigare stärks. Tar man fram vad hen säger genom hela datamängden ser man att hen täcker in ett stort territorium:

Centerpartiet|Är inte regeringens politik skäl nog för att misstroendeförklaras, vad är i såfall skäligt?
Centerpartiet|Framgår inte ett smack vad graferna står för mätdata. 😒
Liberalerna|Lägg ner tankar på att gå med i nato.
Fundera på vilka som låg bakom Palme-mordet…
http://www.friatider.se/oliver-stone-cia-bakom-statskuppen-i-ukraina
Nyheter Idag|Dom där snorungarna skulle kunna  vara barn till dom där ”ensamkommande barnen”.
I takt med att invandrare förgriper sig på svenskar så får SD ökat stöd, men visst är det MYCKET SYND att det i Sverige länge inte funnits någon större nationalistisk solidaritet i annat än sportsammanhang.
Expressen|Kom mördaren till landet genom från ett arabland genom ”fri invandring” eller var han en urinvåndare som blev förtryckt av arbetslinjen?!?
Sverigedemokratisk ungdom|Läckert kaxig reklam. Politik ska alltid vara aktuellt och det visar SD exemplariskt. Dock så tror jag inte Sverige blir bra direkt vid regeringsskifte 2018, utan då har sveriges ekonomi och demografi skadats något offantligt mycket om inte moderaterna öppnar både sina hjärtan och hjärnor och utlyser nyval tillsammans med SD och övriga allianspartier. Det måste bli slut med den vänsterextrema migrationspolitiken!!
SR P1|Meningen. Må bra å ha kul! 😀🙌👍
SR P1|Räcker det inte att man luktar skit på sin fritid? På arbetstid kan man väl försöka hålla en god stil?
Stoppa maktmissbruket|I trafiken finns nolltollerans. Men den allmänna moralen och brottsstävjandet?!? KATASTROF!! Moderater och Sossar bör packa och icke göra sig besvär i riksdag och regering framöver….
Stoppa maktmissbruket|Ska vi ta in Saudi-Arabien, Irak, Egypten, Somalia och Eritrea med i EU också? När vi ändå håller på?!? :-p
Friatider.se|I Sverige är det rasism, vi är blandade och mångkulturella…
Friatider.se|Syriska och Marokanska Europer.
Bra att vi har massinvandring till sverige av sådana va?
Snart i en Svensk Stad nära dig. Säpo kanske ska höja terrorhotnivån en grad från och med idag?
Friatider.se|Igen och igen…

Tangentbordskrigaren rör sig alltså mellan högerextrema partier och grupperingar, via ”alternativmedierna” och in och ut genom de etablerade partierna. Både tantentbordskrigarna och konspirationsteoretikerna tycks dela denna mikrotaktik; breda ut sig, ockupera ett kommentarsfält, gå vidare.

\\

Nu funderar jag på om jag ska skriva en liten algoritm för att detektera beteenden som delar samma abstrakta maskin som tangentbordskrigaren och konstpirationsteoretikern. Jag tänker att följande egenskaper kan vara intressanta att kalibrera algoritmen efter:

  • Gradvis repetetiva ord och fraser (ofta upprepar sig).
  • Stor spridning över olika facebookgrupper.
  • Frekvent användning av CAPSLOCK.

Vad tror ni? Med en sådan algoritm skulle man sedan kunna kvantifiera mina icke-systematiska observationer och kanske få en bild av olika nätbeteenden.

Marcuses kritik av lycka och olycka

I läsningen av Sara Ahmeds The Promise of Happiness finner jag några intressanta referenser som är värda att följa upp om falskt medvetande. En sådan tråd leder till Herbert Marcuses One-Dimensional Man 1, som Ahmed citerar på sidan 169 2.

Marcuse ser lycka, eller snarare det ”lyckliga medvetandet” (happy consciousness), ett falskt medvetande uppbyggt på falska behov. Med falska behov menas:

”False” needs are those which are superimposed upon the individual by particular social interests in his prepressions: the needs which perpetuate toil, aggressiveness, misery, and injustice.

/…/

Most of the prevailing needs to relax, to have fun, to behave and consume in accordance with the advertisements, to love and hate what others love and hate, belong to this category of false needs. (p. 4-5)

De dominerande formerna av underhållning, avkoppling, konsumtion, ressentiment, osv. bygger upp en föreställning om vad det innebär att vara lycklig, men även vad det innebär att vara olycklig. Det är här som det lyckliga medvetandet sammanfaller med (visionen om) den borgerliga livsstilen, baserad på heteronormativitet, konsumtion och underhållning. Detta lyckomedvetande döljer samhällets orättvisor. Ahmed citerar följande passage i Marcuses bok:

Conversely, loss of conscience due to the satisfactory liberties granted by an unfree society makes for a happy consciousness which facilitates acceptance of the mis­ deeds of this society (p. 76)

Okej. Detta kan man i och för sig gå med på. Detta öppnar för en kritik av det ‘lyckliga medvetandet’. Men det finns hos Marcuse ytterligare en hake, som Ahmed inte tar upp. För Marcuse är det olyckliga medvetandet minst lika problematiskt. Ett lite längre citat från samma sida:

To be sure, there is pervasive unhappiness, and the happy consciousness is shaky enough – a thin surface over fear, frustration, and disgust. This unhappiness lends itself easily to political mobilization; without room for conscious development, it may become the instinctual reservoir for a new fascist way of life and death. But there are many ways in which the unhappiness beneath the happy consciousness may be turned into a source of strength and cohesion for the social order. (p. 76)

Det olyckliga medvetandet kan vara både något som stärker social sammanhållning (i ett samhälle som splittrar människor) och något som skapar en slags instinktiv böjelse mot fascism. I kollektiva tillstånd av olycka, exempelvis i tider av kris, kan missnöjet få människor att söka enkla lösningar i fascistiska begär. Att underblåsa denna olycka kan alltså vara farligt. En politisk strategi som går ut på att ”medvetandegöra” massorna om hur dåliga deras liv är, hur utnyttjade de har blivit och hur systemet har ”lurat dem”, är alltså en farlig populism.

Både olyckan och lyckan skapar död, fast på två olika sätt.

The Happy Consciousness has no limits – it arranges games with death and disfiguration of which fun, team work, and strategic importance mix in rewarding social harmony (p. 80).

Här anspelar Marcuse på kalla krigets spelteorier som ser krig i termer av statistiska sannolikhetskalkyler och ”lagarbete”. Det finns i det lyckliga medvetandet en slags ondskans banalitet, som Arendt skulle ha sagt. Men, det finns i det olyckliga medvetandet en annan form av ondska: den ondska som uppstår när olyckan tar sig ett objekt. När olyckan förvandlas till hat mot någon eller något som identifieras (ofta helt godtyckligt) som orsaken till olyckan uppstår det som Deleuze och Guattari kallade för en destruktonslinje 3.

Om olyckan ska kunna vara en möjlig position, måste detta tas i beaktande.

Notes:

  1. Marcuse, H. (1994[1964]) One-Dimensional Man – Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society, London: Routledge.
  2. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  3. Se hela kapitlet ”Micropolitics and Segmentarity” i A Thousand Plateaus

Blackout for Hungary

On the 5th of January there will be a viral blackout of websites, blogs, newspapers, possibly even TV-stations, to support the freedom of speech in Hungary. The initiative is called Blackout 4 Hungary. If you are a blogger or publish anything, you can participate too.

The background for this action is a draconic new media law, which will introduce a special government agency that tracks down ”politically unbalanced” reporting or things that goes against ”common morals”. The agency will hand out costly fines to anyone not conforming to the government standards, fines that you must pay directly. This is a disaster for independent small-scale reporting and commentary. Basically, it tears down all the good things that the internet has given us.

In Sweden, correspondence about these events have been limited. To my knowledge, the most thorough reporting comes from the blog Copyriot, but some news pieces have also been published.

Hungary holds the presidency of the EU since January the 1st. I think it’s necessary to put an end to this censorship madness. Not only for the solidarity of our Hungarian friends, but as a statement that we cannot tolerate such behaviour anywhere.

I will black out this blog at 0:00 on January the 5th for 24 hours. You can do it too! Instructions at Blackout 4 Hungary. And please spread the word!

ISP liability and #09STOCKHOLM141

It is not only our infamous lobby organization Nepotia that wants to put an end to net neutrality in Sweden. The #09STOCKHOLM141 cable that was put on interweb by Wikileaks reveals a puppet-like behaviour by the Swedish Government concerning these issues.

What is at stake is nothing less than our tubes. ISP liability means that the Internet Service Providers are responsible for what packets of data that run through their infrastructure.

My fear is that ”ISP liability” will radically change internet in Sweden. It is conveyed in a scary language. The lobby organization Nepotia talks about ”responsibility” and ”business models”. What ISP liability means, and can not mean anything else, is systematic surveillance.

Let us take a look at #09STOCKHOLM141:

Now that the Enforcement Directive implementation will finally enter into force on April 1, and there will soon be a first District court decision in the Pirate Bay case — the Justice Ministry will turn its attention to other key issues, primarily the ISP liability issue and extra resources to investigative capabilities.

So, there was IPRED and nothing happened. There was the The Pirate Bay trial and nothing happened to files being copied between computers. Now, the Justice Ministry turn their attention to ISP liability and want something to happen,according to the cable . The lobby campaign of the industry, their ”front” being Nepotia, are timing this very well. A while ago they hired a Phd-candidate named Johan Axhamn to make a report about ISP liability to put some academic polish to cover up the industry demands.

The whole story is very gangsta-style when ventriloquized by the Embassy cables. One thing that the Swedish government needs to solve (crush) are the actual Internet Service Providers:

6. (SBU) Industry consultations/ISP liability: The GOS held a series of industry consultations in the summer/fall of 2008, with the explicit aim to discuss a voluntary industry agreement involving ISPs and right-holders organizations. Industry contacts reported that the ISP’s were not willing (they claim they are not able) to take on any action on a voluntary basis. The first round of consultations was concluded without results during the fall of 2008. The Justice Ministry is currently working internally in the GOS to get acceptance for a second round with a clear incentive for progress, i.e. threatening with legislation in the absence of a voluntary agreement. There is some resistance in the Center party led Ministry of Enterprise, Energy, and Communications, and negotiations are on-going at senior GOS-levels.

Lets ”threaten with legislation”. To me that sounds a bit like extortion. Either you start up your Deep Packet Inspection or we give you no choice but another law regulating your enterprise.

The ISPs of Sweden are really nice. We have a cutting edge fibre backbone and you can get a really fat pipe straight to your home for a reasonable cost. Sure, some of them don’t behave well all the time, for example Telia blocks some Skype in their wireless networks and tried to give Spotify a fast-lane in traffic management. But besides that, it is a real pleasure to surf the .se-nets.

The freedom of mere conduit, of well protected ISPs, is the fundamental material technology of freedom of speech in contemporary societies.

The US must withdraw their fingers from our fibres, and the lobby front organizations should be scrutinized more. Their inquiries and representatives smell like money, and when you can change laws with lollars, we sell out freedom of speech for some lousy entertainment.

The choice is still ours.

Abzug

Varje gång jag åker till Stockholm drabbas jag av samma känsla. Jag är ju för det mesta där i ”affärer, även om jag inte köper och säljer något konkret. Men det har som bieffekt att jag alltid bara stannar i korta perioder, så korta att själva resandet ofta tar lika lång tid som själva vistelsen.

Restiden är som hemma. Efter mycket letande lyckas jag nästan alltid hitta en InterCitybiljett så att jag kan göra tågresan så lång som möjligt. Bäst är över Karlstad, för då förlänger man sträckan Stockholm-Göteborg med en helt timma, och närmar sig sextimmarsgränsen.

Men detta leder även till att mina vistelser präglas av stål, betong och en ständig batteribrist. Jag åker dit, gör olika saker i former av seminarier, föreläsningar, möten, snabba ölkvällar, åker evigt mycket tunnelbana, och allt i ett slags evigt novembermörker. Det är alltid dag när jag åker tåg, men alltid mörkt när jag ”gör affärer”. Mötena med människor i Stockholm är av två slag. Å ena sidan är de husligt hemma, speciellt när jag möter mina vänner från internet. De är ju alltid där, på IRC, och man talar som om man möttes senast bara igår.

Människor som inte är nätvarande i min nätvärld hinner man bara växla korta ord med, oftast präglade av artighetsfraser, i sunkiga föreläsningssalar, paviljonger och korridorer.

Sammantaget skapar detta en slags sekventiell närvaro i det som många anser vara huvudstaden. Det är alltid kallt där, och jag har alltid ångest inför de tröstlösa avstånden, de mekaniska tunnelbanevagnarna och yrseln av att aldrig hitta. Det har inget med stadens egentliga egenskaper att göra, utan snarare handlar det om att jag bara reser dit för business. Alltid med en stark vilja att åka hem igen, till den identitärreaktionära lokalpatriotismen i Gotham City, home of west-coast corruption och Berlusconi-underhållning.

Idag höll Ink bokförlag i ett seminarium om nätpolitik på Socialistiskt forum. Jag och Isobel och Rasmus pratade om fascismen och nätet. Seminarierummet var överfullt och fuktigt kvavt, och kanske på grund av stundens intimitet råkade jag säga ordet ”köttvaro”. Massa människor i köttet nära varande. Det var ett intressant seminarium, och jag hade gärna diskuterat längre och mera utförligt.

Jag lanserade en aningen oklar teori om fascismen kontra solidariteten på en affektnivå. Fascismen består av en mängd svarta hål som förr eller senare blir cancerogena. Internet accelererar affekter, det är nätvaron bra på, och vi får kommentarsfält fulla av sverigedemokratiska män, sorgetroll och en slags expressivitet för det fascistoida begäret, som till och med skapar singularitetspunkter av ”lasermännens riksförbund”. Hyllningar av den andres död!

Detta uppfattas som ett problem. Och det är det väl kanske på en nivå. Så vi diskuterade en eventuell lösning. Ska man möta fasces-trollen i kommentarsfälten? Ska man ösa på mera och mera tills de ”demokratiskt sett” förminskas till den lilla skara de egentligen är? Knappast.

Min tanke var snarare att man kanske inte ska lösa problemet. Utan istället bygga andra, solidariska saker. För på ett sätt graviterar de ändå mot sin egen död. Den fascistiska smittan blir mindre smittsam om man skapar en mångfald av imitativa strålar, som istället för att mota fasces-viruset istället bygger andra ekosystem som är immuna mot dessa affekter. Det låter teoretiskt och flummigt, men i någon mån tror jag att det är av lättja som dessa affekter kommer i ljuset. Kanske måste man välja bort den generaliserade offentlighet som dessa frodas i, där de försöker säga ”sanningen”. Dit hör bland annat tidnignarnas kommentarsfält, som lätt bjuder in just de som så länger anser sig ha väntat på att få ”komma till tals”. Och de mötte internet som ett fyrverkeri, som varken gick att tämja eller släcka.

Men under en kort pratstund med Jonas Andersson, medredaktör till boken Efter the Pirate Bay, så diskuterade vi en intressant form av självreglering. Allt fler tidningar, som tidigare skapade sina egna kommentarsfält, ansluter sig nu till ”outsourcade” tjänster, exempelvis Disqus. Det är intressant, och kommer att bli intressant, att se hur approprieringen av en aktivitet (kommenterandet) kommer att reglera dess innehåll i framtiden. Jag menar, facebook gillar varken bröstvårtor eller fildelningslänkar, och kanske ser dessa företag det som en slags ”kvalitetskontroll” att sålla bland trollen. Att man dessutom tvingas igenom en jobbig registreringsprocedur, och att loginsystemet loggar allt mera data, från IP-nummer till e-postaddresser till sökhistorik och andra besökta sidor, gör att kommentarstrollen i allt större utsträckning känner sig övervakade, och därmed anpassar sitt beteende. Vaniljinternet blir ännu mera vanilj, kanske toppat med grädde till och med.

Precis innan jag lämnade Stockholm för den här gången, återigen i all hast och genom vindpinade gator, snömodd och fullpackade stationer, så stacks ett exemplar av romanen Övervakningen av Gunnar Blå i min hand. Innan InterCity-tåget har passerat Västerås har jag genast slukat fem kapitel. De är korta men intensiva. Känslan av paranoia och förföljelse, som plågar huvudpersonen i berättelsen, biter sig genast tag i mig och jag får uppsöka restaurangvagnen med jämna mellanrum för att inte fastna i det svarta hålet. Men boken blir min reskamrat ända fram till Göteborg. Hoppas bara att tåget fastnar i lite fler signalfel så att resan närmar sig kanske sju timmar. Det är så vackert att plöja denom snöyran i en kista av stål!

1923

I senaste avsnittet av Kapital Identität Macht dras det upp planer för en icke-linjär historievandring i Göteborg. Planerna är fortfarande lösa och under förhandling. Förra året, närmare bestämt förra hösten, ägde turen rum i metallurgens fotspår i Jönköping. Till sprakande höstlöv reste vi från geologiska sänkor till sextonhundratalets militärindustriella komplex, för att till sist landa i Torsviks industriområde där den integrerade internetlogistiken sammanfaller med motorvägen.

För att bygga vidare utgör 1923 en historisk platå i Göteborg. Den stora händelsen är då jubileumsutställningen. Bland annat skapades vid denna tid Götaplatsen, konstmuséet och konsthallen. Dessutom byggdes ett stort antal byggnader kring Näckrosdammen bakom Götaplatsen (som jag för övrigt har utsikt över från mitt kontor på Humanisten) som dyrkade kroppen och idrotten. Dess är dock rivna idag. Och sen ska vi ju inte glömma embryot till ”eventstaden” Göteborg: Liseberg.

1923 var Liseberg inte en skriande underhållningsspya som idag. Under sommarmånaderna hör jag ofta avgrundsvrålen från attraktionerna från min lägenhet. Trots att jag har bott i Göteborg i tio år snart har jag inte besökt Liseberg sen jag flyttade hit. Men jag hade definitivt gjort det 1923 då Einstein tog emot Nobelpriset i fysik just där (bilden ovan är från hans föreläsning).

Om man zoomar in på bilden kan man kanske föreställa sig den bisarra situationen. Några sover, inte särskilt många fattar vad Einstein pratar om. 1919 har de första Eddingtonexperimenten ägt rum, och världens fysiker står beredda att acceptera den generella relativitetsteorin, som Einstein talar om istället för den fotoelektriska effekten, som han egentligen fick Nobelpriset för.

1923 innehåller även die Wunderwelt der Technik. Mellan 1922 och 1924 byggdes Grimeton, som via VLF-sändningar kopplade ihop västkusten i Varberg med östkusten i USA.

Ej heller att förglömma, är den ständiga relationen mellan warfare och welfare. Vad sägs om Bofors Howitzer, som ställdes ut med stolthet:

Vid Näckrosdammen precis bakom Götaplatsen låg Idrottens Tempel. Endast själva dammen finns kvar idag:

Albert Svensson beskriver arkitekturen som:

Och till jubileumsutställningen i Göteborg 1923 hade man, med konsthallen och konstmuseet, påbörjat den svenska klassicismens hittills mest monumentala platsbildning, Götaplatsen. Denna plats skulle nu, på 1930talet, kompletteras med konserthus och teater. Efter många och invecklade turer stod den senare färdig 1934 och den har allt som man kan begära av ett klassicistiskt mästerverk oavsett byggår.

Känns som att steget till komparativa fasciststudier inte ligger långt borta.

Around the interwebs

I veckan har jag undervisat en massa och inte hunnit hänga i internätens massiva rörelser. Men jag har snappat upp ett och annat som jag måste länka till, för att återkomma.

Igår intervjuades jag av Sveriges Radio angående bloggposten om hur NSA får problem med att allt för mycket data krypteras. Nyheten nådde mig endast via den franska bloggen Bug Brother, så med hjälp av lite IRC-kommunikation lyckades jag och SR få tag på Jean-Marc Manach, som också intervjuas i P3-nyheter. För er som missade sändningen finns mp3 och ogg att ladda ned. Se även bloggen Monomorphic som rapporterar om detta fenomen.

Vi har även spelat in ett nytt avsnitt av Kapital Identität Macht som handlar om fascism och tonfisk. Ett måste för alla som är intresserad av pentalektisk filosofi och icke-linjär historieskrivning.

Dessutom har Mikael von Knorring skrivit en fantastisk recension av Det nätpolitiska manifestet. Jag har tänkt att återvända till denna inom en snar framtid, men en intressant kommentar till den har redan dykt upp av mlowdi på bloggen brist.

Även Andreas Ekström gör en slags kommentar till manifestet hos Netopia. Jag ser fram emot att Ekström gör en djupare analys av vad han kallar för ”ansvar”, eftersom jag är genuint intresserad av vad som egentligen menas med detta begrepp (i relation till den ståndpunkt som målas upp i manifestet).

I allmänhet blir jag väldigt glad över alla dessa kommentarer till boken. Så hör av er så fort ni skriver något så länkar jag från denna sida.

Teknokratpartiet

Det hade kunnat handla om ett undantagsfall, om en arg bloggare som skrev utan att tänka sig för. Men fallet Anders S Lindbäck rör vi oss tyvärr med ett case som vida överstiger det specifika. I ett inlägg kommenterar han den tillträdande IT-ministern Anna-Karin Hatt så här:

Det har blivit tradition att utse en IT-minister som inte kan frågan och återigen har vi fått en IT-minister utan några kunskaper i frågan. När hon på Valpejln tar upp de tre viktigaste frågorna så finns inte någonting om IT med och tycker att det är ett ganska dåligt förslag att legalisera fildelning på nätet och detsamma gäller avskaffandet av FRA-lagen.

Lindbäck beskriver sig själv som ”60-talist, civilingenjör och blivande politiker”. Det där sista råkade visst faila, av förklarliga anledningar.

För när man jämt och ständigt förespråkar teknokrati framför folkvilja, så är det inte så stor poäng att ens ställa upp i ett val. För att citera Andreas Ekström i den mycket läsvärda boken Efter The Piratebay:

I Piratpartiet har en debatt om begreppet ”hårda mätdata” förts under vintern 2010, med sedvanlig piratisk intensitet. Partiet antog ett värdedokument som enkelt uttryckt slog fast att hårda mätdata, definitiva och oavvisliga fakta, i varje läge ska värderas högre än ”tyckande”. En klassisk teknokratisk ståndpunkt, där den synbarligen värderingsfria siffran sätts före alla sorters mänsklig erfarenhet, reflektion och politik.

Debatten hänvisar till det ”värderingsdokument”, som med ett logiskt felslut föreslår att fakta ska gå före värderingar (varför ens skriva ett värderingsdokument från första början?). Att vi ungefär sedan femtiotalet har övergett den typen av kunskaps- och demokratisyn är en annan femma.

Allt detta hade jag under normala omständigheter helt ignorerat om det inte vore för att just denna typ av uttalanden sabbar för alla som vill påverka IT-frågor framöver. Hur tänker man när man idiotförklarar en IT-minister redan från dag ett, om man samtidigt vill påverka IT-politiken? Nu vill nog inte Piratpartiet det egentligen, utan man vill vinna val, en naturlig form självändamålslighet och  maktfullkomlighet som drabbar organisationer med ledare.

Men man sabbar för andra som försöker bedriva ett vettigt opinionsarbete. Hur trevligt tror ni det är för Anna-Karin Hatt att gå till jobbet en average day när man möts av manliga teknokrater i lila uniformer som skriker sig hesa efter kompetens, kunnighet och hårda fakta? (Som tur är delar ni inte arbetsplats i riksdagen).

Kunskaper använder man för att bedriva politik, för att berika den och för att argumentera. Den dagen man använder kunskap för att avskaffa politik, då avskaffar man samtidigt den folkvilja som man tänker sig kunna representera i en demokratisk ordning.

So please, sluta sabba för andra! Internet är för viktigt för att vinna val på.

Mikrofascismen

Många frågar sig vilka det är som har gått och röstat på Sverigedemokraterna. Vissa tecken hittar vi i allt fler spektakulära läckor.

Problemet uppstår när aggregerade egenskaper ges för att kartlägga en ”väljarprofil”. Då kommer man fram till att det är lågutbildade män från landsbygden osv. Visst, men det säger egentligen inget. Dessutom får partier som tappat röster till Sd problem med att förklara att de måste förklara sin politik ”tydligare”, och tillfredställa dessa lågutbildade män med flera jobb så försvinner främlingsfientligheten. Det låter väldigt sossigt och fint, men problemet måste tänkas på en mera fundamental nivå. Begärens.

Sverigedemokrater är inte lurade. De lever inte i falskt medvetande, de är inte alienerade arbetare som gått snett i livet. De har röstat, och de har röstat för att de hatar invandrare. De vill köra ut dem, de begär deras försvinnande. Det har inget med valet att göra.

I Anti-Oedipus diskuteras en viktig passage hos Wilhelm Reich som skrivs efter andra världskriget:

Reich is at his profoundest a thinker when he refuses to accept ignorance or illusion on the part of the masses as an explanation of fascism, and demands an explanation that will take their desires into account, an explanation formulated in terms of desire: no the masses were not innocent dupes; a certain point, under a certain set of conditions, they wanted fascism, and it is this perversion of the desire of the masses that need to be accounted for. (31)

Jag stöter detta begär till den andres undergång lite då och då. I Göteborg är det vanligt på spårvagnen. Några unga blonda svennar byter platser för att inte behöva sitta bredvid invandrare med tysta ord som illa döljer deras hat. Kvällstidningarnas kommentarsfält dränks och flashback svämmar över. De är mina grannar och de har inte lurats av Jimmie Åkesson. Fascism börjar alltid i mikrofascism, och Sverigedemokraterna kan inte ens fylla sin representation ute i kommunerna. Valfilmen som visar burkaklädda kvinnor springa ned en pensionär är inte en överdrift, ingen statsangelägenhet. Det är en viral smitta som bara växer i styrka när man så klumpigt hanterar den i ”fördömanden”.

Begäret efter ledare, begäret efter renhet och begäret till den andres död är omkring oss överallt. Ibland syns det i valen, ibland inte. Massorna kan inte ”informeras” om allas lika värde, de kan inte botas med ”ännu fler arbeten och tillväxt”. De hatar lika mycket och slår undan varje försök som ”indoktrinering”… hatet måste brytas på en mycket mindre nivå… Europa ekar av fascism, och den visar sig som en utspritt tryne utan central kontroll eller planering. Den är i mitt kvarter. Faran är inte vilka 20 personer som sitter i riksdagen och skriker sig hesa, utan den sociala destruktion som Sverigedemokraten drar med sig för samhällen i vår närhet.

Sheep-Pad, Porno-Pad, Berlusconi-Pad

En av de mest auktoritära teknologierna som går att köpa för pengar just nu är iPad. Den passar framförallt den auktoritära personlighetstypen ”macmän”. Bakom denna glättiga yta döljer sig följande logiker:

1. App-store innehåller inte riktiga program utan ”appar”. Dessa är anpassade för att snällt kunna inordnas i internetoperatörers antimarknader för att hålla konkurrerande protokoll ute ur nätverken, exempelvis VoIP. Det senaste exemplet är den franska internetoperatören SFR, som skriver så här i sitt licensavtal:

Débit maximum jusqu’à 3.6Mb/s dans le cadre des usages autorisés. Ne permet ni usages voix ni SMS. Peer to Peer, Voix sur IP et Newsgroups interdits.

Man får inte fildela med en iPad, inte hellar flytta datapaket som innehåller tal (ex. Skype), och sen får man inte läsa ”förbjudna newsgroups” heller. Nätneutralitet anyone?

2. Steve Jobs tycker inte att det ska finnas porr i iPad. Han kallar det för ”freedom from porn”. Detta fungerar ju i en Apple-kontrollerad app-store, men det blir dock lite jobbigt när det kommer till den där webbläsaren. Folk kan ju ta sig till porrsajter och faktiskt välja vart de vill surfa. Stängd som iPad är har man valt bort flash, vilket har lett till att Youporn konverterar sina flashfilmer till html5. Porrindustrin tar steget in i framtiden till Mr. Jobs förtret, för trots att macmannen gärna lägger pengar på den senaste hårdvaran, verkar det som han inte klarar sig utan lite porr. Det är nästan ett kristligt svek!

3. När man slutar tillverka generella räknemaskiner och distribuerade nätverk har vi inte längre internet. Ipad vill inte vara en general purpose computer (om man inte jailbreakar den, under huven finns ju CPU, minne och IO), vilket gör att den bara kan köra den kod som Apple har signerat. Detta underlättar för SFR, och kanske även TeliaSonera (?) att leverera enkelriktade nätverk. Peer to Peer, VoIP och att man kan läsa vad som helst ger mindre avkastning (tänker man sig) än att man lydigt följer endast de centraliserade tjänster som man för tillfället stödjer.

Ipad säljer som smör. Den liberala analysen säger att konsumenter inte kommer köpa en produkt som de inte vill ha och att marknaden kommer att anpassa sig. Den utopin gäller knappast i Frankrike…

Uppdatering: Glömde en ironisk detalj. Det är på förslag att alla EU-parlamentariker ska få varsin iPad. LOL.