Om övervakning

Jag skriver inte så ofta om övervakning längre, men i kölvattnet av den senaste tidens terrordåd skrev jag ändå en debattartikel i Expressen. Egentligen manar jag mest till eftertanke snarare än handlingskraft. Det är inte så genomtänkt att stifta övervakningslagar direkt efter ett dåd, något som historien visar.

När det kommer till diskussionen kring huruvida polisen ska få hacka sig in i folks datorer, vad man på tyska så vackert kallar för Staatstrojaner, så har jag blandade känslor. När denna typ av övervakning används av president Mubarak framkallas genast bilden av en mycket totalitär form av övervakning. Samtidigt utgör detta tillvägagångssätt en mycket riktad form av övervakning, alltså, motsatsen till ”massövervakning”. Vad säger ni?

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Tusen och ett hack

I juni månad brakar det verkligen loss i två historiska event; HackNight 2: Days of Love, Nights of Hack och The First Telecomix Cyphernetics Assembly.

Hacknight på Forskningsavdelningen har ägt rum en gång tidigare, närmare bestämt förra sommaren. Jag besökte den och ett par uppföljande bloggposter senare, och sammanlagt nu flera besök på ”forsken” (på engelskt talspråk: ”the forsk”) kan jag konstatera att det alltid händer spännande saker i Malmö.

Cyphernetics Assembly, å andra sidan, är troligtvis första gången som det arrangeras en konferens med utgångspunkt i kryptering och kryptopolitik i Sverige. Kanske är Chaos Computer Clubs SIGINT det närmsta man kan komma i jämförelse, även om jag aldrig har deltagit på deras event. Det preliminära schemat visar dock att det inte bara handlar om teknik, utan snarare hur teknik och politik möter varandra, hur datormedierade tunnlar relaterar till andra typer av tunnlar, hur autonomi kan uppnås och hur man praktiserar ett fritt och öppet internet.

Båda sammankomsterna blandar föreläsningar och föredrag med övningar och experiment. De sammanfaller inte bara under samma vecka i juni, utan även i termer av att de överlappar varandra socialt. Så troligtvis kan man nog påstå att de arrangeras på två olika sätt; det ena äger rum i en fabrikslokal, det andra på ett universitet exempelvis, men ändå i samma löst sammanhållna anda. Denna gemenskap sker för det mesta till näts, i tunnlar på IRC, för att sedan sammanstråla i möten som dessa.

Jag rekommenderar varmt dessa händelser. De är båda helt gratis och vem som helst är välkommen. Själv ska jag göra korta ingrepp på båda konferenserna; om fraktalpolitik, kryptoanarki och nätblivande gemenskaper. Vi syns i Götet och i Malmö!

#26C3 – del 3 – Hur konspirationer finner andrum.

Förra året sammanfattade jag en rad föredrag på 25C3, alltså förra årets Chaos Communication Congress i Berlin. I år blir det en annorlunda reflektion som inte går in särskilt mycket på själva innehållet i kongressen (om nu en sådan distinktion egentligen är möjlig att göra lämnar vi åt sidan så länge).

CCC är nämligen en händelse som breder ut sig långt längre än Alexanderplatz i sin ockupation av stadsrummet, och alldeles säkert är att de mest intressanta mötena sker utanför kongresshallens hörsalar. Det är visserligen en mycket trevlig resurs att kunna se på videoklippen av samtliga föredrag i efterhand, men de är inte CCC som existens.

Låt oss istället följa aktörerna, tappa in på flödena som resonerar i rummet, och välja ut några platser som är mer eller mindre betydelsefulla för produktionen av konspirationer. (givetvis ett urval, kommentera och fyll på!).

C-base
Denna rymdbas är i princip en officiell förlängning av kongresshallen med det geniala konceptet att kombinera dansgolv/klubb med ett hackerspace. Kvällen inleds alltid med den femton minuter långa promenaden från Alexanderplatz, där samtal och reflektioner kan tas ut i Berlinnattens kyliga luft och fördjupas.

Väl framme på C-base datar man och dricker öl. ”Att data” tillsammans är den ultimata nätsamvaron där man helt plötsligt sitter bredvid människor som man kanske bara träffar nån gång om året i köttet eller människor som man umgås ofta med. Samtidigt är man nätvarande och återkopplar till det internet som inte är där i köttet.

C-base är alltid så fullt att man sitter på varandra, gärna på golvet, och i den tjocka dimman skapad av rökmaskiner och tobaksrök inträder känslan av rymdbas och eufori.

Restauranger och barer
Kongresshallens bamba duger bara till näring och Club Mate, och således söker man sig genast ut i Berlins fantastiska restaurang- och pubutbud. Dessutom blandas kongressdeltagarna upp med andra människor som är i stan av andra anledningar samt med lokalbefolkningen.

Ofta är det här som projekt och idéer föds, ofta under berusat och lulzigt tillstånd. Att kanske bara en bråkdel av dem kommer att realiseras är mindre viktigt, eller så är det kanske nödvändigt för att fri association ska kunna råda.

Nätvarons alldaglighet byts ut mot närvarons jubel, och barernas bristlogik intensifierar stämningen. Man är kvar tills de stänger och lämnar motvilligt men med ett fyllt anteckningsblock och huvudet sprängfyllt av idéer. Det är även här som sömnbristen skapas, något man skjuter på framtiden.

På tunnelbanan
Det trevligaste samtalet på tunnelbanan kvitteras av att man pratar så intensivt att man missar att gå av på rätt hållplats. Berlins sympatiska U-bahn, utan spärrvakter och massiv hetspendeltrafik, är helt optimal. Till detta skall tilläggas att det är en klar bonus att man sitter vänd mitt emot varandra längs hela vagnen. Som tunnelbanekonservativ anser jag att det är fånigt med två-sitsar som pekar framåt eller bakåt. Sådana säten ska man bara ha på längre sträckor när man vill vara ensam i sitt resande.

Jämför man med exempelvis Göteborgs spårvagnar skapar de ungefär stämningen ”håll käften och transportera dig till jobbet”. I Stockholm tappar jag redan inspirationen till att njuta av resan i spärrarna. Men det är kanske bara jag…

Nyårsfesterna
Eftersom CCC sammanfaller med nyår innebär det ett ypperligt tillfälle att njuta av lägenhetsfester. Att data på nyårsfesten är obligatoriskt, men även att förfina och kanske nyårslova att man ska genomföra alla de konspirationer man har planerat under kongressen.

Nyårsfester är dock inte platsen för serious business, så oftast är det någon gång efter tolvslaget som de riktigt bra projekten får sin guldkant.

Satellitevents
Olika spontana sidohändelser på kongressområdet trycks inte i det officiella programmet utan dyker upp i kongressens wiki. Det kan vara möten och mindre seminarier som ofta har som syfte att människor ska andas tillsammans i samma rum och gemensamt planera projekt.

Jag besökte två satellitevents som hade karaktären av möten. Dels ett som handlade om skandinaviska hackerspaces och hur dessa kunde samarbeta i framtiden. Jag uppskattar att 30-40 personer deltog, och diskussionerna handlade om allt från räden mot Forskningsavdelningen till hur man kan söka projektmedel och bidrag. Men kanske viktigast var att folk kunde träffas, och då gör man det i Berlin eftersom alla ändå är där.

Det andra seminariet skrev jag och hossi conner om tidigare, alltså samlingen av de europeiska nätklustrena i syfte att hitta gemensamma samarbetspunkter. Alla var där, typ. Och trots att man ibland har daglig kontakt med många av dem är det alltid trevligt att ta vissa saker i köttet.

Att konspirera betyder ju att andas tillsammans, och ju tätare detta sker desto bättre. Kongresshallen kräver nästan viskningar för att kunna producera konspirationer, om de ens kan höras ovan sorlet. Därför krävs alla dessa andra platser precis lika mycket, från satelliteventsens små seminariesalar till tunnelbanetågens fuktiga luft. Den postdigitala nätpolitiken innehåller meningsskapande urval, trånga rum, luftfuktighet och associationskedjor som på något sätt skiljer sig från IRC, som ändå ligger nära på ett sätt. Exakt vilka dessa är måste jag fundera lite mer på, men säkert är att de med nödvändighet hänger samman.

#26C3 – Hacktivismus

SAM_0020

Gårdagen bjöd på en världsnyhet om att GSM-krypteringen hade knäckts av Karsten Nohl. Tidigare hade man visserligen knäckt delar av GSM för länge sedan, men det som var unikt med det som presenterades på 26C3 var att allt nu var hackat.

I sedvanlig ordning gör pressklippet den vanliga journalistiska manövern och visar ”båda sidor” av myntet. Å ena sidan ropar GSM-industrin att det är olagligt, medans hackers ofta hänvisar till att de vill göra systemen bättre.

Oavsett vilket tycker jag det är som mest intressant när man ser på det hela ur ett perspektiv av teknologisk evolution. GSM-systemet är sjukt gammalt och behöver uppdateras, men så länge man kan förneka svagheter så står det stilla.

Förutom GSM så jobbar jag mycket med singularitetspunkten och Skynet:

Hossi Conner, som figurerar ovan i videon, har även skrivit en fin rapport från idag.

Speciellt intressant var en liten workshop som drog upp planer inför vårens nätaktivism. Närvarande var Netzpolitik, La Quadrature du Net, Piratpartiet (Amelia Andersdotter och Hossi Conner), Wikileaks, Juliagruppen, några fri-mjukvaruföreningar… samt även Werebuild och Telecomix (vissa rykten säger att Telecomix har tagits över av hackergruppen Z31rA, ingen aning om det stämmer).

Det som ligger närmast i aktivisthetsen är ACTA i slutet av januari. Då ser vi kanske om det finns en evil plan att genast göra ACTA till lag genom att inkorporera det i IPRED2, som är under uppbyggnad. Håll ögonen och TCP-portarna öppna, det kan bara smälla till och sen sitter vi där med en hemlig förhandling som lagförslag… trots att detta förnekas.

Fernsehturm:

SAM_0017C-base:

Dronerna anfaller – Here be dragons, 26C3#1

Med min prosumerkamera fångade jag denna Skynet-liknande drone, som det kryllar av på 26C3. Som traditionen bjuder gäller öl-chillout på C-base med jämna mellanrum, samt mikrotaktiska övertaganden av dansgolvet genom koordinerade rörelsemönster.

Förra året tokbloggade jag från 25C3, får se hur det blir med det den här gången.

Oavsett vilket är det galet hur många idéer som poppar upp i huvudet här, samt de fantastiska postdigitala träffarna man har med halva IRCosfären. Det är nästan lite sjukt att människorna man är konstant uppkopplad mot nu är konstant kopplade i köttvärlden. Det är… olika format, men ändå samma… hmm… personer.

Sommarhacktivism och bifurkationspotentialer

Det finns två typer av konferenser som jag finner stor glädje i att åka på – akademiska och hacktivistiska. Det optimala vore om dessa två genrer kunde hitta ännu fler beröringsytor med varandra, något som civilsociologerna Palmås och Busch har talat om länge.

Jag har tidigare rapporterat från hackerkonferensernas årliga megaevent, Chaos Communication Congress, där jag även gav ett treminuters Lightning Talk. Formatet på CCC är helt klart lite galet stort. Bara min treminuterspresentation, som var ett av kanske femton föredrag, hade en publik på kanske 200 personer, och för varje längre talare var det helt smockfullt, och att man fick trängas på golvet om man inte kom i tid.

Att sammanfatta allt som sades på CCC är inte möjligt, men jag bloggade om RFID, tidig mobilisering kring Telekompaketet via La Quadrature du Net, övervakade dividueller, panspektrocism och sociogram, nätpolitikens molekylstruktur, Andrej Holm och Datenschutz. Som ni märker är CCC en viktig plats där nätpolitiska projekt föds och promotas, och vill man vara tidigt ute i vad som är på gång rekommenderas ett besök.

En annan konferens ordnas av Forskningsavdelningen i Malmö nu till helgen. Eventet har ett helt annat format än de stora konferenserna. Några rubriker:

  • host workshop on lockpicking, Arduino, radio, soundsystems, and more.
  • art building table: remix old electronics
  • learn about FRA legislation, IPRED, Internet and surveillance
  • Or why not just come and enjoy yourself with a coffee in a couch with good music and hang around meeting new people.

Eventet är dessutom gratis och man bjuds till och med på mat och kaffe! Jag kommer att åka ned med ett gäng glada göteborgare redan i morgon för att tappa in mig på det kreativa kaosflöde som råder vid sådana här tillställningar.

En sak som inte kan underskattas i hacktivistiska sammanhang är att de utgör en enormt konkret manifestering av nätpolitik. Man behöver inte alls vara teknisk för att se hur en annan typ av politik framträder, en görandets politik som är mycket mera inzoomad på världens sammansättningar än vad politik i parlament någonsin kan vara. Medan den traditionella politiken jobbar med legalistiska överkodningar, ex. FRA-lagen eller IPRED, så är hacktivismens politik omkodande och deterritorialiserande. Exempelvis IPREDATOR är ett initiativ som kastar omkull den legalistiska överkodningen, får den att glida iväg och bli ineffektiv och monstruös.

Ett annat initiativ är Hadopi-routern i Frankrike. Genom att ge sig in i en befintlig infrastruktur av WiFi-nätverk gör den själva avstängningen och kontrollen av människors internetabonnemang juridiskt omöjlig.

Förutom den omkodande politiken, finns en annan aspekt av hacktivismen som har potential. Den är i huvudsak kunskapsdelande till sitt uttryck, både genom exempelvis öppen källkod och infrastruktur, men även genom att events och konferenser ofta är pedagogiska. Man kan till och med hacka atmosfären!

Det slutgiltiga Intensifierförnekandet av parlementarisk bullshit

Jag inser att jag har givit upp hoppet. Jag hade denna känsla igår natt, men drabbades då av en lätt ångest och undvek att skriva om det. Men samma impuls bekräftas när jag läser vad Camilla Lindberg (fp) och Erik Josefsson (v) skriver om datalagringsdirektivet i Aftonbladet. Det är en mycket bra artikel som tar upp ett intressant förslag: 

Böterna som skulle kunna bli fallet om riksdagen vägrar att uppfylla direktivet är kanske inte det största priset att betala. Om Thomas Bodström får sina databaser kommer terroristerna att ha vunnit. De skulle ha förstört våra värderingar och vår övertygelse att individens frihet är av överordnad betydelse. Har vi råd att betala det priset?

So what? Varför ska man ens lyfta ögonbrynet när en folkpartist som röstar igenom FRA 2.0 skriver så här, alternativt, en framtida koalitionspolitiker till Socialdemokraterna, med Bodströmsamhället som evig bakgrundsstrålning? Därmed inte sagt att dessa individer säkerligen är kloka. Men vad spelar det för roll när de har valt att ingå i kontrollsamhällets ormringar? Vad tjänar det till att kalla dem fuskliberaler och statskramare? Jag ska sluta skriva sånt skräp i gammelmedierna, eftersom det på ett paradoxalt sätt är ett bekräftande av att övervakningshetsen tillåts fortsätta! Det finns helt enkelt inget annat val än att resa sig ur denna förnedring och börja tänka framåt. Dags att ta till ett hyperdramatiskt citat av Foucault från förordet till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus (en text jag ständigt återkommer till):

Do not think that one has to be sad in order to be militant, even though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force. /…/ Do not demand of politics that it restore the ”rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to ”de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations. The group must not be the organic bond uniting hierarchized individuals, but a constant generator of de-individualization.    

Okej, vad finns det att hämta i detta politiska tillvägagångssätt? Låt oss först bena ut vad jag tror är innebörden av detta hyllningstal till en icke-fascistisk etik:

  1. Det finns en sorg i att försöka kommunicera med de parlamentariska politikerna. När man ser hur partipiskans mikrofascism sveper in över de som vill väl, och hur statsapparaten genom sina legalistiska modeller gör ”kriget mot terrorismen” till en oundviklig grundräffling i våra samhällen, drabbas man lätt av en ledsen inställning. Detta leder till en paralyserande politik som på ett patetiskt sätt famlar efter nödbromsen, men som till syven och sist inte förmår så mycket annat än att vädja och be. I det långa loppet leder detta till sorg. Eller som Spinoza skulle säga, ett avtagande conatus och därmed en minskad politisk kraft. Jag har en intuitiv känsla av att bloggvärlden inte längre orkar skriva ”Stoppa FRA” en gång till… utan hellre vill bygga mera hållbara lösningar.  
  2. Representationernas vanmakt. Det finns de som tror att om man bara ändrade på idéerna, ideologierna och fick politiken att tänka ”rätt” så kan vi nog lösa det här med kontrollsamhället. Om vi bara får våra (falska) medvetanden att släppa det där som får oss att tänka fel, så kan vi tänka rätt. Funkar det? Knappast. Tolgfors, Åkesson, Ask och Bodström behöver inte tänka – De lyckas upprepa samma mantra om att det inte kommer handla om ”massövervakning” och om att ”vi inte ska jaga en ungdomsgeneration”, och kritiken har mindre nytta. Lindberg och Josefsson tänker rätt, men problemet tycks ligga på en annan nivå. Det verkar som om det finns en hel del nya saker att utforska i hur vår begärsproduktion kopplar till övervakningssamhällets verkliga apparater, och hur detta kan användas på ett positivt (revolutionärt) sätt. Vad är det som får oss att effektuera FRA i våra vardagsliv? Vad kan vi göra för att bygga bort problemet? Hur kan vi koppla ihop oss i nya sammansättningar som tar bort övervakningsparanoian? Opassande skriver hemskt intressant om detta.
  3. Finns det någon mening med att begära av politiken att den säkerställer våra ”rättigheter” till integritet, privatliv, fri kommunikation, brevhemligheter osv.? Intuitivt så svarar man JA på denna fråga. Det är ju det som politikerna har som uppgift. Bryter de mot sina fuskliberala vallöften ska de ställas till svars. En mycket svidande kritik har framförts av Ung liberal LUF vid anti-övervakningsdemonstrationerna i Göteborg. De säger att de skäms över att moderpartiet kallar sig liberaler, och därmed säger de att de inte lever upp till sina höga principer. Det är givetvis sant, men frågan är om det är produktivt? Leder inte denna insikt bara till sorg och till en tilltro att ”om vi bara lever upp till principen på ett rätt sätt så räddar den oss alla?”. Jag har tidigare varnat för denna typ av realiserad Platonism

Vad som behövs, enligt Foucault, är den formuleras aningen kryptiskt med att: ”de-individualisera genom multiplicering och förflyttning i diversifierade kombinationer”. Jag är inte helt säker på vad som menas här, men jag tror att poängen går att återfinna i kritiken av ”organiska, förenande och hierarkiska” sociala relationer, vilka i sin extrema form är entydiga med fascism (se även Copyriot). Vi bör alltså utforska heterogena konstellationer och sammansättningar av människor, där relationerna är de-individualiserande. Med detta menas att den hierarkiska organiseringen; katedralen, Partiet, eller byråkratin har skapat individen just som in-divid. ”Jag” ska ha rätt till ”min” integritet, ”jag” ska säkerställa mina ”rättigheter”. Affekterna kanaliseras mot att förvandla mig själv som en autonom varelse, i bemärkelsen att denna nivå av individualism kan fungera som bas för en legal och rättighetsbaserad modell. Detta leder till en containerteori om världen som skapar oppositionen individ-stat, och därmed ett samhällskontrakt som medierar mellan dessa.

Alternativet är kollektiva sammansättningar som inte baserar sig på identitet, och som genom sin pragmatism verkar de-individualiserande. En illustration, som jag kanske skulle kunna tänka mig här, är det kollektiva skapandet av lösningar på de problem som nu hopar sig. På Chaos Communication Congress, som jag besökte, kunde man finna spår av denna aktivism. Lås-hackers, datorprogrammerare, koda-om-lagenhackers och opinionsbildande grupper, gjorde ingen primär distinktion mellan kvasistabila identiteter, utan jobbade i viss mån mot samma grundläggande mål om att rädda nätet från tokreglering genom skapandet av skiftande action-spaces. Denna heterogenitet, samt övergivandet av sanningssökande principer, leder till en produktiv promiskuösitet som kan ha multiplicerande effekter. Denna finns, åtminstone som en potentialitet i den samtida nätpolitiken, något jag har påpekat här och här.   

Vad är kontentan av detta resonemang, förutom att jag har skrivit av mig lite sorg? Tja, man skulle, slagkraftihetens diktatur till trots, kunna uttrycka sig enkelt: FRA är här, sömngången mot kontrollsamhället har inletts, den parlamentariska politiken realiserar en nihilismens autopilot och snart kopplas kablarna in och datalagringens hårddiskar börjar snurra. Ingen anledning att sörja, det berövar bara kraft. Dags att finna lösningarna!

Om dessa innebär att man skickar Piratpartiet till Bryssel, bygger en VPN-tunnel, hämtar hem ett presscenter, bevarar internet, sammankopplar 22 miljoner datorer, wiki-samarbetar kring; telekompaketet, FRA eller IPREDroutar runt problemet eller konkretiserar kablar finns det en möjlighet att skapa kreativa kopplingar som inte längre är beroende av att ”representera” den rätta vägen. Smörgåsbordet är redan dukat, och istället för sorg gäller det nu att introducera glädje i flödet av ettor och nollor istället för att säkerställa nätets rättigheter genom att klaga på våra maktgenomsyrade politiker.

Jag säger inte att detta är en universell lösning, men det är åtminstone ett försök för mig, och kanske för andra, att återfinna den kraft som riskerar att förloras när vi alla trampar på nästa övervakningsmina. Time to reboot!         

 

25C3 Lightning Talk

.mov-file

The internets are under attack! The FRA are spying in our cables, the EU dislikes culture spreading freely, and by simply being a critical researcher, you may be put you in prison as a suspected ”terrorist. This was the case of Andrej Holm. We need to start building together in order to solve this problem. Above is my presentation from the Chaos Communication Congress.

We are no fucking terrorists! We go beyond such boundaries. We are internauts trying to do creative things on the net. Get real, or get pwned!

CCC – Rapport # 7 – mera om RFID och data mining

En extrainsatt keynote med Vasillis Kostakos handlade on OpenBeacon-plattformen, som är en helhetslösning för RFID. En av användningsområdena som man jobbar på är att hantera massor (crowds) av människor, exempelvis i Mekka vid Hajj. Här finns ett problem med att alldeles för många människor är på samma trånga yta, vilket ibland leder till tragiska olyckor.

OpenBeacon är en generisk och öppen plattform för att få aktiva RFID-chip att prata med varandra. Då kan man få så här snygga visualiseringar.

Men så kommer data-mining in i bilden och man använder sig av epidemiologiska modeller för att förstå de fundamentala aspekterna av mänsklig interpersonell kontakt. Smittontologi med andra ord! Den rumsliga upplösningen ligger på ungefär en meter, vilket gör att dividueller kan spåras oerhört detaljerat. Ur ett epidemiologiskt perspektiv är detta mycket effektivt att använda i sjukhus, eftersom om ett virus sprids, kan man spåra precis vart det uppstod och vilka andra personer som kan tänkas ha blivit infekterade. Eftersom systemet funkar helt i realtid kan man tänka sig att man stänger av olika sektioner på sjukhuset om smitta utbryter, och på så sätt skapar karantänzoner. Om du börjar hosta låses dörren framför dig, och för alla andra som varit i kontakt med dig under de senaste timmarna. De smittade blev i visualiseringen röda och ju fler som de kom i kontakt med desto rödare blev hela kartan.

Än så länge är denna teknik på forskningsstadiet. De RFID-chip som används på spårvagnen eller tunnebanan är fortfarande bara passiva, de kan alltså inte kommunicera med varandra, och därmed är deras sociogramförmågor begränsade. Men, man kan tänka sig att inom en period av förstärkt terrorskräck kommer de att rullas ut i våra vardagsliv. Att kunna positionera dividueller kontrollerade områden, som i en tunnelbana, skulle kunna vara ett ”effektivt” sätt att skapa föregripande brottsprevention. Låt säga att man letar efter vissa speciella beteenden, exempelvis snabba och hastiga rörelser, att vissa ”riskindivider” befinner sig på samma ställe, osv. Läs mer på sociopatterns.org

Om man dessutom kombinerar dessa med Facebook eller andra onlinetjänster får man en total uppluckring av online-offlinedikotomin (som ju redan är problematiskt på många sätt). (därför är afk ett bättre ord).

Men även ”information spreading” funkar som smittor, och med RFID bör man kunna se precis hur ett rykte uppstår, givet att det föreligger en viss probabilitet för språkliga bitar att kopiera och smitta mellan människor som träffas i rummet.

När dessa teknologier rullas ut bör vi nog fråga oss:

  1. Hur skapas tillträdeszoner? Kommer exempelvis bara anställda på universitetet få komma in i vissa lokaler, och studenter i andra? (så är det ju redan idag fast med primitiva passerkort).
  2. Vem tillhör datan, och vem får tillträde? Förhållandet mellan privata företag, hyrsnutar och statsapparaten är här viktiga.
  3. Hur stor beslutsförmåga tilldelas till icke-människor och vad får det för konsekvenser? (ex. datorn på sjukhuset ser att du rör dig i fel säkerhetszon och låser dörrarna.)