Offentligheten och imitativ strålning – konspirationsteoretiker och tangentbordskrigare

I förra inlägget skrev jag hur man tentativt skulle kunna studera imitativa strålar i digitalt material som man skrapade från Facebook. Här kommer ytterligare en trevande idé om hur man kan vaska fram vissa typer av beteenden som kan vara intressanta för att förstå det offentliga samtalets struktur.

När jag samlar data från Facebook har jag även sparat hashsummor av användarnas femtonsiffriga ID-nummer. Detta gör att jag kan följa individer genom hela materialet, fast utan att veta vem de är eftersom hashsumman inte är reversibel. Sociologi intresserar sig ändå inte för individer, och forskning handlar ju inte om att hänga ut någon (det lämnar åt journalistiken).

Men vad som är intressant tänker jag är att se vilka ”idealtypiska” nätbeteenden som man kan vaska fram. Ofta talas det ju om ”troll” och ”tangentbordskrigare”, fast sällan hänvisar man till empiri. Kanske finns det möjlighet att ändra på det, om vi experimenterar med samhällsvetenskapliga metoder litegrann.

Observera att det jag nu skriver om är enskilda kvalitativa exempel baserade på användarmönster, och inte något uttalande om fenomenens utsträckning (kvantitet, strålningsgrad).

\\

Först tänkte jag ge ett exempel på vad man kan kalla för en ”konspirationsteoretiker”. När jag söker jag på ”Bilderberg” i min datamängd kan man se att vissa individer ger ett speciellt avtryck om man visualiserar beteendet som ett nätverk (av imitativa strålar).

bilderberg1

Individen d3eb1 har kommenterat på Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraternas Facebooksidor om Bilderberggruppen. Det här är vad hen säger (klicka för att förstora):

bilder4bilder3bilder2

En övertygad konspirationsteoretiker är dels missionerande och vill berätta för så många som möjligt. Men samtidigt känner hen sig begränsad av censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Budskapet ska fram till varje pris, men priset en får betala är att bli tystad.

Den här typen av utläggningar är typiska:

/…/ de censurerar obekväma användare genom att radera deras inlägg samt tar bort deras möjlighet att kunna kommentera! De är under ALL kritik. För istället för att SVARA på sakliga frågor som folk ställer om socialdemokratiska partimedlemmar som springer på hemliga kontroversiella Bilderbergmöten och om den snedvinklade rapporteringen från Syrien, så RADERAR de inlägg,som de sedan förnekar att de har tagit bort och som jag nämnde tidigare, tar bort funktionen att kunna KOMMENTERA!! Är det DEMOKRATI DET? Jag kommer ALDRIG mer rösta på Socialdemokraterna. Ett gäng hycklare är vad ni är som kränker människors mest fundamentala rätt att få yttra sig utan att bli censurerad!!
Nu skall jag gå ut och skriva om det här på min blogg!!

En annan typ som vi ofta möter är ”tangentbordskrigaren”. I likhet med konspirationsteoretikern finns en missionerande ambition som vänder sig utåt och vill berätta överallt om ”sin sanning”. Tangentbordskrigaren detekteras ofta genom att man söker på något ”kritiskt” begrepp (ex. ”massinvandring”, ”flyktingpolitik”) och sedan zoomar in på en användare som rör sig över flera grupper; alltså, någon som har ett nomadiskt förhållningssätt till territorier (krigsmaskin, den ”lantliga fascismen”).

tangent

Användaren 2c2b9 rör sig över flera grupper när man söker på termen ”massinvandring”. Misstanken om att vi har att göra med en tangentbordskrigare stärks. Tar man fram vad hen säger genom hela datamängden ser man att hen täcker in ett stort territorium:

Centerpartiet|Är inte regeringens politik skäl nog för att misstroendeförklaras, vad är i såfall skäligt?
Centerpartiet|Framgår inte ett smack vad graferna står för mätdata. 😒
Liberalerna|Lägg ner tankar på att gå med i nato.
Fundera på vilka som låg bakom Palme-mordet…
http://www.friatider.se/oliver-stone-cia-bakom-statskuppen-i-ukraina
Nyheter Idag|Dom där snorungarna skulle kunna  vara barn till dom där ”ensamkommande barnen”.
I takt med att invandrare förgriper sig på svenskar så får SD ökat stöd, men visst är det MYCKET SYND att det i Sverige länge inte funnits någon större nationalistisk solidaritet i annat än sportsammanhang.
Expressen|Kom mördaren till landet genom från ett arabland genom ”fri invandring” eller var han en urinvåndare som blev förtryckt av arbetslinjen?!?
Sverigedemokratisk ungdom|Läckert kaxig reklam. Politik ska alltid vara aktuellt och det visar SD exemplariskt. Dock så tror jag inte Sverige blir bra direkt vid regeringsskifte 2018, utan då har sveriges ekonomi och demografi skadats något offantligt mycket om inte moderaterna öppnar både sina hjärtan och hjärnor och utlyser nyval tillsammans med SD och övriga allianspartier. Det måste bli slut med den vänsterextrema migrationspolitiken!!
SR P1|Meningen. Må bra å ha kul! 😀🙌👍
SR P1|Räcker det inte att man luktar skit på sin fritid? På arbetstid kan man väl försöka hålla en god stil?
Stoppa maktmissbruket|I trafiken finns nolltollerans. Men den allmänna moralen och brottsstävjandet?!? KATASTROF!! Moderater och Sossar bör packa och icke göra sig besvär i riksdag och regering framöver….
Stoppa maktmissbruket|Ska vi ta in Saudi-Arabien, Irak, Egypten, Somalia och Eritrea med i EU också? När vi ändå håller på?!? :-p
Friatider.se|I Sverige är det rasism, vi är blandade och mångkulturella…
Friatider.se|Syriska och Marokanska Europer.
Bra att vi har massinvandring till sverige av sådana va?
Snart i en Svensk Stad nära dig. Säpo kanske ska höja terrorhotnivån en grad från och med idag?
Friatider.se|Igen och igen…

Tangentbordskrigaren rör sig alltså mellan högerextrema partier och grupperingar, via ”alternativmedierna” och in och ut genom de etablerade partierna. Både tantentbordskrigarna och konspirationsteoretikerna tycks dela denna mikrotaktik; breda ut sig, ockupera ett kommentarsfält, gå vidare.

\\

Nu funderar jag på om jag ska skriva en liten algoritm för att detektera beteenden som delar samma abstrakta maskin som tangentbordskrigaren och konstpirationsteoretikern. Jag tänker att följande egenskaper kan vara intressanta att kalibrera algoritmen efter:

  • Gradvis repetetiva ord och fraser (ofta upprepar sig).
  • Stor spridning över olika facebookgrupper.
  • Frekvent användning av CAPSLOCK.

Vad tror ni? Med en sådan algoritm skulle man sedan kunna kvantifiera mina icke-systematiska observationer och kanske få en bild av olika nätbeteenden.

Fraktalgränser IX: Nomadism, Moses och Telecomix

Jag snubblade över ytterligare en koppling mellan Ibn Khaldūn och Deleuze & Guattari, som i sin tur kan relateras till det bisarra ”manifest” som finns publicerat på Telecomix hemsida. Finns det en koppling mellan den abrahamitiska monoteismen och de samtidia nätaktivisternas urbana nomadism och nätkarate? Ett hyperupplänkat citat ger följande:

In the war machine and nomadic existence, the number is no longer numbered, but becomes a Cipher (Chiffre), and it is in this capacity that it constitutes the ”esprit de corps” and invents the secret and its outgrowths (strategy, espionage, war ruses, ambush, diplomacy, etc.).

A ciphered, rhythmic, directional, autonomous, movable, numbering number: the war machine is like the necessary consequence of nomadic organization (Moses experienced it, with all its consequences). (390)

Kryptering kan användas för att skapa hemliga domäner. Endast de som har rätt ”nummer” eller nyckel får tillträde. Kryptering har förmågan att skapa en demarkationslinje mellan diplomati och spionage. Men krypteringen ”numrerar” även en rörelse, en underjordisk tunnelpolitik.

Moses befriade israeliterna från den egyptiska fångenskapen och vandrade sedan ut i öknen. Öknen formade och gav upphov israeliternas ‘asabiya, deras gruppsolidaritet (”esprit de corps”). Men, för att kunna gå från öknens nomadism till territoriell civilisation, måste Moses organisera en ”statsapparat”. Först då kunde israeliterna ”deterritorialisera jorden”, alltså de kunde gå ifrån den ursprungliga relationen med jorden som ett slätt rum som man kan följa, till ett räfflat rum, som i sin tur medierade en abstrakt relation mellan ”land” och ”folk”.

Denna figur; fångenskap som leder till nomadism som leder till civilisation, är ett återkommande tema i den västerländska kulturen. Denna figur hade ett analytiskt värde på Ibn Khaldūns trettonhundratal. Men som civilisationsteori har den nog ett urvattnat värde idag. Men jag är fortfarande inne på tanken att den nomadiska gruppsolidariteten existerar i mindre (minor) former även i modernitetens uppsprickande slutfas. Som det strilande regnvattnet som rinner ned för en skyskrapas blåa glasväggar; ibland förgrenar det sig, ibland förenar det sig.

Fraktalgränser VII: Tunnelpolitik

I lördags skrev jag en Understreckare i SvD om tunnelpolitik i Gaza och Israel. Det mesta har jag nog redan varit inne på i de senaste bloggposterna, men det finns ändå en mera sammanhållen bild i understreckaren.

Eftersom SvD inte har något kommentarsfält, öppnar jag upp här om någon har tankar man kan bygga vidare på.

Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika ”debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan ”humans” och ”Gaians”, alltså, mellan ”människor” och ”Gaianer”. Med ”människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen ”där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (”natur”) framträda som en ”social konstruktion” (”kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för ”relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande ”länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet ”kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från ”geo-politik” till ”Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella ”intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika ”människors” nationella intressen, utan mellan olika ”kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.

Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna ”saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska ”budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar ”utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika ”maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller ”maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

– Minns du tiden i fängelset, Saadia?

– Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det ”fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den ”arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa ”bilolycka” eller ”skottskada” i obduktionsprotokollen.

AIME 5: Enkelheten i [NET]work: Pyloner i permafrosten.

Med tanke på vad som händer i Ukraina, måste man nästan citera Latours analys av det ryska gasledningsnätverket:

Had you anticipated that link between the* Ukraine and cooking your risotto? No. But you are discovering it now. If this happens to you, you will perhaps notice with some surprise that for gas to get to your stove it had to pass through the moods of the Ukrainian president… Behind the concept of network, there is always that movement, and that surprise. (32-33)

Vem som är president i Ukraina just nu är oklart, men andemeningen i citatet ovan är att följande nätverk, ritat av New York Times endast är en visualisering av en av flera sidor av [NET]:

Nätverken är alltid heterogena och överraskar oss när vi följer dem, tråd för tråd. Helt plötsligt kan den ukrainska presidentens politiska strategier bli helt avgörande. [NET] differentierar dock mellan vad som cirkulerar i nätverken, och nätverken själva:

In other words, gas pipelines are not made “of gas” but rather of steel tubing, pumping stations, international treatises, Russian mafiosi, pylons anchored in the permafrost, frostbitten technicians, Ukrainian politicians. (32)

När vi tillagar vår risotto har det aldrig med bara en enda grundläggande princip att göra. Det är alltid flera, det är alltid överraskande många. Det är aldrig bara en fråga om gasledningarna som ”teknologi”, det är aldrig bara en fråga om internationella avtal undertecknade under högtidliga förhållanden, det är aldrig bara frågan om ”ekonomi”. Vi måste alltid stoppa in ett stort OCH mellan alla dessa saker, vi måste följa varje association så långt den tar oss.

Enligt NY-Timesartikeln passerar 80% av den ryska gasen Ukraina innan den når Europa. Europa köper 40% av sin gas från Ryssland. Men, man får inte förföras av sådana siffror. Risken finns då att man använder det nätverk som man har grävt ned sig i, som förklaringsvariabel till andra skeenden. Exempelvis: ”Se på Ukraina nu, det handlar bara om gas!”. Då begår man samma misstag som om man skulle ha förklarat det första nätverket utifrån en enda substans (politik, ekonomi, teknologi etc.). Vad som händer i Ukraina just nu, om vi bara använder oss av existensmoduset [NET], måste i så fall analyseras med samma OCH-logik. Alltså, händelseförlopp är i sin tur nätverk på nätverk: gasnätverk på politiska nätverk, internätverk på gatunätverk kring Maidan, militära nätverk på lingvistiska nätverk, OCH så vidare.

När nätverk av politiker, pyloner och internationella avtal är undertecknade, kan flödet slås på.

* vi får hoppas att ”the” i Ukraine är en olycklig översättning av franskans l’Ukraine.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som ”semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för ”internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en ”konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. ”Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Krypto på krypto

Har den senaste veckan experimenterat lite med kryptovalutan Bitcoin. Tänker inte gå in på hur den funkar som valuta här, men för den som vill läsa mer kan man kika in hos Rick Falkvinge, som har konverterat alla sina besparingar till ”bitmynt”. Även Gustav Nipe har skrivit intressant.

Personligen är jag mera fascinerad av tekniken, vilken möjliggör i princip helt anonyma ekonomiska transaktioner. När man kör bitcoin-klienten tillverkar man nämligen helt unika kryptografiska adresser, till vilka man kan skicka pengar.

Här är en adress som går till mig:

1FHtkkrBbRqWkUAFx2C8EqanPhWBZM3Lbo

Om man skickar bitcoins till den adressen, så hamnar de i min kryptoplånbok, och jag kan sedan skicka bitmynt till andra personer. Det enda jag behöver veta om dem är deras adresser. Med andra ord: kryptoanarki råder!

Men, ibland, speciellt när det gäller pengar, så vill man ju göra tvärtom. Alltså, bekräfta sin identitet. Som tur är funkar ju krypto åt båda hållen. Om jag vill verifiera att summan ovan tillhör mig, så kan jag använda min GPG-nyckel (se min tutorial).

Sen sätter man bara sin signatur på bitcoinadressen. I en terminal, kör:

echo Verified bitcoin-address for My Name: MyVeRyLongBitcoinaddress | gpg --clearsign >bitcoin.asc

Filen bitcoin.asc kan man sedan döpa om till .txt så den blir lättare att läsa på webben. När någon sedan vill skicka pengar till dig, kan hen enkelt läsa filen och se att den har signerats av en gpg-nyckel. Om personen är i ditt tillitsnät (web of trust) så är du på det torra. Min fil finns här.

Samhället som helhet, del III

Jag inser att temat Samhället som helhet börjar utveckla sig till en så kallad ”bloggserie”. Denna genre brukar kännetecknas av baklänkar, och enär jag är en slav under format så följer här länkar till del 1 och del 2. Bloggserier brukar vara resultatet av att jag läser massa böcker, som jag sedan ska återgå till i andra sammanhang. Därav har de karaktären av ”anteckningar” snarare än sammanhållna bloggposter som är genomtänkta.

För att summera upp: Det finns ett spår via vetenskapssociologin (Mannheim, Merton, Zilsel) som förutsätter samhället som en helhet för att förstå hur vetenskaplig kunskap och teknik blir till, formas och sedimenteras. Detta spår finns även inom grenar av kritisk teori, där det inte med nödvändighet måste grundas i sociologism, utan själva ”totaliteten” kan ha andra orsaker (ekonomiska, klassmotsättningar, dialektiska).

Kan vi då hitta en helt motsatt ansats i samtida filosofi? Utan tvekan är Bruno Latour en sådan figur, en figur som utan tvekan har fått ett varmt mottagande inom vetenskaps- och teknikstudier. Johan Söderberg avfärdar dock Latours ansats i sin avhandling genom sin fallstudie om Ronja-projektet:

Crucially, these entitites are not just ‘scaled-up networks’ as Bruno Latour would have us believe (Latour 1983). My counter argument is that it is insufficient to follow material connections alone in this fasion. These empirically observable traces must be seen as folded into historically developed forms which constitute reality on multiple levels of abstraction. (51)

Kritiken är befogad när det kommer till Latour, och hänger samman med det som Graham Harman kallar för ‘relationism’, som finns inbyggd i Latours begreppsapparat. Men innan vi går in i den diskussionen finns det anledning att i detalj kolla upp vad Latour egentligen har för utgångspunkter. Det är dags att ta tag i texten ”Irreductions”, som är den andra delen av boken The Pasteurization of France. Texten är skriven i traktatformen, som vi känner igen från bland annat Spinoza, Wittgenstein och Deleuze & Guattari (i kapitlet ”Treatise on Nomadogy”).

Inledande axiom

1.1.1 Nothing is, byt itself, either reducible or irreducible to anything else.

1.1.2 There are only trials of strength, of weakness. Or more simply, there are only trials. This is my point of departure: a verb, ”to try.”

1.14 Everything may be made to be the measure of everything else.

1.1.5. Whatever resists trials is real.

Dessa inledande axiom utgör grunden i det som senare har kommit kallas för Aktör-nätverksteori. Här finns uppenbarligen ingen plats för varken totaliteter eller helheter. Strikt taget kan inget reduceras till något annat, någonsin. Det finns inga ostensiva eller givna entiteter, utan Latour presenterar här en fullfjädrad processontologi, där allting ”testas” fram (översättningen av ”to try” är egentligen irrelevant, eftersom Latour menar det kan ersättas med alla andra verb likaväl). Det enda sättet som något kan existera på ett reellt plan är genom att det gör motstånd, och detta gäller för allt, vare sig det är mänskligt, materiellt, immateriellt eller fiktivt.

Detta leder ju till att man egentligen inte kan tala om ”entiteter”. Detta begrepp är ju redan alldeles för belastat med tillvaro. Latour fortsätter:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

– In place of ”force” we may talk of ”weaknesses” ”entelechies”, ”monads”, or more simply ”actants.”

Huruvida något kan bli ett objekt, en text, en energi eller ett subjekt är alltså alltid beroende av processerna (trials). Det finns inga givna egenskaper hos något förrän någon annan/annat kolliderar och gör motstånd mot ‘aktanterna’. Form uppstår, det är inget som är givet på förhand.

1.1.14 Nothing is by itself ordered or disordered, unique or multiple, homogenous or heterogenous, fluid or inert, human or inhuman, useful or useless. Never by itself, but always by others.

1.1.14.1 Order is extracted not from disorder but from orders.

Något kan alltså bara får egenskaper genom andra (aktanter). Datorn jag skriver på har inga egenskaper förrän jag skriver på den, eller ett program använder den till något oberoende av mig, eller förrän den kopplar ihop sig med andra datorer. Detta händer ju som tur är hela tiden, vilket gör att det finns miljoner datorer i världen, men de finns bara så länge de definieras av andra. Den tillfälliga stabiliteten som uppstår när jag skriver på tangentbordet, när datorn blir en persondator och jag blir en användare, är inte ordning ur kaos, utan ordning ur tidigare ordningar. Jag lärde mig data när jag var typ tio år, och när jag sitter och skriver nu, fortsätter jag en rörelse som pågått sedan jag skrev LOAD första gången på min C64. (inte helt sann historia, jag hade en sån där cartridge till min C64 som gjorde att man kunde klicka med joysticken(!)).

Dessa processer som hela tiden skruvar ihop och isär världen leder dock inte till slutsatsen att de föregås av kaos och oordning, inte heller ställer de till med rörigheter i en tidigare harmonisk ordning:

1.2.3.1 There are neither wholes nor parts. Neither is there harmony, composition, integration, or system. How something holds together is determined on the field of battle, for no one agrees who should obey and who command, who should be a part and who the whole.

– There is no preestablished harmony, Leibniz notwithstanding, harmony is postestablished locally through tinkering.

Det finns varken delar eller helheter. Dessa postetableras endast av tidigare processer. Om något framträder som en helhet för oss, så är det blott resultatet av aktanters ”kommenderande” i vissa riktningslinjer. Datorn framträder för mig som en helhet. En hel turingmaskin. Den ”harmoni” som uppstår när datorn översätter mina knapptryckningar till binärkod som körs genom ett chip med miljoner transistorer, och som utan att jag riktigt tänker på det skickar data till en skärm, ut över världen via nätverksporten (ja, jag skriver ofta i Etherpad, detta dokument skrevs här), är blott en harmoni som uppstår i det kontingenta mötet mellan mig och datorn och datorerna på internet.

Detta leder till att harmonier och helheter aldrig kan vara entydiga ur ett transcendent perspektiv:

1.2.8. Every entelechy makes a whole world for itself. It locates itself and all the others; it decides which forces it is composed of; it generates its own time; it designates those who will be its principle of reality. It translates all the other forces on its own behalf, and it seeks to make them accept the version of itself that it would like them to translate. Nietzsche called this ”evaluation,” and Leibniz ”expression.”

Varje aktant, eller ”entelechy”, skapar sin egna värld. Processorn i min dator tar emot signaler och skickar signaler, dess territorium och dess tidsuppfattning skiljer sig radikalt från mig som köttmänniska. Den opererar på en atomär nivå, med ljusets hastighet, och behöver inte bry sig om datorn i Kina, eftersom det tar nätverkskortet ändå hand om. Jag behöver inte bry mig om binärkod, inte heller behöver jag bry mig om datorn i Kina, eftersom min webbläsare inte gör någon skillnad på geografisk position. Allt som behövs är att datorn i Kina delar protokollet ipv4 med mitt operativsystem (samt med en massa andra datorer och sladdar som leder till andra sidan jorden).

Utvikning om totaliteten ”kapitalism”

Latours inledande axiom, som presenterades ovan, får radikala konsekvenser för totaliteterna. För att belysa Söderbergs kritik ovan så finns det en poäng att se precis hur Latour resonerar kring nittonhundratalets ”stora totalitet”. I ett långt citat avfärdar han implicit både Deleuze & Guattari (”deterritorialization”) och Derrida (Difference), till förmån för Fernand Braudel:

1.4.6.2 It has often been said that ”capitalism” was a radical novelty, an unheard-of rupture, a ”deterritorialization” pushed to the ultimate extreme. As always, the Difference is mystification. Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today. Soon people will realize that it is universal only in the imagination of its enemies and advocates. Just as Roman Catholics believe in the universality of their religion even though it only flows in Roman channels, the enemies and supporters of capitalism believe in what is perhaps the purest of mystical dreams: that an absolute equivalence has been achieved. Even the United States, the country of true capitalism, cannot fully live up to its ideal. Despite the efforts of the trade unions and the employers’ associations, forces swarm that cannot be made equivalent without work. My homage to Fenand Braudel, who does not hide this fact and shows how long-distance control may be achieved through tenous networks.

Det kan inte finnas ”ekvivalens” i universum. Det kan inte finnas några abstrakta logiker alls, och i synnerhet inte sådana marginella fenomen som ”kapitalismer”. Precis som in de inledande axiomen måste även ekonomiska aktanterna hållas samman enbarat av trials of strength, vilka möjliggör ”action on a distance”. Det kan strikt taget inte finnas några kompositionsplan, förutom i den mening att aktanter kan göra sig så starka att de tillåts dirigera andra aktanter (Seven-eleven koloniserar stadsrummet och konkurrerar ut lokala caféer genom antimarknader).

Om det inte finns några ”logiker”, inga abstrakta maskiner, inga naturlagar, inget undermedvetet, vad återstår då? I det andra kapitlet av Irreductions, ”Sociologics”, blir detta tydligare:

2.1.7.3 Daily practice needs no theorist to reveal its ”underlying structure”. ”Consciousness” does not underlie practice but is something else sowhere else in another network. Practice lacks nothing.

2.1.10 Since nothing is inherent in anything else, the dialectic is a fairy tale. Contradictions are negotiated like the rest. They are built, not given.

Latour är inte bara anti-sociologisk, han är anti-teori. Det finns ingenting ”bakom”, ingenting ”underliggande”. Det finns bara praktiker, och dessa praktiker har alltid karaktären av förhandlingar. Det finns alltså ingen grundläggande motsättning, ingen dialektik. För att det ska finnas motsättningar måste dessa först byggas och förhandlas som allt annat. Motsättningen mellan kapitalägare och proletär finns inte som ett tillstånd före det moment en aktör ansamlar pengar, köper en fabrik och anställer människor att arbeta där. Varje steg (sånt som ekonomer kallar för ”innovationer och entreprenörskap”) måste föregås genom att varje litet steg förhandlas in i minsta detalj, även om det går fort och smidigt.

Men då kommer vi till den kritiska frågan. Hur kommer det sig då, att under en trehundraårig epok i vår historia, att fabrikerna ser ungefär likadana ut, först i Europa och USA, idag lika väl i Indien, Kina, Zimbabwe? Hur kommer det sig att en viss motsättning ser likadan ut, i generella drag, över hela världen? Hur kommer det sig att lokala förhandlingar tycks följa ett globalt (totaliserande) mönster?

Detta går inte att besvara utifrån Irreductions. Men det går att hitta vägar framåt genom att läsa den kritiska läsningen av denna text som Grahamn Harman gör i Prince of Networks.

Men, det blir temat för del 4 i denna serie.