Smittontologisk civilsociologi i SvD

Idag skriver jag en kort kommentar om nätpolitiken i SvD kultur. Det finns två grundläggande diskussioner som den bygger på. Men först måste vi avfärda två common-senseperspektiv; kloaken och identitetspolitiken. 

  1. För det första handlar det om hur nya medier funkar för att sprida, skapa och omdefiniera politiska idéer. Här finns det två fallgropar. Det första är det Rothsteinska kloakbrunnsperspektivet, som har sina metodologiska brister i det att det bara kollar på vad som skrivs om vissa personer, frågor osv. Dock finns det en positiv sak med det, nämligen att det åtminstone metaforiskt är smittontologiskt. I kloaker, som Kalle påpekar, smittar idéer, bra som dåliga. 
  2. Det andra perspektivet är bloggares identitetspolitik (yes, jag är själv skyldig), där man tänker sig en högre autencitet, mera provokativa kommentarer och bättre research. Detta stämmer i bland, men inte alltid. Dessutom drar uppdelningen mellan bloggar vs. gammelmedier iväg ibland. Blogg som ideologi tar oss inte särskilt långt, och vi ska inte glömma bort att vi sitter i klorna (vissa av oss) på nya panspektriska företags databaser (läs de transaktioner om detta som jag hade med Copyriot här och här). 

Således föreslår jag följande punkter att fördjupa: 

  • Undersökning av den virala nätpolitikens hastigheter, smittor och ontopolitik. (dvs. den riktigt kraftfulla politiken som handlar om vad världen är. Är nätet ”trafikstråk” som FRA säger, eller faller ett sådant resonemang platt? Är Ipred ett övergrepp på integriteten eller ett nödvändigt instrument för att ”artister” ska få betalt?) Här spelar hastigheter roll för vem som definierar verkligheten, smittor är viktiga eftersom idéer måste kunna spridas för att vi ska få ”samhällen” av idéer, och till sist är det ”intellektuellt” viktigt när bloggarna är mera pålästa, har bättre argument och teorier… osv. 
Sen kommenterar jag även Ulf Bjereld och Marie Demkers (uppdaterad länk) bok Kampen om kunskapen. Det är extra roligt att Göteborgsstatsvetarna har tagit sig an nätpolitikens nya dimensioner! De skriver dessutom bra om Piratpartiet, och jag hoppas att de har rätt när de tror att PP har en chans i de kommande valen. 
Det finns dock vissa ontologiska och metodologiska skillnader mellan den Tardeianska civilsociologi, som jag och mina kumpaner håller på att smida, och Demker/Bjereld. Den kan sammanfattas i vad jag skriver:
Men med nätfrågorna uppstår genast problemet att det sakfrågan handlar om samtidigt är själva mediet för hur politiken sprids, byggs upp och problematiseras. Om opinionen tidigare fanns ”där ute”, redo att mätas och analyseras, så kan man idag följa mycket partikulära opinioner i deras uppbyggnader, reaktioner och strategier. Detta sker nämligen i realtid på bloggar och internetforum.
Detta är en grundläggande skillnad, dels för att jag inte ser ”opinionen” eller sociala fakta som överindividuella och existerande fenomen, utan som processer som hela tiden är i görningen (på så sätt jobbar jag med en flödesontologi). Det metodologiska hänger även samman med detta. Kvantifiering genom survey-undersökningar skapar denna extensiva karaktär av det sociala, när det blir mätbart. Detta leder till att Demker och Bjereld går in i en Poppersk vetenskapssyn, eftersom det är den hypotesprövande kungen av vetenskapsteorier (om Popper och de vetenskapsteoretiska skillnaderna kan ni läsa om här, i min text Tre frågor om sociologins objektivitet). Detta gör de i sedvanlig Göteborsk anda mycket bra, men mitt förslag till en komplementerande sociologi är radikalt annorlunda. 
Den Tardeianska radikala empirismen går, mycket förenklat, till på så sätt att man letar upp en potentiell smitta (en idé, ett virus, en innovation) och sen följer man dess spridning, förflyttningar och mutationer. Till exempel är idén om ”fri kultur” en linje som Piratpartiet driver. Denna tanke har en smittontologisk historia och för att studera dess sociologi bör man följa den tillbaka till sitt ursprung, som säkert ligger någonstans i internets tidiga historia. Men på ett mera abstrakt plan kan den även resonera med ännu äldre filosofiska idéer. Men fokuset perspektivet bör inte ligga på att hitta ursprunget hos de gamla grekerna, utan snarare att se när en smitta aktiveras och sedan germinerar genom människor, dator och kablar. 
Hursomhelst är det kul att nätpolitiken får ett seriöst uppmärksammande av samhällsvetenskaperna. Det är lite roligt, dessutom, att Demker och Bjerelds bok har ett piratlila omslag, men det kanske bara är en slump…
Uppdatering: Andreas Ekström gör en annan tolkning. Jag föreslår att det krävs mer än en intellekto-diss av idéer för att göra den vulgära kopplingen till Ny demokrati. Om man ser till de radikalt olika sammansättningarna som PP och Ny demokrati utgör, så ser man även att det rör sig om två diametralt olika så kallade ”ideologier”. Men då måste man smutsa ned händerna lite och göra research. Läs Bjereld och Demkers bok, sen kanske lite civilsociologi, så ser du skillnaden! 

Motståndsstudier, FRA och Open Access.

Jag intervjuas idag i GU-journalen om motståndsstudier. Givetvis kan jag inte undvika ämnet FRA:

He is currently working on a thesis describing the role of statistics in the constitution of modern societies. He has also been a harsh critic of the “FRA-law’, which he sees as a threat to free, independent research.

“Academics in both Germany and the UK who study different political groups have been arrested and security police have searched through their houses. We who conduct research on terrorism, activism and political resistance are of course target groups for the new FRA authority.

Sen pratar jag lite om motståndsstudier, open-access och ambitionen att göra seminarierna mindre akademiska.

Transaktioner om posthumanismen, del II: Begrepp

Introduktion

I Sverige är vi oförmögna att lämna myten om den moderna konstitutionen bakom oss, vilket gör att vi fortsätter att diskutera begrepp som naturkulturidealism/realismmänniska, och så vidare. Det finns dock alternativ, men dessa kräver att man anstränger sig lite. Värdet med att byta ut begreppsligt register ligger precis här; det gäller att tänka förbi och bortom. Låt mig bjucka på lite flödesontologi istället! Jag tror nämligen inte att det är möjligt att rekonstruera natur-, kultur- eller människobegreppen… de är överdeterminerade och improduktiva samtidigt som de är institutionellt hårdkodade i våra kunskapsproducerande institutioner. Jag säger som Deleuze: We don’t revise a theory, but construct new ones; we have no choice but to make others. Det jag skriver är dock inte alls nytt, utan har pågått och kulminerat internationellt inom antropologi, science and technology studies, filosofi osv. i årtionden. 

***

Del I – Robot Wars

Del II – Analytiska register

Everywhere it is machines – Real ones, not figurative ones: machines driving other machines, machines being driven by other machines, with all their necessary couplings and connections. An organ-machine is plugged into an energy-source-machine: the one produces a flow that the other interrupts (Deleuze & Guattari 2004: 1***).

Deleuze & Guattaris projekt i boken Anti-Oedipus innebär att frilägga begärsproduktionen från teaterns metaforik och istället få den att resonera med de sociala flöden som utgör världen (mekanosfären). I det moderna samhället, där motorn är den dominerande abstrakta maskin som organiserar huvuddelen av våra aktiviteter, måste även de ”mänskliga” begären fungera maskiniskt, och således påverka vår sociala organisering. I industrikapitalismens tidsålder är vi sysselsatta med att arbeta (våra kroppar kopplade till tekniska maskiner), konsumera (våra kroppar kopplade till monetära flöden) och reproducera oss (våra kroppar kopplade till andra kroppar). Vad som länkar samman arbete, konsumtion och reproduktion kallade Deleuze och Guattari för ett diagram (Deleuze 2006: 34**). (National)stater såg till att reglera arbete, konsumtion och reproduktion genom lagar, skatter och uppbyggnaden av biopolitiska institutioner för att upprätthålla denna ordning som produktiv (sjukhus, skolor, fängelser… etc.).

Denna moderna förhårdnad, där både det undermedvetna och det samhälleliga följer samma maskinella logiker, där vi resonerar längs de flöden som våra begärsmaskiner kopplar till och bryter av, skapar inte med nödvändighet inte en harmonisk ”megamaskin”. Varje flöde (av pengar, materia, energi, idéer) kan alltid potentiellt styras om, fungera fel, eller ge upphov till nya heterogena konstellationer som är mer eller mindre avsiktliga. 

Så hur ska vi då tänka den förra postningens ”robot wars”?    

För att både undvika ludditiska resonemang om att ”tekniken är farlig i sig” och samtidigt förflytta den naiva föreställningen om att ”teknik är neutral, det är människor som gör onda saker med den”, måste vi byta ut de begrepp som gör dessa misstag möjliga i sitt grundutförande. Vi måste sluta tala om människor och maskiner på det traditionella sättet, (vilket i förlängningen leder till att begreppet posthumanism blir omöjligt, mer om detta senare). Donna Haraway är kanske den teoretiker som har drivit detta resonemang längst i sin strävan att hitta ett analytiskt register som får dessa föreställningar att kollapsa en gång för alla:

Textual rereading is never enough, even if one defines the text as the world. Reading, no matter how active, is not a powerful enough trope; we do not swerve decisively enough. The trick is to make metaphor and materiality implode in the culturally specific apparatuses of bodily production. What constitutes an apparatus of bodily production cannot be known in advance of engaging in the always messy projects of description, narration, intervention, inhabiting, conversing, exchanging, and building. (Haraway 1994, s. 62)*

Det viktiga är Haraways betoning på aktiviteter. Att ”läsa” världen är en otillräcklig strategi, vi måste intervenera, engagera, bygga och ockupera den. Vad som räknas är alltså vad vi gör, snarare än hur vi förstår mekanosfärens sammansättningar. På så sätt finns det bara en väg att gå, att bryta ned disciplingränserna en gång för alla. Detta leder till att vi även måste anamma en performativ processontologi. Tillbaks till våra maskiner, vapen och robotar:     

The tool presupposes work. It must be added that weapons, also, obviously imply a renewal of the cause, an expending or even disappearance in the effect, the encountering of external resistances, a displacement of force, etc. It would be futile to credit weapons with a magical power in contrast to the constraints of tools: weapons and tools are subject to the same laws, which define, precisely, their common sphere. But the principle behind all technology is to demonstrate that a technical element remains abstract, entirely undetermined, as long as one does not relate it to an assemblage it presupposes. It is the machine that is primary in relation to the technical element: not the technical machine, itself a collection of elements, but the social or collective machine, the machinic assemblage that determines what is a technical element at a given moment, what is its usage, extension, comprehension, etc. (Deleuze & Guattari 2004: 397-398).

Det är sammansättningarna (assemblages) av de proteser vi ständigt är kopplade som bestämmer deras karaktär, antingen som verktyg eller vapen (eller underhållning, kommunikation etc.). Optiska proteser kan sättas samman som glasögon, mikroskop eller kikare som verktyg som förstärker vår syn när de kombineras med böcker, bakteriesamlingar eller fåglar i träd. Men under andra förhållanden kan de även sättas samman med gevär (kikarsikten), soldater och arméer och formera vapen. Att begränsa oss till tekniska maskiner ger oss alltså inte så mycket att jobba med, utan vi måste alltid se hur vissa maskiner kopplar till andra maskiner och formerar sammansättningar. Olika sammansättningar skapar olika subjektiviteter. ”Fågelskådaren” och ”soldaten” skapas som expressiva komponenter genom en dubbel artikulering:

We distinguish machinic enslavement and social subjection as two separate concepts. There is enslavement when human beings themselves are constituent pieces of a machine that they compose among themselves and with other things (animals, tools), under the control and direction of a higher unity. But there is subjection when the higher unity constitutes the human being as a subject linked to a now exterior object, which can be an animal, a tool, or even a machine. The human being is no longer a component of the machine but a worker, a user. He or she is subjected to the machine and no longer enslaved by the machine. This is not to say that the second regime is more human. Deleuze & Guattari 2004: 456-457

När blick-kikare-fågel sätts samman, skapas fågel(-)skådaren. Det maskiniska förslavandet (termen slav är olycklig här eftersom fågelskådare inte är direkt tvingade, men vi får ha översyn med Marxinfluenserna tills vidare), gör att människan blir en konstitutiv del av sammansättningen med djur och verktyg. Men samtidigt som denna maskiniska konstitution äger rum, sker en externalisering och fågelskådaren kan göra fågeln till ett externt objekt och skapa sig själv som skådare. Samma process gäller sammansättningen blick-kikarsikte-gevär-fiende. Soldaten blir till genom att å ena sidan vara förslavad av de proteser som skapar kraften i en militär anfallslinje, samtidigt som det är genom sammansättningen som fienden kan konstituteras som ett externt objekt för terminering. 

Således. Sammansättningar är aktiviteter, de är verb, kompositioner som kanaliserar flöden av materie-energi (kulor med hastighet, Volvo-bilar, fågelobservationer, etc.). 

Semi-autonoma robotar är oproblematiskt integrerbara i detta register eftersom de endast är variationer av samma tema. De sker dock vissa kvalitativa förändringar när någon kan sitta och trycka på knappen på andra sidan jordklotet för att avfyra missiler, men det är fortfarande enkelt att kartlägga dess sammasättningar. 

Men efter andra världskriget händer något. Ett nytt hot dyker upp över horisonten! Cybernetiken! Nästa inlägg kommer att behandla detta, och vi förskjuts därmed till vår samtid – Kontrollsamhället!

 

* Haraway, Donna 1994 ”A Game of Cat’s Cradle: Science Studies, Feminist Theory, Cultural Studies”, inConfigurations, 2:1.
** Deleuze, Gilles 2006(1986). Foucault. London: Continuum.
*** Deleuze, Gilles & Guattari, Felix 2004 (1972) Anti-Oedipus – Capitalism and Schizophrenia. London: Continuum.

Transaktioner om assemblageteorier (del II): "Regimes of perceptibility"

(Snabblänk till del I)

Som vetenskapsteoretiker ställer man sig ständigt den metafysiska frågan ”hur kan vi veta något överhuvudtaget?”. Implicit i denna fråga finns även ”hur kan vi inte veta något?”. Tricky va 🙂

Michelle Murphy har ett svar:

I call the regular and sedimented contours of perception and imperception produced within a disciplinary or epistemological tradition its ”regimes of perceptibility” /…/ Produced by assemblages that are anchored in material culture, regimes of perceptibility establish what phenomena become perceptible, and thus what phenomena come into being for us, giving objects boundaries and imbuing them with qualities. Regimes of perceptibility populate our world with some objects and not others, and they allow certain actions to be performed on those objects. (24)

Givetvis resonerar detta med Deleuze & Guattaris begrepp ”regimes of signs”, som dock är aningen mera abstrakt, men funkar med samma logik:

We call any specific formalization of expression a regime of signs, at least when the expression is linguistic. A regime of signs constitutes a semiotic system. But it appears difficult to analyze semiotic systems in themselves: there is always a form of content that is simultaneously inseparable from and independent of the form of expression, and the two forms pertain to assemblages that are not principally linguistic. (ATPM, 111)

Vad vi kan veta, tänka, uttrycka, säga och skriva har alltså alltid ett ”content” som är icke-lingvistiskt, materiellt och fördiskursivt. Det är detta vi måste analysera (inte ”the signifier”, diskursen eller ”metaforer”). För att konkretisera detta kan vi ta ett exempel på en perceptibilitetsregim från den vetenskapliga revolutionen:

Ovan ser vi Robert Boyles luftpump. Den funkar så att den suger ut luften ur behållaren och framställer vakuum. Från 1600-talet och fram till idag har vi använt oss av teknologier för att, som Shapin och Shaffer säger, ”enhance perception and to constitute new perceptual objects” (Leviathan and the Air-pump, p. 36). Luftpumpsassemblaget skapar en perceptibilitetsregim, och det är först när den har förstärkt, skapat och koncentrerat vissa perceptibilitetsobjekt, som vi kan kalla dessa för ”vakuum”, skriva The Sceptical Chymist, eller skapar naturlagar, av typen Boyles lag.

Men varje perceptibilitetsregim skapar samtidigt en imperceptibilitetsdomän. Murphys bok, som ju handlar om sjuka byggnader, visar hur detta går till:

This regime [of toxicology] also produced a domain of imperceptibility. While toxicology was undoubteddly effective at rendering perceptible certain kinds of occupational disease, it simultaneously lent a narrow shape to what counted as significant chemical exposure, creating a domain of imperceptibility where other reactions fell. (91)

Således, samtidigt som man på ett koncentrerat och positivt sätt (som i positivitet, se Foucault) gör något perceptibelt, skapar man en domän av imperceptibilitet som faller utanför vetandets möjligheter. Att skapa positiv kunskap innebär alltid ett ”tunnelseende” där andra saker väljs bort.

Fortsättning följer… Johan K har nämligen givit mig uppgiften att besvara varför begrepp är viktiga.

Transaktioner om icke-linjär historia: Fleischersk samtidshistoria och F-ordet

Rasmus|Copyriot skriver idag i Expressen om Ifpis 75-åriga historia, som börjar i det fascistiska Italien 1933. Om vi ska förstå bakgrunden till Ipred, eller rättare sagt – den del (av många fler delar) av Ipred som handlar om att skivbolag ska få begära ut IP-nummer och skicka böter, alltså privatpolislagen (eller hyrsnutlagen som jag kallar den lite slarvigt, även om rubriken blev ”piratjägarlagen”), så måste vi ta till icke-linjär historia för att se hur den har blivit till i sin nuvarande skepnad.

Alternativet till denna typ av historisering vore kanske linjära innovationsmodeller, dialektisk marxism (i vulgära tappningar) eller andra teorier om samhället och marknaden som helheter. Dock förklarar dessa väldigt lite om vi vill förstå den oheliga allians som gjorts möjlig mellan EU-direktiv, skivindustri och korporativism.

Låt oss betrakta följande citat från Expressenartikeln:

Vi har glömt bort hur nära det var att musikerna fick hela radiokakan och skivbolagen fick klara sig på att sälja skivor, vilket föreslagits av såväl den nordiska utredningen som av ILO. En intervention från Italien ändrade läget och installerade ett korporativt system där musikerna sitter i skivbolagens knä. 

Det system, där skivbolagen genom primitiv ackumulation tillskansar sig kontrollen över musiken som vara (i meningen produkt, inte Heidegger) kan inte reduceras till marknadens lagar, ideologier eller ägandeformer. Vad Fleischer påpekar är att det är en historiskt specifik händelse, som fryser (stratifierar) ett tillstånd som vi idag ser inbyggt i den straffskatt vi betalar på iPods, likväl som i Ipreds sanktionering av privatpoliser. Men, vid detta historiska ögonblick var historien öppen, eller kontingent som vi säger inom vetenskapsfilosofin. Att relationerna mellan de som gör musik och skivbolagen ser ut som de gör är en produkt av en historisk utvecklingslinje som hade kunnat ta andra riktningar.

Detta är en grymt viktigt insikt när vi nu står inför en ny historisk vattendelare. Ipred kan genomföras utan hyrsnutar – ja, det går, även om våra ljusskygga tjänstemän vägrar tänka utanför boxen – Spanien har infört Ipred utan privatpoliser och EU har givit grönt ljus för det!!! 

Internets har destabiliserat, deterritorialiserat och i vissa fall även förlöjligat den knähundsrelation som har skapats mellan artist, skivbolag och lobbyorganisationer. Den har i praktiken gjort jämn mark med denna sjuttiofemåriga konstellation genom en rå kraft av kablar, routers och protokoll. 

Ipred är en fråga om hur vi vill stratifiera olika typer av maktkonstellationer i framtiden. Politiken är öppen och kontingent, snarare än driven av naturliga/teleologiska/totala logiker. Axiomatik kan hackas, styras om och vika upp på nya konsistensplan. Det är bara att sätta igång istället för att fega ur

 

Transaktioner om smittor, fyla och diagram: Infrastruktur, mekanosfär och estetik.

Både Copyriot-Rasmus och Blay-Magnus skriver intressant om smittontologi, teater, flygplatser och tågstationer – kort sagt om den smittontologiska och den fylogenetiska forskningen. Mothugg-Johan återkopplar till begreppet flygplatssamhälle. Låt mig ge några förslag på hur dessa två perspektiv kan kombineras. Det är nämligen så att det finns en koppling mellan den å ena sidan smittande virala ontologin och dennes förhållande till samhälleliga diagram. Detta genom att man låter maskiniska fyla fungera som medierande punkter mellan å ena sidan smittors okontrollerade spridning och disciplinen/kontrollen över dessa.

Först ett citat från en text som jag och Kalle snart kommer att publicera:

Utifrån ett smitt(o)ntologiskt perspektiv kan vi särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagram har smittan som objekt, men medan den förra syftade till att stoppa smittor har den senare som mål att förutspå och styra smittor.

Detta ligger helt i linje med Magnus tankar kring ett panoptiskt assemblage – tågstationen:

Ett utmärkt sätt att illustrera skillnaderna mellan disciplin och kontroll är att jämföra tågstationen med flygplatsen. Tågstationen är disciplinär. Den hanterar folkmassor. Får in dem i fållor, ser till att inga tumult uppstår. Detta är anledningen till att tågstationen har så svårt att hantera terrorism. Den uppstår som en enskild handling, inte ett linjärt, successivt utvecklande av en dispyt till ett tumult. Istället är det en icke-linjär, exponentiell utveckling med bara få tecken som signalerar att något håller på att hända.

Tågstationer kan endast hantera stora aggregerade flöden av människor, att få dem att gå till rätt perrong genom breda tunnlar, gångbroar och rum. De kan, som mina posthumanistiska vänner säger, endast hantera komplicerade system, ej komplexa. På tågstationen finns smittor, som i hög grad är självorganiserande, och uppstår vid vissa tryckpunkter. Tågstationen är ofta ett ställe där man köper droger, där gatumusikanter spelar, människor övernattar, och ungdomar dagdriver. De besläktade disciplinära institutionerna; skolan, fängelset, militärbaracken, osv. har alla haft dessa oönskade ”skuggverksamheter” som ett dilemma. Foucault skriver i ”Sexualitetens Historia” att när man driver disciplinen hårdare så är det inte nödvändigtvis så att dessa aktiviteter försvinner, utan snarare kan begäret kanaliseras, sammankopplas och motståndspraktiker bli resultatet.

Flygplatsen är däremot i huvudsak panspektrisk. Magnus igen:

På flygplatsen har vi inte att göra med folkmassor som på tågstationen. Istället är varje person kodad, har en specifik adress, en flight, en gate, en viss bagagevikt och till här ett visst incheckat bagage som ska matchas med passagerarens destination. Resenären registreras vid passerandet av vissa kontroller där man går igenom scanners, kollas mot spärrlistor, röntgas.

En multiplicitet av sensorer omkodar passagerarna, och endast dessas (piloter och personal undantagen), till databaser, digitalfoton och passnummer med ett seende som tar sig rakt genom resväskan, som resonerar genom datorer och du loggas från check-in, till säkerhetskontrollen, tills dess att du stiger på planet (se min antropologiska rapport från Schiphol).

Tågstationen arbetar alltså efter paret massa/individ; en mängd människor ska passera, samtidigt som denna mängds enhet är individen, som är just odelbar. Flygplatsen sprider istället ut dividuellen över banker. När du lämnar fram ditt pass körs det mot en databas, din väska mot flera sensorer för att taggas och loggas med streckkoder osv.

I de disciplinära samhällena skulle smitta förhindras. Det gick så långt att man hade en slags kvasiinstitutionaliserad skräck för okontrollerade imitationer. Från Copyriot citeras Paul-Max Simon:

It is certain that today, primarily in the cities, hysteria is the illness in vogue. It is everywhere. /…/ The instinct to imitate comes from the unconscious parts of the nervous system.

Som ni märker är smittontologin mycket mera än bara sjukdomar. De disciplinära samhällena var besatta att stoppa smittor varhelst de befann sig. Sjukhus, hygieninrättningar, ja hela socialmedicinen, uppfanns som en reaktion mot, och ett sätt att hantera smittorna som självorganiserade sig när städerna växte ohämmat under industrialiseringens framfart. Men hit bör man även räkna psykoanalysen, sociologin och den borgerliga bildningen. Att återterritorialisera det undermedvetna så att den ”galne” kunde bli ”frisk”, att harmonisera ett samhälles normsystem (Durkheim) så att friktioner och konflikter kunde undvikas, och att upprätta ideal om en värdig livshållning, var sätt som smittor kunde hållas i schack med.

Det är nu vi måste återvända till fylum. Jag och Kalle argumenterar att den disciplinära makten allt mer får träda tillbaka för den kontrollerande. Men sådana förändringar kan ej har sin orsak i att en knippe nyliberala ideologier har fallit över oss från mitten av åttiotalet, att vi har anammat nya livsstilar eller att diskurser har fått disciplinen att falla i tystnad på grund av utestängningsmekanismer. Nej, det har istället med territorialiteter, fylogenetiska kapaciteter och diagrammatiska förändringar att göra.

Tågstationen är ett bra studieobjekt för denna förändring. SJ vill inom en snar framtid införa personliga biljetter, i London ser man mer och mer hur perrongerna förvandlas till gates som på en flygplats, och jag minns att redan för 8-9 år sedan så blev mina väskor genomsökta på Haifas centralstation och på Tel Avivs busshållsplats.

Grejen är att panspektrisk övervakning utlovar en metod för att kontrollera självorganisering och smittor, vilket kan invagga oss i en åtminstone upplevd säkerhet. FRA ska skydda oss från terrorister, men legitimeringsgrunden behövs knappast längre. Det är därför som vi är sleepwalking into a surveillance society. Detta har att göra med att kameror, RFID-chip, datorer osv. är sjukt billiga på grund av det kapitalistiska axiomets totala deterritorialisering av produktionen.

Det är mot bakgrund av denna dubbelhet, detta begär som gör att vi själva utrustar oss med gadgets som närsomhelst kan konvergera i exempelvis FRAs samverkanspunkter och förvandlas till en cybernetisk våt dröm, som jag skriver så frekvent och galet om smittor och fyla. Dessa är båda bortom moraliska värden såsom integritet, yttrandefrihet, eller någon essentiell naturlig inställning. Om Foucault valde Benthams panoptikonfängelse som modell för det disciplinära samhället, så måste flygplatssamhället vara just det diagram vi ser rullas ut i shoppingcentra, tågstationer, universitetsbyggnader (detta jävla passerkort), och på internets.

Vad vi bör göra är givetvis att hela tiden öppna dessa frågor. Genom FRA, SJ och IPRED. Men det finns något vackert som föregår dessa ibland tröttsamma och eviga knäböjningar inför regeringsmakten. Deleuze och Guattari:

Every struggle is a function of all of these undecidable propositions and constructs revolutionary connections in opposition to the conjugations of the axiomatic (2005: 473).

Det är inte ett ideal, utan snarare ett faktum, att före varje stor samhällsförändring sker heterogena och potentiellt revolutionära kopplingar som står i motsats till vad som nu rullas ut i panspektrocismens axiomatik. Som FRAktivist har jag funnit att det finns flera sådana kopplingar, både i form av människor och idéer, kunskaper och teknologier, som bara väntar på att kopplas samman. De väntar på att smitta varandra. Därför bör vi ej vara dystopiska. Snarare bör vi leta upp den kärlek som finns i kopieringen och smittan:

Det finns inget mer naturligt än att de som älskar varandra skall kopiera varandra, eller, snarare, då detta fenomen alltid till en början är ensidigt, så skall älskaren kopiera den älskade. (Tarde, 1903:217)

(hint framåt: nästa transaktion om smittontologin kommer att handla om kopimismen).

Tardes smittontologi, från myrstackar till panspektriska övervakningsteknologier.

Här kommer en del av ett utkast till en text som jag och Kalle jobbar på. Det är för den regelbundna Intensifierläsaren en hel del repetition… men all repetition är ju samtidigt en förflyttning.

Tardes smittontologi, från myrstackar till panspektriska övervakningsteknologier.
Tardes sociologi fick historiskt sett inget större genomslag under nittonhundratalet. Den moderna biopolitiska staten hade ingen användning för hans sätt att resonera, dels eftersom det problematiserade själva möjligheten att beskriva samhälleliga processer i stora hanterbara kategorier, och dels på grund av att det vid sekelskiftet inte fanns några metoder för att kvantifiera hans mera generella teorier. Kvantifiering är i och för sig ingen epistemologisk nödvändighet, men i mångt och mycket en förutsättning för en hierarkisk och stratifierad organisering och styrning. Istället blev nittonhundratalet Durkheimianskt eftersom hans demarkation av sociala fakta som skilda från naturliga kunde rekonstruera en domän för vetandet som var både mät- och kvantifierbar, samtidigt som den öppnade för de generella biopolitiska mål som garanterade ett säkert stöd för beslutsunderlag.

Tarde hade inga ambitioner att skapa gränser för vetenskaperna, utan tänkte sig att de alla delade grundläggande likheter i att de sökte efter repetitioner (Tarde 1897/2000: 8), något han kallade ”universell repetition” (Tarde 1890/1903: 1 ff.). Repetitioner förekommer såväl som i mikroorganismers reproduktionsmönster, i myrstackens sociala organisering och i samhälleliga sätt att uttrycka ord, känslor och handlingar. Men repetitioner existerar endast för att i sin tur möjliggöra variationer. Ingen repetition är fullständigt identisk med det som har kopierats, utan varje repetition innebär en förflyttning och en variation. Tankesprånget är härifrån inte långt till Gilles Deleuze, som i Difference and Repetition (s. 24) gör en explicit referens till Tarde (Se även Deleuze & Guattari 2004:XX).

Den brännande frågan blir då hur man ska förstå hur konformitet uppstår, i språket, i moralen, i handlingar, men likväl i genetiska mönster, ekonomi och politiken. Tarde förklarar detta med imitativ strålning (imitative radiation) vilket innebär att en specifik innovation, låt säga ett specifikt sätt att uttala ett ord eller en föreställning om hur man beter sig i en kö till bussen, kan stråla och resonera genom att fenomenet repeteras av flera människor, eller icke-människor, om och om igen. En samhällsförändring, eller innovation, har alltså alltid en fundamental och avgörande startpunkt, och kan endast vika upp på ett generellt konsistensplan genom att det repeteras. Exempelvis kan ett singulärt uppror på en fabrik eller en gata endast förvandlas till en revolution om det genast repeteras i flera fabriker eller städer. På så sätt står Tardes mikrosociologi i stark kontrast till de teorier som förutsätter ett generellt medvetande (Marx), normsystem (Durkheim) eller organisationsprincip (Weber). Detta leder dock inte till den enkla slutsatsen att det inte finns trögheter eller friktion som hindrar vissa fenomen från att repeteras. Tarde förklarar detta genom att repetitioner alltid existerar i en multiplicitet av andra repetitioner och därför befinner sig i en konstant konkurrenssituation med dessa (Tarde 1903: 17). Däremot placerar han, för att uttrycka sig i deleuzeoguattarianska termer, repetitionernas intensiteter före de molära aggregatens räfflingar och de statistiska fenomenens komplexitetsreduktion.

Politikens, så att säga, intensiva potentialiteter ligger alltså i mikropolitikens domäner, och dess revolutionära möjligheter i huruvida den kan infektera andra människor, och därmed repeteras, för att förändra samhället.

Detta gör att politiken inte primärt ska inrikta sig på de kollektiva representationerna (Deleuze & Guattari 2004: 240) vars binära oppositioner endast är epifenomen till de molekylära intensiteter som gör dem möjliga från första början. Det generella medvetande som borgerligheten och proletariatet producerar i sin motsatsställning, eller de konserverande effekter som normsystem har i ett samhälle är egentligen opolitiska och endast aggregerade massfenomen. För att förstå dem, och förändra dem, måste vi ge oss in i de processer av repetitioner och imitationer som gör att de dagligen produceras i heterogena konstellationer; på arbetsplatser, i hemmen och längs våra centrala sociala institutioner. Affekter är alltid immanenta till konkreta situationer.

Guattaris tanke om de molekylära revolutionerna ligger inte långt ifrån Tardes analys. Men för Tarde har dessa potential att resonera på ett smittsamt sätt:

/…/ vi ser epidemier av lyx, spel, lotterier och aktiespekulationer, av gigantiska järnvägsprojekt, såväl som av epidemier av Hegelianism, Darwinism, etc. (1903: 146, fotnot 3).

Tarde var intresserad av att se hur nya kommunkationsmedier, såsom telegrafen, järnvägen och böcker influerade hur handlingar och idéer spreds genom samhällena. Men Tardes stora dilemma innebar att det inte fanns någon metod för att starta ett empiriskt program för denna typ av undersökningar. Hundra år senare plockar Bruno Latour upp just detta problem:

Den massiva digitaliseringen av filer [på Internet] kan ge Tarde en välförtjänt upprättelse. Den sparsmakade statistiken som fanns tillgänglig vid slutet av artonhundratalet kunde aldrig verifiera hans ‘epidemiologi’ som förljer smittan från punkt till punkt. Det skulle vara intressant att tänka hur en Tardeansk kvantitativ sociologi skulle se ut idag. Vi har nämligen numera kvasikvantitativa verktyg för att på detta sätt följa rykten, opinioner, fakta och fantasier genom samhället (Latour 2005: 208).
Till Latours förtret kan säga att han är åtminstone tio år efter den datorunderstödda panspektrocismen som underrättelsetjänster och företag redan har begagnat sig av utanför den akademiska världens trygga väggar. I boken In the War of Intelligent Machines (1991) skriver Manuel DeLanda:

Det finns många skillnader mellan Panoptikon och Panspektron /…/ istället för att positionera mänskliga kroppar kring en central sensor, används en multiplicitet av sensorer kring alla kroppar: [Panspektrons] antennfarmer, spionsatelliter och kabelavlyssning behandlas av datorer där all information kan samlas. Därefter processas den genom “filter” av sökord som har förts upp på en bevakningslista. Panspektron gör således mer än att bara välja ut vissa kroppar och vissa (visuella) data. Istället sammanställer det allt som kan sammanställas vid en viss tidpunkt och använder datorer för att välja ut de segment som är relevanta för övervakningsuppgiften (DeLanda 1991: 206, vår översättning).

Således befinner vi oss redan i en Tardeansk smittontologi, där de allra minsta aspekterna av våra vardagsliv loggas av datorer, mobiltelefoner och kreditkort. Den fråga som vi då måste ställa oss i relation till politik och demokrati, är vem och under vilka former som denna kontroll sker.

Anteckningar Krieg und Frieden Digital

Här kommer några lösa anteckningar (ursäkta blandningen av tyska, engelska och svenska):

Efter Peace and War digital är jag helt slut i huvudet eftersom alla sessioner förutom min och en brittisk robotforskares var på tyska. Detta till trots är jag mycket lycklig eftersom tyska akademiker och intellektuella fattar varför krig, dator, och panspektrocism är viktigt.

Dessutom träffade jag tre Piratpartister som inte bara var trevliga, utan gav mig en summering och uppdatering av det tyska läget. Den tyska polisen är ju aningen mera repressiv än den svenska på vissa vis. Till exempel har de för vana att göra räder mot lägenheter som driver exit-nodes för TOR, och är allmänt jobbiga om man vill demonstrera. Piraterna var eniga med mig i mitt generella budskap att ”Nu bygger vi, det gäller att agera”.

Mitt centrala argument, förutom att prata om FRA, panspektrocism och motstånd, funderade jag ut i fredags medan jag sonderade publiken. Det är inget nytt med det egentligen, redan Klausewitz, Heidegger, Foucault och Deleuze har nämnt liknande tankar tidigare. Men eftersom många talare upprättade en legalistisk demarkation mellan krig och fred kände jag att det var dags att provocera lite. Man kan sammanfatta argumentet med:

Teknologier som utvecklats för krig får konsekvenser för social ordning i fred. Därför bör vi betrakta samhället som ett krigstillstånd med låg intensitet och följa krigsteknologiernas abstrakta egenskaper genom historien och samtiden.

Därefter närmade jag mig FRA, Saab och Wal-Mart genom att använda samma analytiska register genom hela min presentation (hoppas att video kommer upp snart). Signalspaning är ju militär från början men får ett radikalt annat innehåll när man applicerar panspektrisk övervakning i civila sammanhang. Men likaväl är Wal-Mart ett företag som ger upphov till nya innovationer från fredliga konstellationer. Wal-Mart har dock sett en ny möjlighet att börja tillverka data-mining till det militärindustriella komplexet. Ordningen är alltså hela tiden flexibel och mångtydig, därför bör vi tänka i militärstrategiska termer. Mitt generella statement var att vi måste affirmera teknik istället för att bara kritisera den. Jag gav exempel på Piratpartiet, FRApedia och bloggar för att visa att det går att organisera sig och skapa kunskap kring dessa frågor på ett helt nytt sätt.

Jürgen Altman talade om hur informationsteknologi och krig hänger samman. Han började med Enigma-datan som produkt av det andra världskriget. Gick därefter över till Grossrechnern für Ballistik und Kernwaffen. Han argumenterade att US army hade mycket att göra med utvecklingen av datumfylogenetiken, vilket inte riktigt är helt sant. Däremot aerodynamik, raketer och ballistik var hemskt viktiga.

Intressant är även det nya inom militärstrategin. Det som diskuterades mest var Network Centric Warfare, som går ut på att man jobbar full spectrum dominance, decision superiority, information superiority, network centric warfare och global information grid. Världen är ett grid, ett räfflat rum genom alla spektrum, alltså Panspektron. Problemen som uppstår är dock att i asymmetriska krig så funkar det inte så bra eftersom man slåss mot nomader. Därför börjar man nu fundera på hur man ska börja skapa autonoma, självorganiserande och högteknologiska cybersoldater.

Dessutom gjordes en indelning av krig i generationer. Andra generationen (kommer ej ihåg första): första världskriget – firepower, tredje generatonen: andra världskriget – speed and manouvres, fjärde generationen – information. Libanonkriget 2006 var ett fjärde generationens krig som handlade om informationskrigföring. Rena cyberwar har vi dock sett endast i Estland 2007 och Georgien 2008.

Slutsatsen var dock kritisk: ”Wenn man einen Hammer hat, sieht alles wie ein Nagel aus”, alltså ”Om man har en hammare ser allt ut som spikar. Detta stämmer endast delvis, eftersom jag är övertygad om att tekniker är långt mer mångtydiga. (Per har säkert något att invända här, eftersom hans hammare ibland ser vapen snarare än spikar).

Men det mest intressanta var beskrivningen av hur Wal-Mart har stått som faktisk modell för Network Centric Warfare (det är inget som jag och Kalle bara drar skumma paralleller mellan när vi snackar panspec). Dock hängde mitt tyska öra inte med i att få tag på referensen, men jag får väl googla.

Den sista sessionen var oerhört lyckad eftersom den handlade om medborgarjournalistik och kunde hänvisa till min presentation som hade utspelat sig tidigare. Budskapet var ”positiver Journalismus” och innebär att journalister måste sluta vara trötta kritiker och visa hur man bygger upp nya konstellationer för att visa att man faktiskt kan förändra samhället genom nya medier. Det låter kanske fluffigt, men det finns många saker som journalister kan lära av bloggvärlden, något som Rick skriver om bland annat.

Detta var en hemskt rörig post, med lösa anteckningar. Men de var helt enkelt tvungna att komma ut ur min data!

Transaktioner om civilsociologin III – Tardeintermezzo; hur vi kan undvika tokmarxism och individualism samtidigt

Min korta bloggserie om Gabriel Tarde (1, 2, 3), som ingår i min transaktion om civilsociologin, har väckt en rad intressanta kommentarer. Det är precis detta jag gillar med bloggar – man kan skriva hur teoretiskt som helst! Därför öser jag på lite till.

Tardes fokus på mikropolitik gör givetvis att man ställer frågan: Hur uppstår då makrostrukturer som till exempel samhällsklasser, genusordningar och etniskt skillnadstänkande? Tarde svarar att det bara handlar om att kopieringar och imitationer sprids på stor skala. Det håller kanske teoretiskt, men ibland vill man ju börja från andra hållet, kanske för att beskriva de totalmaktgenomsyrade händelser som vi ser både i samtiden och i historien. Jag har ännu bara skummat på den Tardeanska ytan, men jag tror att det kan vara intressant att se vilka som har byggt vidare på hans utgångspunkter. Här finns bland annat den symboliska interaktionismen i USA, Deleuze & Guattari, Bruno Latour och säkerligen många fler. Vi börjar med Deleuze & Guattari, eftersom det ligger närmast till hand för mig. Vi tar en närmare blick, kanske ett återvändande för vissa, till kapitlet Micropolitics and Segmentarity

Det är tydligt att D&G öser in en hel del Marx över Tarde, men det är en Marx som har korsbefruktats (bastardiserats) med Nietzsche, Spinoza, Hjelmslev, med flera, och har därmed befriats från sin trötthet, historiserats som en produkt av det moderna epistemet (Se Foucault) och utökats med både feministiska och postkoloniala perspektiv (det andra sättet att jobba Marx är att underställa både genus och eurocentrism den magiska formeln för värdeläran, det är en historisk parentes.). Till texten:

The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.

Okej, människan lever alltså i segmenterade strata som möjliggör hennes vara. Arbetsplatser, arkitektur, kommunikationer – allt har en befintlig struktur. Vidare:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children and so on. We are segmented in a circular fashion, in even larger circles /../: my affairs, my neighbourhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s… We are segmented in a linear fashion, along a straight line or a number of straight lines, of which each segment represents an episode or ”proceeding”: as soon as we finish one proceeding we begin with another, forever proceduring or procedured, in the family, in school, in the army, on the job.

Oj! Binär, cirkulär och linjär segmentering. Vilken soppa! Vore det inte enklare om det bara var klass mot klass, kön mot kön, civiliserad mot vilde? Nej, här måste vi abstrahera mera. Reduktionism tar oss ingenstans, även om man måste fokusera in på ett visst segment ibland. De tre segmenteringsformerna resonerar även med varandra. Den binära uppdelningen mellan man-kvinna har en olika svängningar i olika cirkulära konstellationer, från det lokala till det globala, men har givetvis en linjär modulering (exempelvis har ju arméer och vissa arbetsplatser varit ganska hårt genuskodade, nationsberoende och klassindelade).

Detta låter du dock som en utvidgad och irreduktionistisk Marx. Men det finns något som modellen inte kan förklara: hur den uppstår och får sin energi, sin intensitet:

Every society, and every individual, are thus plied* by both segmentarities simultaneously: one molar, the other molecular. If they are distinct, it is because they do not have the same terms or the same relations or the same nature or even the same type of multiplicity. If they are inseparable it is because they coexist and cross over into each other /…/. In short, everything is political, but every politics is simultaneously a macropolitics and a micropolitics.

Det finns alltså en första ordningens segmentaritet som är molekylär och som samverkar med de molära segmenten som vi började med. Dessa är av en helt annan natur. Mikropolitik och makropolitik händer alltså samtidigt. 

Även i de mest auktoritära samhällena kommer energin från molekylära processer. På den molekylära nivån ligger affekter, percepter, begär, och deras korresponderande sociala formationer; gänget, rövarbandet, sekter, familjer, kvarter. 

Vehicle fascisms spare no none. Only microfascisms provides an answer to the global question; Why does desire desire its own repression, how can it desire its own repression? The masses certainly do not passively submit to power; nor do they ”want” to be repressed, in a masochist hysteria; nor are they tricked by an ideological lure.

Hur kommer det sig att vi gillar vanstyre? Varför protesterar vi inte vitt och brett mot Reinfeldt när han ger oss FRA-lagen? Varför röstades Hitler fram? Varför tycker vissa att Palin har bra åsikter? Hur kommer det sig att massorna står och hejar på? Är de lurade av en kapitalistisk överideologi? Vältrar sig proletariatet i sin egen förnedring utan att veta om det? (som Adorno skulle sagt). Nej, nej. Mikrofascism är en mera komplex fråga och går inte förklara med att folk är dumma i huvet. 

The organisation of great molar security has its correlate in a whole micromanagement of petty fears, a permanent molecular insecurity, to the point that the motto of domestic policymakers might be: a macropolitics of society by and for a micropolitics of insecurity.

Varför är det bra om hela västvärlden jagar terrorister och avskaffar våra civil liberties? Jo, för att den organiserar vår rädsla för att bussen utanför lägenheten ska explodera. Varför är vi skraja för de fattiga och utstötta till den grad att vi spärrar in dem och fraktar dem bort från stadskärnorna? Jo, för att de som avviker från normaliteten kan vara lite farliga. Varför var vi rädda för kommunisterna? (jag vet inte, men de där som byggde skyddsrum i trädgården i USA var verkligen mikropolitiskt skraja). Denna rädsla som gör att vi släpper igenom de värsta antiterrorlagarna just nu är inte falskt medvetande, att den genomsnittliga människan inte vet bättre. Det är istället en mikropolitisk och ”organiserad” verksamhet, på samma sätt som nationalsocialisterna organsierade judehat och bögskräck. 

It is wrongly said (in Marxism in particular) that society is defined by its contraditions. That is true only on the larger scale of things. From the viewpoint of micropolitics, a society is defined by its lines of flight, which are molecular. There is always something that flows or flees, that escapes the binary organizations, the resonance apparatus, and the overcoding machine: things that are attributed to a ”change in values”, the youth, women, the mad, etc. 

På en molär nivå, och endast där, ser vi de motsättningar som vi har tenderat att alltid tänka genom. Manligt mot kvinnligt, civiliserat mot barbariskt… etc. Men dessa förklarar ju inget, alltså varför något förändras eller uppstår. Denna intensitet finns bara på den molekylära nivån och innebär en flyktlinje från den binära uppdelningen. När de koloniserade protesterade mot att kallas barbarer, när kvinnor tröttnade på att definieras utifrån deras ”roll som hemmafruar” och när arbetarna i fabrikerna organiserade sig lokalt, innebar detta en resonans, en överkodningsmaskin som bryter ned de segment som har spärrat dem inne. Det är en enkel manöver:

As Gabriel Tarde said, what one needs to know is which peasants, in which areas of the south of France, stopped greeting the local landowners. A very old, outdated landowner can in this case judge things better than a modernist.

Molekylärt motstånd är alltså en uppbrott, något som får de molära segmenten att överkodas, om än bara för en stund. Dessa potentialiteter finns i alla strukturer:

In every case, it is evident that the segmented line (macropolitics) is immersed in and prolonged by quantum flows (micropolitics) that continually reshuffle and stir up its segments.

Varje linje; kvarteret, arbetsplatsen, genusrollen, subjektspositionen, whatever – är alltså fylld av dessa svarta hål av ren och skär motståndsenergi. Dock är denna energi inte alls nödvändigtvis positiv eftersom den kan vara destruktiv. Inte heller de molära maktstrukturerna behöver nödvändigtvis vara negativa:

We cannot say that any of theses three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.

Kraft är ju i sig inget dåligt, det är ju det som får jorden att snurra (Nietzsche). Men makt/kraftkonstellationer kan får jobbiga konsekvenser, exempelvis könsdiskriminering, global fattigdom, eurocentrism, ojämlikhet, osv. Det finns alltså en fara i både mikro- och makropolitiken. Men den största faran är när dessa konvergerar och sammanfaller. De molekylära flödenas intensiteter som kanaliseras och resonerar i makropolitikens fetsegment. 

Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war-machine taking over the State /…/ and the people cheered, not because they did not understand, but because they wanted that death through the death of others. 

Den där mikrofascismen inom oss, som inte vill ha utlänningar som grannar, minareter i kvarteret, ordning i skolan, etik och moral på fikarasten så att man inte säger något farligt (vulgär politisk korrekthet), rena kläder och kortklippt hår… osv. Denna mikrofascism är jobbig men ganska ofarlig på en lokal och avgränsad nivå. Men när den stoppas in i en monstruös statsapparat får man istället ”hetsjakt på muslimer av vår local polis”, ”låt oss överge käll- och medellarskydd för att skydda oss mot terrorister. Ge oss FRA!”, ”låt oss skymfa Muhammed om vi vill, det här är vårt land!”, ”Bort med uteliggarna från staden, ta gärna till lite brutalitet!”. Denna typ av perversioner har vi sett alltför många gånger i historien. Det må vara jobbigt med konserverande och genombyråkratiserade hierarkisamhällen, men släpper man loss mikrofascismer i FRA:s superdator, polisernas batonger så förvandlar man snart fängelserna till koncentrationsläger (Guantanamo). Den dagen är det bara död som gäller. Självmord genom andras död. 

 

Relaterade saker jag har skrivit: 

Fascism

Kalifatskräck

Deleuze & Guattari

Nationalism

FRA-skräcken (Aftonbladet)

 

* Vikt, veckad. 

Radanmärkning och korrektur

Eftersom det smög sig in några fel i den nysatta Tardetexten från förra inlägget postar jag en ny. Dessutom är det på plats att ge lite cred till översättaren, Elsie Clews Parsons, som för övrigt var den första kvinnliga presidenten för American Anthropological Association, 1940(!).

Några fler kommentarer (tack Rettaw för tips på problem) till första kapitlet lyder:

If quantity signifies resemblance, if every resemblance proceeds from repetition, and if every repetition is a vibration (or any other periodic movement), a phenomenon of reproduction or an act of imitation, it follows that, on the hypothesis that no motion is, or ever has been, vibratory, no function hereditary, no act or idea learned and copied, there would be no such thing as quantity in the universe, and the science of mathematics would be without any possible use or conceivable application.

Observera således att Tarde ligger bortom kvalitativa och kvantitativa studier redan hundra år innan vi började ens tänka att det var möjligt här i hedningarnas obildade kylskåp. Kvantitet uppstår först när något kopierar sig, det är otänkbart annars. Det är alltså den kvalitativa processen av repetitioner som göra kvantifiering möjlig från första början. Resemblance är endast möjlig genom någon form av imitation, och kan inte skrivas från ovan (de där arbetarna, de kristna, de konservativa). 

Om estetiken:

Art critics have likewise had a confused premonition of the laws of artistic refraction, so to speak. These laws are peculiar to every people, in all epochs, and belong to every definite centre of painting, music, architecture, and poetry, to Holland, Italy, France, etc. I will not press my point. But is it purely metaphorical and puerile to say that Theocritus is refracted in Virgil; Menander, in Terence; Plato, in Cicero; Euripides, in Racine?

”Artistiska” lagbundenheter eller kriterier är bara rökridåer för att det faktum att varje estetisk process är en repetition. Att ”den ena konstnären återspeglas i den andra” är alltså ingen metafor. Så, no room for Kant. Geniet och det sköna är inga omdömen, de är blott repetitioner och innovationer. 

A particularly important case and one which differs slightly from the preceding is that in which the two beliefs or desires, as well as the belief and the desire, which interfere happily or unhappily in the mind of an individual, are not experienced exclusively by him, but in part by him, and in part by one of his fellows.

Tarde ger inte mycket för individualism och han godkänner inte ens individuella känslor, emotioner, eller tankar. Detta ska nog inte förväxlas med posthumanism, ett begrepp som mest skulle röra till det. Istället måste man tänka immanens här. En erfarenhet för medvetandet är inget som händer mig eller dig. Det är alltid en kollektiv händelse, och om jag känner något, så är det bara en liten del av vad jag känner med mina systrar och bröder. (detta resonerar givetvis med Deleuze & Guattaris schizoanalys, i kapitlet ”One or several Wolves). Det finns ingen wolf-man, bara packs of wolves, bara multipliciteter! 

 Besides, this kind of discovery is incomplete; it will have no social effect until my friend either succeeds in imparting to me, through proofs, his belief, which is greater than mine, in the reality of the facts, or I myself can prove to him the truth of my principle. Here is precisely the advantage of a wide and free intellectual commerce.

 

Och så lite vetenskapsteori. Här fattar man varför Latour gillar Tarde! Om jag upptäcker något eller skapar en innovation är det alltid i andra aktörers händer som dennas öde avgörs. Detta är alltså Latours första princip i metodboken Science in Action (s. 259, appendix): 
First principle: The fate of facts an machines is in later users’ hands; their qualities are thus a consequence, not a cause, of a collective action. 
Tarde är dock aningen mindre machiavellisk än Latour, och han kanske en sundare syn på ”free intellectual commerce” än vad som ryms i Latours obskyra maktbegrepp (tema för en annan bloggpost kanske).