Imitativ strålning i en halv miljon facebookkommentarer

Jag har länge funderat på olika metoder för att studera fenomenet imitativ strålning, det vill säga de repetioner/imiationer som utgör det sociala livets väv, som genomkorsar oss, och som vi använder oss av för att gå vidare i världen.

I Social Laws (1879) definierade Gabriel de Tarde ”imitativ strålning” som:

This, let me say again, is what I mean by a ray of imitation, or imitative ray ; and the sum total of rays of this kind derived from any single inventor, originator, or innovator, whose pattern is reproduced, is what I call an imitative radiation. Our social life includes a thick network of radiations of this sort, with countless mutual interferences. (p. 101)

Begreppet strålning ska här förstås i sin vetenskapshistoriska kontext. Det var vid denna tidpunkt som Röntgen, Becquerel och Curie upptäckte den radioaktiva strålningen, även om osynliga former av strålning (infrarött, ultraviolett ljus etc.) hade upptäckts hundra år tidigare.

Men en sociologisk stråle skiljer sig från en fysikalisk. En imitativ stråle hänvisar i någon mening tillbaka till en innovation eller en uppfinning. Men eftersom dessa ”original” ofta är omöjliga att spåra upp när det kommer till vardagliga beteenden och handlingar, så är det egentligen sällan innovationerna som man vill studera, utan repetitionerna.

Imitativ strålning kan studeras i alla möjliga typer av material. Men när det kommer till fenomenen såsom opinionen eller offentligheten så vill man ju gärna komma åt ”den vanliga människans” tankar och handlingar. Problemet är att det är svårt att närgranska vad människor tycker och tänker eftersom det med konventionella metoder (enkäter, intervjuer) blir dyrt och krångligt, och dessutom måste man ju skapa frågor som respondenterna svarar på, vilket gör att man inte kommer åt det spontana och vardagliga. Vissa humanister och samhällsvetare tar då till ett ”knep” och läser istället vad som står i tidningen, sedan antar de att vanliga människor är ”produkter” av den ”diskurs” som tidningen sprider. En omväg och en irrväg.

Istället tänker jag att allt det som sägs och görs i sociala medier borde kunna användas som ofiltrerat råmaterial för att snappa upp fragment av den imitativa strålningen. Här finns enorma mängder material, tillgängligt mer eller mindre gratis (fast på Silicon Valleyföretagens villkor), som nästan bara används för marknadsföring och omvärldsbevakning.

Med utgångspunkt i Imitationens lagar har jag tidigare hävdat att Facebooks databas i framtiden skulle vara ett av de viktigaste arkeologiska fynden för den som ville studera det sociala livet i retrospekt, kanske som en slags mikrohistoria.

Men Facebooks databas är gigantisk även om man bara närmar sig en delmängd av den. Men någonstans måste man ju börja, så jag skrev ett Pythonskript som skrapar kommentarer som postas på hundra stora Facebooksidor (och genast anonymiserar dem), som i någon mening har en koppling till den politiska offentligheten på ett eller annat sätt. Här ryms politiska partier, nyhetsmedier, föreningar, religösa samfund, kampanjer och en del ljusskygga medborgargarden och gatuaktivister från höger till vänster. Min plan är att utvidga listan på grupper så att jag täcker in mer och mer.

Men bara dessa hundra grupper gav efter några timmars tuggande upphov till en halv miljon poster i min databas (jag delar gärna med mig av den, men jag tror att det skulle bryta mot Facebooks regler om jag lade ut den för allmän nedladdning, kontakta mig).

En halv miljon Facebookkommentarer är bara en droppe i datafloden. Men på samma sätt som man kan detektera även små mängder strålning av vissa isotoper, kan man med små mängder naturligt språk detektera de imitativa strålarnas repetitioner genom det sociala livets bakgrundsstrålning.

För att göra databasen sökbar skrev jag ett annat skript och frontend som genererar ett smidigt webbgränssnitt som kan göra avancerade sökningar medelst reguljära uttryck*. Så här:

search

För att testa hur väl det funkar började jag med ett samtidsfenomen som är tillräckligt litet och begränsat för att man ska kunna kalibrera träffsäkerheten mot andra källor. Jag sökte därför på ”Soldiers of Odin”, och alla tänkbara varianter av hur man kan skriva ut detta, med följande reguljära uttryck: SOO\s|Soo\s|SoO|\ssoo\s|[S|s]oldiers of|S\.O\.O.*.

Tidsmässigt verkar det som att det talas om Soldiers of Odin med största intensitet bara de senaste månaden:

soo

De första träffarna är från januari i år och sker på en sida av offentligheten som verkar gilla SoO.

medborgar

När jag söker i Mediearkivet (lite snabbt) så är det först en månad senare, i slutet av februari, som ETC rapporterar att SoO är på väg till Sverige. Det spelar ingen roll egentligen, det intressanta är ju hur en finsk ”innovation” smittar till Sverige, inte bara via de stora massmediekanalerna, utan underifrån. Vill man studera hur dessa aktivistgrupper formeras och sprids från land till land gör man nog bäst i att övervaka dessa grupper (tillsammans med Flashback) snarare än vad som skrivs i tidningarna.

När sedan SoO börjar patrullera gatorna i Sverige sker en explosion framförallt i vad vi kan kalla för löst sammanhållna antifascistiska Facebookgrupper.

anon

Men vid det här laget har ju SoO redan blivit rikskändisar genom att ha patrullerat bland annat i Göteborg.

\\

Man kan även observera återmedieringar i den andra riktningen. Ta begreppet ”selfie” som introducerades med pedagogiska förklaringar i pressen i början av 2013. En skärmdump från Mediearkivet:

selfie

Den imitativa strålen träffar sedan urskiljningslöst genom offentligheten:

selfiesok

Ett annat uttryck som kan vara intressant är ”svetsarn” (Stefan Löfven). Uttrycket existerade innan han blivit statsminister, men väldigt sparsamt i svensk press ändå:

svetsarn

Till en början kan man då tänka att detta är ett nedsättande högeruttryck som används av Löfvens politiska fiender (det är här alla ”diskursanalyser” av massmedier stannar). Men tittar vi i hur uttrycket används blir det mera komplext.

svetsarn2

Uttrycket ”svetsarn” tycks förekomma både i gillande och ogillande sammanhang.

Imitativa strålar får inte sin mening genom att en högre ordning tillskriver dem betydelse. Istället får de sin innebörd genom att repeteras och imiteras. Vad som ena dagen är ett skällsord och andra dagen ett smeknamn är alltid en empirisk fråga.

* Obs. i Linux behöver du bara installera regexp-modulen till sqlite3, medan i Mac OS måste du kompilera om sqlite3 från källkod.

Recension: Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang

Idag publiceras en recension av boken Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang (Carlsson, Eric, Bo Nilsson & Simon Lindgren (red.) (2015). Göteborg: Daidalos) som jag har skrivit i tidskriften Human IT, som är helt och hållet open access.

Jag fick fritt fram att skriva långt, så recensionen är förhållandevis utförlig. Utrymmet gjorde även att jag fick möjlighet att driva ett antal metodologiska och teoretiska resonemang som visar hur boken med sitt diskursanalytiska perspektiv (tung inspirerat av Laclau och Mouffe) på många sätt missar den digitala politiken. Detta är dock mer än en metodfråga. Det får bland annat som konsekvens att man helt bortser från konsekvenserna av internets plattformisering, hur hypertext fungerar, vad meta-data betyder osv.

Men det finns även en annan brist i perspektivet. Genom att författarna i huvudsak analyserar hur man har talat om digital politik i konventionella massmedier, så missar man helt och hållet framväxten av ”alternativmedier” och deras (i många fall negativa) påverkan på det offentliga samtalet. Ur ett svenskt perspektiv känns det omöjligt att tala om digital politik utan att nämna Flashback, Avpixlat osv.

Eller vad tänker ni om detta?

 

Några akademiska referenser

Hösten har börjat och det är dags att återgå till den filosofiska fromheten. Så jag kastar ur mig lite referenser.

Jag skriver bland annat ett kapitel i boken The Mutual Construction of Statistics and Society om förändringen i de svenska samhällsvetenskaperna under efterkrigstiden. Kapitlet gör flera teoretiska poänger gällande användningen av vetenskaplig kunskap i de moderna samhällena, samt förhållandet mellan kvantifiering och statsapparaters territorialiteter. Det jag skriver här är en slags teaser till min avhandling som (om substansen vill) bör vara klar om ett år.

Hela boken är väldigt intressant, och jag ämnar återkomma till den här på bloggen. Tyvärr är den svindyr, så för den speciellt intresserade rekommenderar jag kopieringsmaskinen eller att man säger åt sitt lokala bibliotek att köpa in den.

Igår var jag och lyssnade på Mats Rosengrens föredrag om filosofen Ernst Cassirer, som åtnjuter en speciell plats i Göteborgs hjärta, då han höll mytomspunna föreläsningar om Kant under kriget just på Göteborgs universitet.

Mats har tagit Cassirer vid hornen och gör i boken De symboliska formernas praktiker en omläsning av hans centrala begrepp, bland annat Symbolische Prägnanz som kopplas till Derridas bricolage. En ännu mera intressant koppling sker till biologen Jakob von Uexkülls tankar om hur organismer skapar sin egen värld.

Dessutom finns en lång referens till min text Robotar och Krig angående förhållandet människa, teknik och subjektivering, samt till min och Kalles text om smittor, som även dyker upp i Martin Löwdin Hanssons magisteruppsats i retorik.

Spekulativ hypotes: Kanske är det så att den göteborgska kommunismen är en liberalism, och att Cassirer är den gemensamma nämnaren.

Buzzwords del 2; 2009 års nätpolitik.

Vi närmar oss snart ett årsskifte, ett skifte som dessutom är början på ett nytt decennium. Dock är det nätpolitiska decenniet 1999-2009, och att skriva en krönika över denna episka period är ett annat projekt (som jag kommer att beröra i bokform). Del ett i denna serie lanserades i våras, och detta är en slags komplettering och vidareutveckling.

Snarare finns det en poäng att lista bara 2009 års nya begrepp. Dels eftersom det är året för spectrial, en händelse som fungerade som en katalysator för (globala) nätpolitiska kluster. Men även för att 2009 är upplösningen och markerar fortsättningen på något nytt.

Mitt urval är begränsat till de irc-kanaler jag hänger i och de bloggar jag följer och är därmed inte heltäckande. Alltså manas till kommentarsfältet om jag missar något fundamentalt. Dessutom är det svårt att veta vem som är ursprunget till ett visst begrepp på internet. Om jag har fel eller glömmer att ange källa, så hojta således till!

Eftersom det är svårt att utvärdera begreppens användbarhet så här on the fly, kommer de således utan speciell ordning.

Netrosexuell

Ursprung okänt. Jag snappade upp detta i #telekompaketet och strax därefter startade den ännu ofärdiga projektet netrosexuell.se. Som jag förstår det finns det dels en ”pride”-faktor i detta begrepp som anger att man inte ska skämmas för att man går till näts, utan tvärtom ska bejaka sin nätvaro (se nedan), och berätta för världen om hur fantastiskt det är att gegga ihop sig med andra online.

Jag tror att man missförstår om man på ett oreflekterat sätt kopplar ihop netrosexuell med ”cybersex”, eftersom det inte är mindre verkligt än köttvärldssex, och inte heller skulle stå i motsättning till detta. Visserligen är ju många av våra nätrelationer av erotisk karaktär, och paketswitchat internet tillåter ju en rad stimulerande interfaces. Vissa går igång på laddade ord i en chatkanal, vissa cammar, andra kanske skickar bilder. Hur man är netrosexuell tror jag är en lika öppen fråga som det finns portar i en IP-anslutning. Men att nätet gör något med vår sexualitet är givet. Det är netrosexuellt och dess drivkraft är data-love.

Tweet wall

Ursprung – #telekompaketet. Detta begrepp skär rakt igenom vad som är ”tekniskt” och vad som är ”socialt”, och dess strategiska och mikrotaktiska betydelse skall ej underskattas. En tweet wall är en ”vägg” av twittermeddelanden som vid en exakt tidpunkt bryter fram som en kraft. Den förutsätter att en armé av internauter (se nedan) avfyrar lazors (se nedan) samtidigt. En tweet wall kan dominera en av twitters hash-taggar, exempelvis #IranElection, #eu09, #telecomspackage, #caturday, etc. Syftet är att dra uppmärksamheten till ett 140-teckens meddelande som nästan alltid innehåller en djuplänk till ytterligare en sida.

Dess politik är inte gatans eller protesternas megafoner. Det rör sig snarare om att antingen ockupera ett flöde av meddelanden, för att effektivt styra det åt ett visst håll. Eller så handlar det om att en viss person ska få ett visst meddelande, och det genom att wallen äger rum på ett sådant sätt att det knappast finns något val att undvika det.

Tweet walls skapas bäst genom att man har en IRC-bot som skickar tillbaka retweetsen in i en chatkanal. På så sätt kan internauterna snabbt studera den virala spridningen. Helst bör även en diktator, mänsklig eller icke-mänsklig, styra kommenderingen av vad som blir nästa måltavla. En lyckad tweet wall får så kallade ”efterskalv” när de retweetas i tredje och fjärde led.

lazor

Ursprung: muterat nätmem. Detta begrepp härstammar från IMMA CHARGING MAH LAZOR, som föddes på 4chans /b-sektion. Vad begreppet innehåller förutom memetiskt lulz är oklart. Det handlar i allafall om kraft som riktas mot något och lämnar efter sig destruktion.

Dock är ofta otydliga begrepp mycket användbara eftersom de är plastiska. IRC-aktivist-speak kan lyda ungefär:

Fire lazor @ EU death star?

Översättning: Ska vi se till att göra lite EU-aktivism?

Redy ur lazorz. We be heroez for great justice!!!111

Översättning: Gör er redo, nu är det snart dags att utföra X

Ska vi lazra lite på datalagringsdirektivet?

Översättning: Ska vi aktivera oss kring datalagringsdirektivet.

EU-speak

Ursprung: Första gången jag hörde begreppet var när Erik Josefsson förklarade hur EU fungerade på IRC. Eftersom EU är fraktaliskt och obegripligt måste terminologin omkodas till något som nätaktivister kan arbeta med. En fiktiv användning kan vara:

– Amendment passerar Coreper och läggs fram till rådet varvid sektion 8 går vidare till plenum för fjärdebehandling.

– EU-speak! Översätt plz!

– Vi måste fixa så att de röstar som vi vill.

Kontaktytsintensifiera

Ursprung: Daniel Risberg på IRC. Att kontaktytsintensifiera innebär att man sätter upp ett ”interface” mellan människor, grupper eller andra aktörer. En kontaktyta kan vara analog eller digital; ett twittermeddelande, en lägenhetsfest, en konferens eller ett mejl. Allt som kopplar kan verka kontaktytsintensifierande.

Två kluster kan agera som en kraft om de kontaktytsintensifierar. Exempelvis är Werebuild och La Quadrature du Net ihopkopplade på detta sätt, på nätet såväl som utanför. Kontaktytsintensifiering luckrar upp gränsen mellan lulz och serious business. Att parallellt tala om ett utkast till ett lagförslag och festen förra helgen är ett tecken på att kontaktytorna fungerar som de ska.

Underhållningsspya

Ursprung: Copyriot. Medan skivbolagen sjunger på sista refrängen, svallar nya kräkvågor in. Bombastiska dinosaurielösningar (se nedan) som Telia/Spotify-axelmakten vill inte bara ge oss nästan-konstant-tillgång-till-nästan-all-musik, utan de vill även att vi skall vara i ett berusat tillstånd av evig underhållning. Detta sker på bekostnad av nätneutralitet, censurerat innehåll och att knäppa kristdemokratiska politiker tror sig ha funnit en ”lösning på fildelningen”.

Personlig åsikt: Människor som skickar Spotify-länkar på IRC och Twitter – Jag förlåter er även om jag rasar varje gång det händer. Ni är ändå mina vänner och jag förstår att det inte är lätt att hålla tillbaka kräkan i halsen. Men, lägg filen på en server istället, eller länka en torrent; till och med en Youtube-länk är mycket artigare. Jag menar inte att moralisera om netikett. Jag menar bara att Spotifism bör dräpas!

Prosumerspya

Ursprung: Blay.se. En vidareutveckling av underhållningsspyan, som behandlar den ”kreativa web-2.0-användaren”. Beslutsfattare som bestämmer om nätets framtid vill att vi ska vara prosumers istället för consumers. Vi ska alltså skapa våra egna videos, musik, bloggar etc. och dela dem till andra på intertuberna. Detta gör vi genom att använda ”tjänster”, exempelvis Youtube, Wikipedia och blogg.se. Så långt allt väl – en kakafoni av mikrospyor!

Vad prosumer-hetsen missar är kontrollen över formaten/tjänsterna. Som Youtube-prosumer är man slav under vissa codecs och användarpolicies som censurerar bröstvårtor, i min interaktiva digitala kabel-teve är man begränsad till operatörens trafikprioritering och i hatebooks bildalbum avsäger jag mig vissa rättigheter.

Prosumerspyan innebär att vi sprider användargenererat material omkring oss utan att ställa frågan om vilka konsekvenser detta har för nätet som helhet. På ett sätt är jag en prosumer när jag skriver detta, men eftersom den öppna WordPress-koden och SQL-databasen går att sätta upp på min Debianserver hemma istället för på webhosting, kan jag ganska enkelt göra mig oberoende av tjänsteleverantören.

Dinosaurieinternet

Ursprung: Monki lanserar en teori på indisk restaurang som en postidigital gemenskap genast hakar i:

Dinosaurieinternet har fet bandbredd och låg latency. Det kan leverera hundramegapixlig HD-video i femton kanaler samtidigt, har millisekundsnabb tillgång till ”populära tjänster” som ägs av Google (Skynet), samt är den nya plattformen för 3D-internet. Dinosaurienäten byggs av de största operatörerna och kostar over 9000 miljarder att installera. De släpper ut ungefär lika mycket koldioxid som all världens flygtrafik.

Motsatsen till dinosaurieinternet är Meshmusen. Meshmusen utgår alltid från det lokala och bygger med minimal hårdvara. Eftersom musen är ett däggdjur kommer den att överleva även ett datalagringsdirektiv, ett FRA eller ett och annat kabelbrott. Meshteknologier, kryptering, darknets och proxies är Meshmusens verktyg, och den bryr sig inte så mycket om hastighet. Lite då och då hoppar den upp på HD-Rex rygg och tunnlar trafik genom Dinosaurienätets feta fiberkablar.

Om dinosaurienätet opererar i 3D-internet befinner sig meshmusen i den fjärde parameterrymden och bygger subnät efter subnät med fraktaliska mönster.

Nätvaro

Ursprung: Ryktet säger att detta begrepp först myntades på den nedlagda bloggen ”Dagens ord”. Dock hittar jag inte en länk genom nätanarkivet, så om någon har sparat ned hela bloggen får ni gärna kommentera med exakt datum. Eller gör sig kanske detta begrepp sig bäst som bottenlöst? Heidegger menade ju att tillvaron till syven och sist ändå var Bodenlos.

Nätvarons väsen ligger i dess existens. Det handlar alltså inte om att människor koppladet till ett paketswitchat TCP-IP-nät skulle ha vissa essentiella egenskaper, utan egenskaperna är alltid relaterade till vad som händer, vad som kopplas, vad som är för handen, etc. Nätvaron kan ta oändligt många uttryck, från total sifonofori, till netrosexuellt internminglande av kroppar, till raids. Det oscillerar längs polerna lulz vs. serious business och det routar runt problem snarare än uppehåller sig vid dem. Nätvaron präglas av guldfiskminne, men använder det som en politisk potential och strör resten omkring sig i anarkiv. Du är nätvarande just nu, eftersom du gick till näts för att läsa detta.

Merry lolmas!

Uppdatering: Den som vill kan fortsätta fylla på med buzzwords i chaos.faxpad.org:9000/buzzwords. (tänkte för övrigt försöka lansera en ny pad för varje bloggpost så att bloggen kan få mer av en svärmkaraktär).

Nätpolitisk ordlista

Eftersom Per Wirtén tänker sig att ”Svärmeriets språk är romantiskt upphetsat, innerligt och hemlighetsfullt. Ett i grunden helt eget och avskilt språk” har jag skrivit en ordlista. Visst, nätpolitikens begrepp är nämligen rätt så konstiga, men många använder dem och de funkar (realiserad pragmatism med guldfiskminne). För att göra det så öppet som möjligt lägger jag listan på werebuild.eu-wikin, vilket gör att vem som helst kan ändra, lägga till och definiera. Så länge vi inte är formatnihilister är det nämligen svårt att vara mera öppen än en wiki… kopiera fritt, ändra, lägg till! Genom att svärma är nämligen Wirténs tes rätt så falsifierad. 🙂

Då kör vi:

<3 – Data love. De affekter som uppstår mellan människor och andra varelser på internet. Utgör den grundläggande kraft som får människor att vilja göra saker tillsammans. När man smittas av <3 blir man både glad och samtidigt drabbas man av en vilja till att bevara internet.

Ex. ”Åh, någon har lagt upp en torrent. Så <3”
afka – (verb). Innebär att man gör något som inte är direkt kopplat till ett tangentbord. Dock kan man fortfarande vara internet, eftersom även afk-världen påverkas av nätet och nätpolitiken. Gränsfall går vid virtuella keyboards, ex. iPhones och andra gadgets. Relaterat: Blay.se skriver ofta om internet noll.

Ex. ”Måste afka lite. Mitt laptopbatteri är snart slut :(”

anonna – (verb) att göra något anonymt på nätet. Inspirerat av nätverket anonnet.org. Svårt att uppnå dels på grunda av FRA och Datalagringsdirektivet, men även på grund av att man måste registrera domäner med sitt riktiga namn.

Ex. ”Bäst vi anonnar den där sidan lite.”

asl – Förkortning för age/sex/location. Vanligt uttryck på chatnätverk där man bara ser folks nick. Används dock allt mindre i konkreta nätpolitiska sammanhang då dessa variabler för det mesta spelar mindre roll.

Ex. ”20:23 <@chrisk> Tjena, asl?”

ddosa – (verb) att strategiskt blockera något genom att överbelasta ett flöde. Används ursprungligen för att beskriva överbelastningsattacker med datorer, men har i nätpolitiska sammanhang kommit att användas även för andra saker. Exempelvis kan man ddosa Dunkin Donuts så här. Relaterat begrepp med ännu högre intensitet: Svartfax.

Ex. ”Hur ska vi ddosa afk-medierna… bloggbävning anyone?”

eu-speak – Ett obegripligt programspråk för föreningen EU. Bygger på byråkratisering och skapar förvirring. Inlärning sker genom repetition och learning-by-doing. Går dock att påverka på källkodsnivå innan det klubbas (kompileras) i eu-parlamentet.

Ex. ”Okej… nu talar Trautmann eu-speak igen… kan nån översätta plz?”

kontaktytsintensifiera – (verb) Ungt begrepp som myntades på irc av Daniel Risberg idag. Om jag har förstått det rätt innebär det att nätpolitikens praxis öppnar upp sig och skapar en kontaktyta för att dra in fler människor i ett projekt.

Autentiskt exempel:

17:25 < Spectraz> Därav behöver vi också lägga ut åtminstone en netrosexuell annons 😀
17:25 < Spectraz> kanalen får jobba initiativberikande
17:25 < Spectraz> kontaktytsskapande
17:25 < Spectraz> kontaktytsintensifieringar
17:44 < Spectraz> http://twitter.com/Spectraz/status/1848361227

klustra – (verb) att genom kontaktytsintensifieringar samla ett gäng människor som genomför ett nätpolitiskt initiativ. Klusterforskningens framfart leds av Marcin. Utspelar sig alltid på platser, exempelvis chatkanaler, fik, mailinglistor, fester, etc.

Ex. ”Shit… vi måste bygga en wiki om den här frågan… vi måste helt enkelt klustra lite. Nu kör vi.”

lasra – (verb) att genomföra riktade kampanjer. Att lasra är nätpolitikens motsvarighet till protester. Bygger ofta på enkla uppmaningar och arbetar affirmativt snarare än som en protest. Kommer ursprungligen från uttrycket ”ima firin mah lazorz now”.

Ex. ”Dags att lasra lite MEPar nu och förklara varför de måste rösta för den ursprungliga 166an”

långsvansa – (verb) att utnyttja long-taileffekten på internet. Används ofta för att bygga kollektiv kunskap på wikis och bloggar.

Ex. ”Shit… FRA-lagen var ju rätt komplicerad. Vi måste longtaila. Jag startar en wiki, sen bygger vi”

singularitetspunkt – En situation som är fullständig dettahet, fullkomligt individuell, men samtidigt innehåller hela instruktionen för att skapa oändliga kopior och repetitioner av sig själv. Singularitetspunkter är mera komplexa ju närmare man zoomar in på dem, och utvecklar sig i oändlighet, med en mångfald som ökar med hastigheter. Samtidigt känner man sig alltid hemma i dem, då de genomsyras av universums oändliga repetitioner. Singularitetspunkter relaterar till den fjärde dimensionen, som ju inte finns, men som drar upp oändliga vektorer av materia-energi.

Ex. ”Ser ni… nu är det internet… den singularitetspunkten där”

svärma – (verb) liknar att klustra, men präglas av lägre nivå av organisation och förutsätter lågintensiva kontaktytsintensiteter. Existerar i total heterogenitet och sker ofta kring en sakfråga.

Ex. ”Se va vackert, nu svärmar helt tokigt många kring telekompaketet.”

(tok)tweeta – (verb) att med mikromedier lasra och eventuellt ddosa för att bygga upp en hype. Att tweeta förutsätter att tankesmittor tillåts att spridas fritt.

Ex. ”Jag tweetar ut länk till sidan, så ser vi om det smittar”

Traktat om fylogenetik; Strata och teknologier.

We may speak of a machinic phylum, or technological lineage, wherever we find a constellation of singularities, prolongable by certain operations, which converge, and make the operations converge, upon one or several assignable traits of expression.” (ATP:406)

London är en av världens största städer, vars flöden resonerar och oscillerar med enorma intensiteter. Kapital, människor, information, vatten, elektroner… kort sagt: emergi.

Hur kommer det sig? Well, det bästa sättet är att ta reda på detta är att använda sig av den arkeologiska metoden, vars epistemologi letar efter mönster i historiska epoker. Foucault använde denna metod för att studera vetenskapernas utveckling i boken Order of things (läs gärna min sammanfattning), men man kan, med viss modifikation tillämpa en liknande approach till teknologiernas funktioner och roller i civilisationeras kataklysmer, uppbrott och förhårdningar.

Låt oss ta Deleuze & Guattaris ord bokstavligen och leta efter konstellationer av singulariteter, konvergerande operationer och assignable traits of expression. Och låt oss vara pragmatiska positivister och inte tillskriva vad vi finner någon a priori tillblivelselogik. Vi frågar efter teknologiers ekologier. Die einzige Frage muss eine empirische Frage sein!

Vårt material består av vapen och verktyg från stenåldern, bronsåldern, det romerska riket och tiden kring the Great Fire, år 1666. Tack vare Museum of London har vi dessa materiella artefakter ready at hand och snyggt sorterade.

Vi börjar på stenåldern. På bilden ovan ser vi flintspetsar. Varje enskild individ är en singuaritet, men då den delar samma linje av operationer som spetsarna runt omkring, är den släkt med dessa. Hur kommer det sig att stenåldersmänniskan slog fingrarna blåa för att tillverka denna teknologiska artefakt? Vi kan inte förklara detta ur synpunkten av en ren materialitet, alltså egenskaper hos stelnad sten, gravitation, människans muskler, eller människans mentala fakulteter. Fylum gör ingen skillnad mellan substanser. En hummer och en geting är båda arthropods eftersom de delar konvergerande operationer, exempelvis ledade ben som gör att de kan (makt, pouvoir) kravla sig fram. I getingens fall kan denna flyga tack vare denna mycket basala förmåga att lederna är ledade (jointed), medan hummern däremot kan simma tack vare detta (men även på grund av sina segmenterade kroppsdelar).

Vad gör då flintaspetsen? Vad är dess makt? Givetvis får den endast detta i ett assemblage, och därför är dess makt flerdelad. På nästa bild ser vi ur den har kombinerats med ett skaft, och i assemblaget spets-skaft-människa är dess förmåga att hugga, och därmed koncentrera kraft (puissance) till en vass spets som kan tränga genom både trä och skallar. Vi ser redan hur detta möjliggör olika mekanosfäriska ekologier: Hus och krig. Protoformen för en sedentär kultur är född – Fortifikationer, båtar och blodspillan längs Themsens stränder.

Spetsen gör därmed även möjligt för olika teckenregimer. Givetvis inte som isolerad individ, utan alltid i assemblages, annars har den ingen fylogenetisk agencement! Men man kan föreställa sig hur stelåldersmänniskan berättade historier om ”den gubben där, som hade dödat en mammut med sitt flintaspetsspjut”. Spjutet är ett annat fylum än yxan eftersom det inte får sin kraft genom huggande utan genom stickande och kastande. Med spänning hoppar vi några tusen år av ickelinjär historia framåt till bronsåldern.

Vad skådar mitt empiriska öga? En sköld i brons? Hur hava den blivit till? Genom den uråldriga ingenjörens förnuft och förmåga att nå den platonska idévärldens essentiella former, så som den geometriska cirkeln och dess ideala, men aldrigt fullt realiserbara, perfektion?

Nej, nej. Skölden kommer att utgöra ett starkt kitt i de sedentära kulturernas arméer i årtusenden framöver, eftersom den är direkt relaterad till lansen, spjutet och yxan. Alla dessa tre vapen har ganska långsamma hastigheter i jämförelse med skjutvapnen som inte ligger så långt fram i tiden. Men just denna sköld har makten (pouvoir) att bromsa projektiler, hugg och spjut. Den är i assemblaget människa-yxa-sköld (content) i stånd att göra en dubbelartikulering som snart gör begreppet ”soldat” moget att träda in över historiens horisont. Som vi vet krävs det ju en statsapparat för att göra arméer. Maskiniska fylum befinner sig i mellanrummet mellan exempelvis statsapparater och krigsmaskiner. Hoplit-skölden däremot är en sedentär uppfinning eftersom den förutsätter falangen, eller rättare sagt, den gör falangen möjlig.

Skiftet mellan bronsålder och stenålder medför inte nödvändigtvis ett fylogenetiskt brott, inte ens en evolution. Spetsar och yxor skiljer sig bara i intensiteter, men tillhör samma fylum in både sten- och bronsåldern. De gör samma saker, med bronset tillåter dock en högre slitstyrka, bätte formbarhet och längre hållbarhet. Däremot ger detta nya flöde av smält metall att svärdet kan tillverkas.

Vi börjar närma oss bronsålderns mekanosfär, där allt mera avancerade redskap och vapen ser gryningen. Någonsans på ytan i denna samlade ekologi börjar nu diskurser formas om ”den modige krigaren” och ”de Andra bortom bergen” . Men låt oss lämna dessa för en senare Hjelmsleviansk analys av dubbelartikuleringar.

Ännu känner vi inte Themsens stränder vid det vackert klingande namnet Londinium. Än så länge har bronsålderns by inte den ansiktigheten. Men Londinium-ansiktigheten har inte sin orsak i att Ceasar eller Brutus gav stränderna namnet genom ett påläggande av ett immateriellt begrepp som representerar världen. Vem som talar, vem som namnger världen och ger ordning till tingen är mindre intressant. Istället återgår vi till vår materiella semiotik, och dyker in i dess innehåll (content) – en heterogenitet av fyla som skänka Imperium Romanus kraften av en överkodande, reterritorialiserande och Stats-apparatstratifierande megastratum!

Blivande arthropod, som getingen och hummern hela tiden gör om genom biosfärens evolution är den romerska soldatens lycka. Nu har metallurgin utvecklats avsevärt och ett hårt exoskelett med segmenterade kroppsdelar kan tillverkas. Det krävs ledade ben för att röra sig över stäppen och lägga gigantiska territorier under sig. Den bilaterala symmetrin; armar, ben, ögon, sköld och svärd blänker över Englands slätter, och Londinium är ett faktum. Precis som vargar är fotsoldaten kapabel både till att ingå i en krigsmaskin och därmed arbeta med flockens logik. Men genom den romerska statsapparat av metrisk, hierarkisk och de-skilling logik tillåter flera emergenta beteenden. Falangen, skuren av pilar, penetrationen av flanker. Med andra ord kan massiva mängder av energi koncentreras och punktualiseras vid vissa noder i krigets händelsmönster.

Men det räcker inte med krig för att skapa Londinium. Här krävs en ‘civilisation’, och därmed en byråkratisk administration, juridiska fakulteter och system för upprätthållandet av social ordning. Hur ska annars Pax Romana kunna uppfyllas genom Lagen? En regim av tecken behöver alltid sitt innehåll (content) av actions and passions.

På bilden ser vi en rekonstruktion av the Civic Centre of Londinium. Det är här som herre-slav, medborgare-vilde, laglig-olaglig, sant-falskt görs möjliga. Themsens stränder ser vishetens gudar proklamera krigets ära, vishetens sanning och rättvisans blindhet. Men för att göra en sådan regim möjlig behövs flöden av energi som räfflas längs med ett stratum av statsapparatur. Den Romerska epoken behöver energi! Som tur är har vi fylogenesis maximus bara några meter från civic centre.

De agrara verktygen arbetar med skärfylogenetiska drag som har haft en a-parallell evolution med grässtråets blivande-vete (korsbefruktning). Assemblaget oxe-plog-människa räfflar landsbygden och ger den en ansiktighet. Yxan hugger ned probeheadlandskapet och ger den proper names. ”Den åkern där, kejsaren och imperiets beskattade och beskyddade fyrkant.”

Den sedentära bonden är lika viktig som den skinande fasaden på civic centre, och lika viktig som kejsarens domare och uttolkare av Lagen. Londinium reser sig mot himmelen.

Vår fylogenetiska studie börjar nu bli svår. Denna multiplicitet av linjer och släktskap i teknologier ökar i komplexitet. Som empirisk filosof går jag längs muséets montrar med en blandad känsla av begär till viljan att veta och en lätt ångest över att jag snart kommer att tappa kontrollen över dessa iakttagelser och min förmåga att samla tankarna i skrift. Mekanosfären kräver energi för att nås, på samma sätt som atmosfären kräver sina jet-motorer för att vi ska kunna andas in dess tunna luft.

En rad fylogenetiska flöden måste bifurkera, sättas samman och omkodas. Hjulet måste haka i oxen för att vi ska få en kärra, och vattnets turbulenser måste kontrolleras för att vi ska kunna skeppen ska kunna lyfta upp på vinden och vågornas konsistensplan. En rad flöden av matter-energy måste ligga över fylumens evolutionära historia innan vi kan vika upp på konsistens- och immanensplan och få nya teknologier.

Vi börjar närma oss den moderna mekanosfärens ekologi. 1666 brann halva London ned i The Great Fire. Eld och förödelse hämtade sin energi från trätaken och folk dog som flugor. Det finns ingen anledning att göra en uppdelning mellan natur och kultur för att förklara en händelse. Branden är lika mycket en symbios av gaser och temperaturer som det är en aspekt av mekanosfären och ett samhälles organisation (pouvoir).

Denna brandspruta uppfanns några år för sent, 1687 för att vara exakt. Troligen intensifierades forskningen om hydraulik, temperaturer och eldens hastigheter efter den stora branden. Teknologier uppstår inte på grund av förutbestämda logiker, utan är kontingenta händelser som ibland rycker fram genom singulära händelser. Men dessa är inte slumpmässiga. Brandsprutan måste förstås mot bakgrund av sextonhundratalets tröskel. Den brittiska empirismen har börjat härja, Royal Society har startat tidskriften Philosophical Transactions. Den biopolitiska staten väntar på andra sidan Kant (om man nu tillåts skriva med slogans).

Brandsprutan har mera gemensamt med en elefants snabel än den har med en brandbil, om vi ska hålla oss till en strikt fylogenetisk taxonomi. Den opererar med hydrauliska krafter, och dess stråle längs vattnets kvävande och kylande egenskaper. Det krävs tre människor för att använda den, men brandmännen är beredda.

Min vän James re-enactar på nästa bild hur sextonhundratalets brandmän var utrustade. Istället för den romerska soldatens hårda och segmenterade exoskelett jobbar vi här med mammutens läderhud. Tyngden av en rustning vore mycket ostrategisk, och metallers värmeledande förmågor är förödande när man ska ge sig in i ett brinnande inferno.

Givetvis kräver den biopolitiska ordningen även den sin regim av tecken. ”Släck ljusen!” vore ett meningslöst påstående om det inte vore för den protomoderna stadens lättantändlighet. Mycket vikt har fästs vid läkarens och polisens roll i de disciplinära samhällena. Härmed lägger jag brandmannen till listan av centrala organisationer som gör makten möjlig.

Men vad nu! Utställningen tar slut vid sextonhundratalet! Themsens stränder har blivit Londinium och därefter London. Men moderniteten! Var kan jag finna ett arkiv för ytterligare metafysisk forskning?

Jag jobbar ned till Themsen och går över till Tate Modern. Beskåda denna byggnad; industrikapitalismens kyrka står framför mig! Kan jag här finna de energibaserade maskinernas fylum?

Nej, jag hade i min naiva och obildade tro glömt bort att denna era var slut. De disciplinära samhällena står ej att finna på Themsens stränder längre.

Jag går ändå in och till min besvikelse finner jag till en början bara expressionism och annan modern exegetik och retardation till platonska idealformer. Estetik. Objekt som är hängda på väggarna för passiv beskådan vars enda produktivitet ligger i att jag kan smeta ned väggarna med postmodern retorik och ”textanalys” för att kanske kunna impa på någon som tror att jag är smart. Som tur är besitter jag inte den bildningen. Men min forskning är ej för gäves. Jag tar upp min iPhone för att ta några bilder och genast kommer en vakt och säger åt mig att jag inte får fotografera. Vad är detta! Ett skattefinansierat (correct me if I’m wrong here) museum där jag inte får fota objekten för att fortsätta att göra något kreativt av dem. Min upplevelse är begränsad till att stå och producera hermeneutiska tolkningar och intertextuella referenser! En medeltida refeodalisering som inte är mer värd en en munks exeges i ett kloster. I kontrollsamhällena är intellektuell egendom den grundräffling som konsten verkar kunna koncentrera sin exklusivitet längs, och den ger vi inget för. Italien jobbar stenhårt så. De jävlarna ska de-territorialiseras! Copyleft, open-source och hacking är mina vänner, och Guggenheims abstrakta maskin kan hälsa hem när Internets har skalat av dess cutting edges så att den imploderar… (nu tappade jag förnuftets fakultet, sorry).

Men en sak verkar det ha greppat på Tate: Panspektronfylat som de nya vapnen. På bilden ser vi en man med en videokamera i handen. Den jobbar med universell modulering vilket innebär att den förvandlar det analoga ljuset till digital information. Denna kan sedan styckas upp, indexeras och tillföras meta-data. Om någon frågar dig varför FRA finns, så kan detta inte förklaras av att vi lever i en ideologi av nyliberalism, kristna värderingar och alienerade massor. Nej, varje socialt kontingent förklaring måste relateras till det fylogenetiska innehåll som möjliggör nya immanenta plan av maktkoncerntrationer (pouvoir) och flyklinjer (puissance).

Panspektron måste undersökas existentialanalytiskt. När Heidegger undersökte de moderna samhällenas energibaserade maskiner i uppsatsen ”Teknikens väsen” var han på väg åt rätt håll när han menade att teknologier inte kan förstås som enskilda entiteter, som ”objekt”, utan behövde relateras till ett samhälleligt diagram. Tyvärr var Heidegger begränsad av den hermeneutiska metoden dränkt i Romantiklitterära referenser och fritt flytande signifiers. Som Björk säger, så jobbar vi inte så med text.

Men Heidegger greppade ändå teknologiers förmåga att koncentrera makt. När han skriver om att kraftverket beställer (be-stellen) vatten från Rhenfloden och därefter pumpar ut elektricitet i städerna fångar han assemblagens kraftmakt.

Men vad gör panspektronfylat med oss. Kalle ställde denna fråga för ett tag sedan och den har loopat i min hjärna sedan dess. Låt oss se min hemresa från London till Göteborg som en antropologisk studie, men reservation för dess begränsade observationspotential.

Flygplatser är ställen där de energibaserade maskinerna och de panspektriska möter varandra i extrema hastigheter, intensiteter och flöden. Varje flygplats är en singulär händelse, men det råder en extrem homogenitet i många procedurer.

På den diskursiva ytan av expressions ser vi olika figurer; passagerare, flygplan, terrorist, pilot, flygvärdinna och poliser. Men Latour påminner oss i boken Pandoras Hope (1998); det är inte flygplan som flyger, utan airlines! Alltså träder vi in i en multiplicitet av komplexa assemblages, sammansatta längs energiabaserade såväl som panspektriska fylum av potentialiter. De är så många att man måste börja generalisera: Jetmotorerna som spyr ut avgaser och får planen att flyga i tusen kilometer i timmen är högenergimaskiner som förvandlar distans till handling i Virilios mening. Även om vi är stygga mot miljön så gör detta fylum det möjligt (puissance) att resa runt Europa på några timmar.

Men hur skiljs passagerare från terrorister? Panspektron måste vara igång. Passen är utrustade med RFID som garanterar deras äkthet och överför meta-data till de dator som innehåller register. En person som hotar säkerheten måste kunna stoppas föregripande innan hon/han spränger planet i bitar. Biometri medierar mellan mitt ansikte av kött och blod och datornas register och övervakningskamerornas lokalisering av mig i rummet.

Det är verkligen en multiplicitet av panspektrisk data som jag både avger frivilligt och genereras genom repression och kontroll av rummet. Min Macbook kopplar upp sig och en server loggar vad jag gör. Eftersom det inte finns några trådlösa nätverk som är öppna så verifieras min identitet genom kreditkortet. När jag laddar upp bilder med min iPhone är de geolokaliserade genom GPS-chippet, och när jag handlar i tax-free så lämnar jag glatt över mitt boarding card som kan samköras med kvittot. Universell modulering. Varhelst, och vid vilken punkt som helst, kan jag stoppas och kontrolleras. En flygplats är ett kompakt rum av plöstliga gränskontroller. Detta märker man inte så mycket av med ett fint Schengenpass, men glöm inte att varje flygplats har ett häkte, och befogenheter att genomsöka dig ned till bara huden.

Eftersom jag bekänner mig till det Björksa paradigmet av textanalys kan jag reflektera över ur denna svällande bloggpost blev till under förutsättning av vissa materiella omständigheter. Bloggens hastighet och oberoende av rummet gör att jag inte behöver förlita mig på långsamma tryckpressar. När jag mellan starter och landningar har knappat ned denna förskräckliga svengelska är det bara att trycka på publish i WordPress. Då frågar genast den traditionella litteraturvetaren: ”Men diskursen då?”. Tja, även den har ju sin materialitet som kodas och intensifieras via Internets. Jag pratar just nu med och i det mellanrum mellan kolleger som står i direktkontakt med varandra genom ettor och nollor, tack vara det panspektriska fylumets puissance! Visst, lite franska och tyska filosofer har dragits in, men egentligen talar jag till folk i det slem jag ingår i. För panspektron är inte nödvändigtvis totaliserade eller repressivt, även om det har en gigantisk förmåga till även detta.

Vad är den fylogenetiska analysens fördelar? Det går nämligen en hårfin linje mellan metafysisk empirisk filosofi och exegetiskt struntprat. Begreppen måste kunna hitta ut och vandra in i nästa domän. De måste kunna multipliceras som handling.

Det vore egocentriskt för mig att avgöra detta själv. Det ligger inte inom förnuftets syntetiserande fakultet att bestämma, som Kant skulle ha sagt.

Ett försök som jag har planerat med några sympatiska pirater är det mänskliga internet (det är inte min förtjänst dock, utan beror på andra människors handlingar). Här bör man kunna använda begreppet fylum för att transponera logiker mellan olika konkreta assemblage. FRA har provocerat fram denna vilja att veta och göra. Kan de fylogenetiska egenskaperna som panspektron erbjuder realiseras även i decentraliserade mänskliga assemblages och händelser. Kan man paketswitcha mellan människor. I teorin bör detta gå, men om det funkar i praktiken… das ist eine empirische Frage. Experiment skapar fakta!

Fylogenetiken går längs den positiva erfarenhetens pragmatiska linjer. ”Det fylat där, den datan där, den individen där… vi testar om detta funkar.” Detta är den provisoriska metoden. Den är starkt begränsad som vetenskaplig metod, men eftersom tiden är virtuell finns det nog tid att utveckla detta paradigm vidare….

2860 universellt modulerade ord @ Copenhagen Airport

STS-kris i Zürich

Efter två varma dagar i Zürich kommer här några fragmentariska kommentarer och tankar som väcktes under workshopen ”Ironists, reformers or rebels? The role of the social sciences in public participation…”. Det är i huvudsak kritiska kommentarer som baserar sig på en liknande erfarenhet som Karl har. Men, don’t get me wrong, jag gillar STS… det är den samhällsvetenskapliga gren som faktiskt har mest intressanta saker att säga just nu.

Huvudfrågan för workshopen var vilken roll som samhällsvetenskaperna har, och vilken roll de bör ha i viktiga teknovetenskapliga processer? Dessutom frågar man sig vilket förhållande man har till olika publics. Kan man till exempel överhuvudtaget mäta en public opinion?

I en mängd teknovetenskapliga processer bjuder man in ”lekmän” från allmänheten som ska få sina röster hörda i olika beslut. Redan själva inbjudandet och i situationen att sitta bredvid experter innebär ju en kontroll av vad nu den där allmänheten kan tänkas tycka.

Men var finns då offentligheten? Detta beror givetvis på vilken samhällsvetenskaplig tradition man tillhör. Min presentation handlade just om detta, och hur vi i Sverige har premierat en statisk syn på att en opinion alltid finns där ute i samhället, och tycker saker bara man frågar dem. Dessutom går den att mäta och göra statistik av.

Ett Deweyanskt angreppssätt ger dock en helt annan syn på publics. Vi ger ett citat som beskriver det traditionella samhällsvetenskapernas oförmåga att fånga dynamiska publics:

Even if social sciences as a specialized apparatus of inquiry were more advanced than they are, they would be comparatively impotent in the office of directing opinion on matters of concern to the public as long as they are remote from application in the daily and unremitting assembly and interpretation of ”news”. On the other hand, the tools of social inquiry will be clumsy as long as they are forged in places and under conditions remote from contemporary events. (Dewey 1927: 306)

Publics som uppstår kring issues och matters of concern är alltså begränsade i tidrummet. Tänk bara på FRA-lagen. Här uppstår en enorm social mobilisering kring en sakfråga som är ganska begränsad och inte kan reduceras till höger-vänster (det finns nog inga sådana frågor).

Mitt argument var dock att sådana stabila publics skapas på två sätt av samhällsvetenskaperna själva.

Dels skapar vi publics epistemiskt – detta är en theory ladeneffekt – genom att vi mäter det så finns det rent vetenskapligt. Men även, genom att samhällsvetenskaperna alltid är perfomativa så mobiliserar vi publics, eller kväver dem, eller så inkorporerar vi dem i statsapparaten. Detta borde vara en självklarhet för STS-communityt, men är tyvärr inte så…

För det handlar egentligen om frågan huruvida demokrati överhuvudtaget kan vara grundad i design? Alltså ett Habermasianskt ideal vs ett Deweyianskt. Hos Habermas inser vi till slut att det funkar inte att skapa ett Herrschaftsfrei (maktfritt) rum för dialog. Istället måste vi tänka pluralism, i Deweyiansk anda (kalla mig liberal, I don’t care).

Vad STS alltid missar är därmed det virtuella och det abstrakta. Bland yngre forskare finns dock en kritik (nej, jag vill inte göra detta till en 68-fråga, det är bara en empirisk iakttagelse), av att den enda förklaringen är det socio-politiska maktspelet. Exempelvis finns det ingen abstrakt förståelse av makt, allt ter sig fortfarande som machiavelliska maktspel inbäddade i institutioner. Men ingen reflekterar över instituitioners abstrakta former i assemblages: exempelvis motsättningen mellan Statsapparater och krigsmaskiner. Nyvarande STS-mainstream kan heller aldrig erkänna distinktionen mellan ett slätt och ett räfflat rum. Att designa demokrati är alltid en räffling, men det behöver inte vara en dålig räffling:

”We are segmented from all around and in every direction. The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.” (ATP 208)

Vad STS har svårt att förstå är att aggregerade strata måste förklaras, vi kan inte förklara med dem! Men makt utgår inte heller från en scratchy social komplexitet, som Latour ofta påpekar. Socialkonstruktivism i all ära, men det är dags för STS att närma sig vitalism, emergens och det virtuella! Samma misstag gör Habermasiansk deliberativ diskurs, som utgår från (möjligheten av) släta rum. Men i samma rörelse som man försöker ordna deltagande i vetenskapen har man skapat en grundräffling om dialogens karaktär. Mötesplats, moderator, tider, stolar och bord, innehåll… allt detta är ett assemblage av Statsapparatsliknande karaktär, och vars räfflade rum är diametralt motsatt exempelvis hur Dewey beskriver formandet av en public, som i reaktion (opposition) mot Statsapparater formerar en krigsmaskin i slätt rum.

Exempel: Instruments for dialogue, facilitation… vad är facilitation? Nån som hjälper till. Men det är ju att räffla och appropriera (som lit. crits. brukar säga, fast de menar ”språk”).

Problemet som STS verkar lida av är att de inte har bra former för att beskriva samhällelig makt. Normer, institutioner, grupper är vad som fortfarande finns för handen. Om man nu kombinerar detta med naiv textism och socialkonstruktivism får man en väldigt ensidig syn: ”Makt finns överallt, vi kan inget förändra. Varje gång vi försöker peta och röra på de maktproducerande institutionerna kommer vi utöva makt. Och det är fel…dialektik! dialektik!”. Rädslan för social repression sköljer över tänkandet med sådan kraft att det inte finns någon möjighet att plana upp på konsistensplanet.

STS behöver alltså en rejäl injektion i begreppsapparaten; assemblages, puissance, stratifiering, mikropolitik, flöden, singulariteter…

Sen finns det en hel del reaktionära Luhmannianer som har en del konstiga saker för sig. (inte reaktionär i höger-vänsterbetydelse, there are no ideologies, only assemblages). Men deras teorier om hur sociala system funkar har ju stabilitet och ekvilibrium som mål. Vad de inte har insett är att de egentligen talar om statsapparater, räfflade rum och stratifiering. När General Luhmann säger ”robusta system” menas pouvoir-centripetala grundräfflingar, feed-back betyder ungefär segmentering. Det är väl okej, men det är inte participation i en liberal anda.

Jag inser att detta blev sjukt fragmentariskt. Förlåt. Men det är å andra sidan min faktiska upplevelse. Det finns liksom ingen generell syntes, heller inget gemensamt program. Men jag är av åsikten att STS-fältet måste skärpa till sig när det gäller att tänka nytt. Men det får bli ett annat papper…

Intern vs. global jargong del 1 – “textism”

Gubbslemsprojektet. Karls senaste mappning har framkallat en spännande debatt om hur manliga sociala nätverk är uppbyggda. I en anda av Tarde-sociologi/materiell-antropologi/99-tänk-om politisk-handling så handlar den filosofiska frågan om vad gubbslemmet egentligen gör. Detta är en mycket komplex fråga… men världen är komplicerad, och filosofin kommer alltid i andra instans (som Deleuze och Guattari säger i introkapitlet till Tusen Platåer: ”Thought lags behind nature”). En komponent där slemmets abstrakta maskin manifesterar sig i ett språkligt assemblage är den interna jargongen, som sociologiskt fungerar så att den definierar en ”utsida” och en ”fiende” som samtidigt markerar insidan. George Bush säger att han är emot bin Laden, och sen säger han att han är för the american way of life. Vi säger ibland att vi är emot textism men för en emergent värld. Men vad menas egentligen med detta argument, som verkligen liknar en straw-man? Handlar det bara om ett socialt spel, eller finns det ett faktiskt innehåll? Jag tänker argumentera för det senare, både för att det är ett offentligt och demokratiskt förhållningssätt till jargong, som bör vara öppen, men för att det ger mig ett ypperligt tillfälle att kritisera textismen.

Textismen är ett samlingsbegrepp för de filosofiska inriktningar som ibland förknippas med den så kallade postmodernismen. En ordentlig karikatyr av denna tankeströmning gjordes av Alan Sokal i artikeln Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity, som kom att bli en viktig utgångspunkt i Science Wars. Problemet med Sokals kritik var att den just riktade sig mot en straw man, som visserligen utmanade den modernistiska vetenskapliga världsbilden som har lagts ned till den västerländska civilisationen sedan Kant, men som på ett egentligt plan inte hade något emot vetenskapens materialiteter (ex. atomer, datorer, människor).

Jag tror, utan att ha gjort en ordentlig idéhistorisk analys, att textismen uppstod när fransk post-68-filosofi mötte den analytiska filosofins 1700-talsuppdelning mellan språk och värld. Brittiska och amerikanska universitet började läsa Derrida, Foucault, Althusser, Lyotard osv. men transponerade på ett olyckligt sätt dessa filosofer till ett tänk som bygger på det mänskliga subjektet, representation och ideologikritik. 68-generationen av franska filosofer brydde sig inte om att bemöta detta, utan istället fick exempelvis Bruno Latour och Manuel DeLanda ta debatten trettio år senare.

Textismen har sin kärna i två poänger. Dels att objektivitet är omöjligt eftersom våra representationer alltid är beroende av ett tolkande subjekt, och dels att dessa representationer är invävda i ett kulturellt/ideologiskt spel. Dessa två missuppfattningar är helt onödiga, eftersom ingen tänker så egentligen, och för att de dessutom är totalt passiviserande och främjar elfenbenstornsfilosofi.

Textismen ska inte förväxlas med poststrukturalism. Tvärtom var det just med kritiken mot strukturalismen som man kunde göra sig av med det tolkande subjektet (Freud, Marx, Marcuse, fenomenologi, hermeneutik), glappet mellan språk-verklighet, och det totaliserande ideologibegreppet. Nu öppnade sig helt nya möjligheter att förstå hur rasism, sexism, uteslutning och marginalisering funkade utanför tankens och subjektens begränsade domäner. Patriarkatet berodde inte längre på att män hade en tankestruktur i huvudet, utan var istället ett fenomen som var distribuerat längs samhälleliga institutioner, formationer av grupper, invävt i materiella praktiker, och så vidare. Poststrukturalismen upptäckte att man kunde gå utanför texter, utanför det tolkande subjektet och utanför ett symboliskt universum. Michel Foucaults Vetandets arkeologi handlar just om detta; texter har ingen självständig ontologisk status utan måste förstås i ett sociohistoriskt sammanhang. I Sexualitetens historia – viljan att veta formulerar han detta som immanensregeln (s. 108), alltså att diskurser skapas i lokala härdar av praktiker, som enast sekundärt har något med språket att göra. Många har trott att diskurser handlar om språk, men tyvärr är inte fallet sådant (säg för guds skull inte att det beror på hur ”man definierar begreppet” – då är vi tillbaks på ruta ett). Det handlar istället om att se vad som gör ett visst tal om könet, sexualiten eller brottet möjligt. Vi förklarar inget med text eller språk, det är dessa som behöver förklaras. Därför gör textismen fel när den vulgärontologiserar i stil med ”världen är (alt. ”kan betraktas som”) text”. Som tur är så är åttio- och nittiotalet över nu, men det händer ibland att man läser liknande påståenden.

Textismen går ibland hand i hand med överdeterminerade Freud/Marx/Lacan/Durkheim-modeller. I sista kapitlet av The Order of Things (klicka här för att läsa en sammanfattning av boken som jag har skrivit) lägger Foucault fram kritiken med ett historiskt argument. Vetenskapshistoriskt sett har här textismen ett nära släktskap med den antropologiska lingvistik och grammatik som blev framgångsrik under artonhundratalet, exempelvis genom Bopp. Men de moderna lingvisterna hade ändå det talade språket som utgångspunkt, medan de strukturalistiska modellerna i och med Saussure och framåt gjorde språket till en skum metafysisk logik vars struktur var så stark att den predeterminerade varje text. I kombination med psykoanalys och neo-marxism fick detta konsekvensen att nya begrepp började användas flitigt; alienation, ideologi, symbol, metafor, myt, signifier-signified, som i princip låste alla händelser inom ett och samma tolkninschema.

Den kanske hårdaste kritiken mot textism och strukturalism går via Deleuze och Guattari. I tusen platåer skriver de följande:

”We are no more familiar with scientificity than we are with ideology; all we know are assemblages. And the only assemblages are machinic assemblages of desire and collective assemblages of enunciation. No significance, no subjectivation: writing to the nth power /…/ An assemblage, in its multiplicity, necessarily acts on semiotic flows, material flows, and social flows simultaneously (independently of any recapitulation that be made of it in a scientific or theoretical corpus).” (s. 25).

Våra representationer är inte ideologigenomsyrade förståelser av världen som är mer eller mindre falska eller sanna. Vår tolkning av världen är inte heller särskilt totaliserande, världen bryr sig inte om våra teoretiska rekapituleringar utan jobbar med flöden iallafall. Människans medvetande är inte centrum i universum, no matter what Descartes, Kant eller Hume trodde. Immanens är motsatsen till textism. Text existerar inte i en ontologisk container frikopplad från världen utan flödar alltid sida vid sida med materiella och sociala flöden. Semiotik handlar inte om något som representerar något annat – det är studiet av immanenta transformationer varpå endast en del är vad vi kallar språklig.

Textism är inte ett pejorativt ord som används för att avfärda jobbiga litteraturvetare, journalister och konstnärer. Det är istället beteckningen på ett djupgående filosofiskt misstag som har paralyserat den filosofiska kritiken till att bara handla om representationer. Det är först när vi slänger våra nittiotalsböcker i textanalytiska metoder, kritisk diskursanalys, Freudian media studies, och börjar analysera världen ordentligt som vi kan få politik igen. Donna Haraway skrev inte om cyborgenmetaforen för att det var trendigt med cyberpunklitteratur på åttiotalet utan för att komma bort från de stora berättelserna och determineringarna som det innebar att man tillskrev kvinnor en gemensam identitet. När man tar sig ur textens sköna klarhet så blir man kanske till en början lite skraj eftersom det maskineri där det sociala hela tiden skapas är mångtydigt och går i flera riktningar. Helt plötsligt blir det svårt att förklara vad som händer, men vi behöver inte tolka för att hitta sanningen om patriarkatet. Vi behöver inte välja rätt begrepp och ord, utan istället dyker vi ned det socialas konstitutiva nivå och mappar komplixiteten. Först då kan vi göra om verkligheten – vi kan hacka den, styra den i nya riktningar, surfa på den intensiva energin istället för att skriva om den på avstånd, extensivt.

Att anfalla textismen, så ofta som möjligt, har två syften. Det första är den kritiska uppgiften – den stämmer inte. Det andra är den positiva – vi måste hitta nya sätt att bygga på, nya sätt att skapa agency. Det gör vi inte med överdeterminerade läsningar.

Vilket blir nästa ord som jag ska förklara? Kommentera och jag formerar ett nytt assemblage of enunciation!

Subalterna flöden – För en materialistisk subjektivitet.

Denna lite tyngre text är en replik till Mikela och Jakob som har bett mig komplettera mina färdigheter inom disciplinerna subalterna studier och flödesontologisk etnologi. Men förhoppningsvis finns även ett allmänintresse. Låt oss se!

***

Sammanfattning. Om vi utgår från Spivaks tes om den dubbla marginaliseringen av den subalterna och sedan ger den momentum genom att sätta in den i en deleuzeoguattariansk flödesontologi i Imperiekontext får vi en del intressanta tankar om hur en materialistisk utgångspunkt för subjektet kan teckna sig mot den globala kaptialismen. Men innan vi tar allt för många steg samtidigt måste vi först och främst lägga ut delarna för beskådan så att vi sedan kan baka samman dem till en mångtydig protes.

Den subalternas dubbla marginalisering.

Spivak argumenterar att den subalternas marginalisering består av en dubbelt tystnad som både följer av en avsaknad av institutionell representation, så som vi förstår politiken och parlamentariska demokratier, och genom re-presentation av subjektet i form av symboler inom exempelvis konst eller filosofi (Spivak s.83). Denna marginalisering har mycket djupare konsekvenser än traditionella (marxistiska) begrepp, så som ideologi, hegemoni, eller diskurs för den delen. Kombinationen av att inte vara representerad av institutionella mekanismer eller diskursiva representationer leder till en ontologisk tystnad som ger den subalterna en identitet av olikhet, och kvar ”finns inget representabelt subjekt som kan veta och tala själv” (Spivak s. 102).

Spivak har rätt på ett sätt och fel på ett annat: det är givetvis både moraliskt och empiriskt korrekt att visa på den tystnad som det postkoloniala tillståndet har skapat. Men Spivak går fel när hon antar en brist på agency. Istället för att tänka marginalisering i brist och saknad, tror jag att man kan förstå förtryckets mekanismer bättre om man ser den subalternas agency som en verkan och ett flöde. För att ro hem detta projekt krävs dock att vi för in ett annat begrepp: multitude.

Multitude (med den besläktade fobin multitudeskräck) är ett begrepp som både Machiavelli och Spinoza använde för att beskriva folkets potentiella motstånd mot en Statsapparat. Men här vänder vi oss till Hardt & Negri’s tappning i Empire (pdf) istället. Dags för ett långt och problematiskt citat:

”Producing and reproducing autonomously mean constructing a new
ontological reality. In effect, by working, the multitude produces
itself as singularity. It is a singularity that establishes a new place in
the non-place of Empire /…/ One might object at this point, with good reason, that all this is still not enough to establish the multitude as a properly political subject, nor even less as a subject with the potential to control its own destiny. This objection, however, does not present an
insuperable obstacle, because the revolutionary past, and the con-
temporary cooperative productive capacities through which the
anthropological characteristics of the multitude are continually tran-
scribed and reformulated, [ta paus innan sista meningen] cannot help revealing a telos, a material affirmation of liberation.” (p. 395)

Låt oss lägga ut texten innan vi sätter in den i de utlovade flödena. Multituden är alltså en positiv (läs empirisk) producerande kraft som genom sin verksamhet, som till stor del består av arbete, konstant producerar sig själv (immanent, inte som verkan av en orsak) i heterogena singulariteter. Detta tycker jag låter bra, och är ungefär samma figur som jag tänkte mig i en tidigare text. Vi materialiserar subjektet kring objektet, och därmed får vi dess verkan – kraften, eller avsaknaden av kraft, att skapa politisk handing. Detta argument finner vi även hos Jakob Wenzer i avhandlingen Resonanser:

”En kraft, slutligen, är namnet på det som flödar. En kraft är vad som helst som påverkar något annat. Den har sin ursprungshistoria, har framkommit vid en viss tidpunkt och ur vissa evolverade villkor och dess blivande bestäms av egenskaperna hos de kroppar av vilket systemet utgörs.” (fanns inga sidnumreringar i pdf-filen, bokstavsbruset ej i original utan tillagt av min dator)

Nu har vi två bud. Wenzer vs. Hardt & Negri. Men skiljer de verkligen sig åt så mycket? Hardt & Negri ser potentialen i att de materiella inskriptioner som multitude skapar har en avgörande effekt i världshistorien. Genom i huvudsak arbete, som är ett flöde av materiella och abstrakta transaktioner (min dator är tillverkad i Kina. Låglönearbetarnas kraft verkar på mig genom den och på Dow Jones index samtidigt. Immanens.), så har multitude redan en politisk verkan från första början. Frågan är inte om den subalterna kan tala, utan hur multitudens flöden fångas in, omdirigeras och inkorporeras i den samtida teknokapitalismens monetära och tekniska system. (arbetaren är abstrakt fjättrad vid en maskin, medan löneflödet kanaliseras mot konsumtion). Men Hardt & Negri går ännu längre. De vill genom den positiva kraft som är inneboende i multituden tro på ett telos i form av en materiell affirmation av frigörelse. Vad är nu detta? Hjälp mig! Vad är det som skiljer detta telos från essentialism? Wenzer har en strikt metodregel som vi måste falla tillbaka på: ”I stället för att försökautröna vad något är intresserar flödesteoretikern sig för vad något gör”. Och om vi även lyder det första citatet ovan så slipper vi allt vad teleologi heter genom att egenskaper tillskrivs av ”de kroppar av vilket systemet utgörs”.

Jag är inte säker på vad den här texten får för konsekvenser. Men vi har iallafall fört förnuftet över dessa ontologiska frågor:

Subjektet som representation vs. subjektet som materiellt flöde.

Teleologisk vs. systemisk historieskrivning.

Mer läsning: Kategori ”subaltern agency” på Resistance Studies. ,

Talet om könet och brottet

250px-panopticon.jpg

Ta två samtida diskurser; den om brottet och den om könet. När dessa kombineras får vi en minst sagt märklig men uppenbar termometer på normalitetens grundvalar. I Svd talar tre ”kriminalpsykologer” idag om att förbjuda pornografiska tidningar på Svenska anstalter. Nu är ju många saker förbjudna på anstalter, så som narkotika och vapen. Men när det gäller porrblaskor så lyder argumentet så här:

 

”Sexuell upphetsning, fantasier och ibland tvångsmässig onani kan ge en kortsiktig lindring av plågorna. För att nå rätt upphetsning tar ofta dessa personer olika typer av pornografi till hjälp.”

Med ”dessa personer” avses sexualbrottslingar, och argumentet för att förbjuda porr är att de inte kan rehabiliteras tillbaka till:

”… att en sund sexualitet förknippas med en relation i stället för ­ensamhetskänslan och frustrationen med en porrtidning. Sexualiteten blir då i stället ett sätt att uppnå en trygg och intim kärleksrelation.”

Pornografin och det tvångsmässiga onanerandet gör alltså sexualbrottslingar till återfallsförbrytare och förhindrar dem från att rehalbiliteras till vår kulturs sexuella norm; den relationsanpassade och privata trygghets- och konsensusbaserade tvåsamhetens könsakter. Denna sexualitet är inte bara laglig – den är en av grundpelarna i våra västerländska samhällen – och när dessa hotas måste statsapparaterna ta till värsta panopticonmodellen, eftersom det här rör sig om brottslingar och inte om massorna. Dessa tvångsonanerande dynamitpaket går inte att göra sig av med, men där emot går det att rehabilitera deras beteenden; till och med deras tankar och psykologiska självbilder. Först bekänner man sitt brott i terapin: genom att tala om problemet inför andra kan man få förlåtelse. Trots allt är man ju på bättringsvägen – således – fängelset som en normaliserande och rehabiliterande sexualklinik! Fängelset i det moderna Sverige är en institution för att normalisera marginalen tills den inte längre existerar. Varken som porrtidningslänsande eller som hemska brott.