Data mining och medborgarprogrammering?

I artikeln Known or knowing publics? Social media data mining and the question of public agency i Big Data & Society (open access) skriver Helen Kennedy och Giles Moss om hur data mining kan göras tillgängligt för en bredare allmänhet och varför det är viktigt ur ett demokratiperspektiv.

Författarna belyser hur ”big data” innehåller en maktasymmetri eftersom dessa datamängder i princip uteslutande ägs av stora företag med kontor i Silicon valley. Både forskare och allmänheten ligger på efterkälken, och har varken (obegränsad) tillgång till data eller de resurser och kunskaper som behövs för att utvinna värdefulla kunskaper ur dessa datamängder. Denna utveckling har även lett till bekymmer med integritet och dataskydd, där å ena sidan allmänheten ofta är utelämnad till de villkor som företagen ställt upp, och, å andra sidan, forskare har svårt att närma sig dessa datamängder på grund av forskningsetik. Data och metadata är helt enkelt väldigt lätta att missbruka om de används i fel syften (eller läcker, oavsiktligt eller med flit).

Kennedy och Moss ställer upp tre teser om hur data mining kan förbättras:

1. Data-mining practices should be subject to greater public supervision and regulation.
2. Data mining (data, tools, and expertise) should be accessible for all to use.
3. Data-mining practices should be used in ways that help to make more reflexive and active publics.

Den första frågan snävar av mot en lagstiftande politik. Den andra frågan är både enkel och komplicerad. När det kommer till verktygen, framförallt mjukvaran, är öppen källkod såklart att föredra. Det är svårt att granska slutna lösningar och bökigt att använda dem vetenskapligt när man vill redovisa metoderna. Men när det kommer till tillgänglighet för data uppstår genast ytterligare en dimension. Det är (forsknings)etiskt problematiskt att göra data tillgängliga, dels för att en genomsnittlig Twitter eller Facebookanvändare knappast har haft i åtanke en sådan användning när hen tecknade kontot (även om det tillåter en sådan användning), och dels för att det blir omöjligt att radera data om den mångfaldigas i flera olika arkiv.

Men det intressantaste är den tredje punkten, att data mining (eller, jag gillar egentligen det bredare uttrycket ”digitala metoder”) bör användas av allmänheten för att skapa en mera reflexiv offentlighet. Som jag ser det är det ett solklart fall av medborgarprogrammering. Kennedy och Moss argumenterar vidare:

The first two of these [punkterna ovan] are already the subject of widespread discussion, but the third is less widely discussed in relation to data mining and analytics. Our contribution to this debate is to argue that all of these three ways of democratising data mining are necessary to address the problems of data power, because together, they provide the means by which publics may be empowered through data. Of course, these are not straightforward solutions and are far from being implemented in practice, but identifying and outlining them is a necessary part of our project of imagining alternative and more democratic forms of social media data mining.

Offentligheterna ska alltså gå från att vara ”known” till att bli ”knowing”. Från att vara studerade studieobjekt av de stora Silicon Valleyföretagen till att själva bli vetande subjekt som själva genererar reflexiva insikter och kunskaper om sig själva och om andra offentligheter. Kennedy och Moss går inte in på hur det skulle se ut i detalj (vilket inte förminskar deras argument, allt kan inte vara praxis), men man kan tänka sig att detta inte är helt fritt från paradoxer.

Jag drabbas alltid av en kritisk fantomsmärta varje gång jag läser att något ska vara ”demokratiserande”. Men, om jag bortser från detta, är jag ändå positivt inställd till att skapa ett utrymme för en slags fusion mellan ”medborgerliga” digitala metoder och forskningsmässiga. Till exempel, som jag skrev i förra bloggposten, är det intressant ur ett brett perspektiv att öppna upp data kring Almedalen samtidigt som det innebär värdefulla data för samhällsforskare.

Mysteriet med Bachs ofullständiga fuga Contrapunctus XIV

Med jämna mellanrum faller jag handlöst tillbaka i en kontemplation över Bachs Kunst der Fuga. För det mesta består dessa intensiva lyssningsperioder av en pendling mellan meditation och koncentration. De nästintill oändliga utrymmena för expanderande vyer i dessa fjorton fugor (vad man kan kalla ”fraktal variation”) gör att varje nytt möte med detta verk är en slags ny tanke. Jag upplever en själaglädje.

Man kan tröttna på sig själv. Men man kan inte uttömma Kunst der Fuga.

Öppenheten förstärks av den gåta som Bach lämnade efter sig – medvetet eller omedvetet – genom att inte fullborda den sista fugan, Contrapunctus XIV. Jag har länge levt i föreställningen att Glenn Goulds inspelning på piano (youtube, thepiratebay (bra kvalitet)) ligger så nära fulländningen som en jordisk akustik kan frambringa. Men på senare tid har jag ändrat mig, och istället börjat utforska olika spekulativa förslag på av denna sista fuga kan färdigställas.

Det hela började med att jag läste Indra Hughes mystiska avhandling Accident or Design – New theories on the unfinished Contrapunctus 14. Hughes lägger fram teorin att Bach medvetet lämnade fugan ofullständig så att framtida studenter och kompositörer skulle kunna skapa sina egna slut. En slags upplysningstanke i kombination med en nästintill alkemistisk gåta.

För en mycket sevärd tretton minuter lång introduktion till vad en fuga är för något, kolla den inbäddade videon.

Hughes presenterar även i sin avhandling ett ungefärligt förslag på hur Contrapunctus XIV skulle kunna fullbordas, men tvekar inför att framställa det som ett reellt förslag på en komposition.

Musiker har länge tvekat inför att ge sig i kast med något som anspråksfullt som att lägga sina egna toner till något som Bach, den stora mästaren, har komponerat. Men, som Hughes argumenterar mycket väl för, är det rimligare att tro att Bach på ett genuint sätt ville uppmuntra andra att tänka själva och se sig som medskapare till något som ändå var så mycket större än enskilda individers verk.

Tack vare internet har det numera blivit trivialt att distribuera både musik och noter, vilket har lett till att det poppar upp fler och fler förslag på hur fugan ska fullbordas, vissa ganska crazy. Jag tänkte här lista några stycken som jag har haft nöjet att lyssna på de senaste dagarna (en kvinna, resten män).

Av dessa är kanske Göncz version den mest kända eftersom han introducerade teorin om att Contrapunctus XIV följer en ”permutationsmatris” i sin komposition. Den ofullbordade versionen innehåller nämligen bara tre motiv (en trippelfuga). Men det finns anledning till att en fullständig version skulle återvända till det allra första motivet för hela Kunst der Fuga och på så sätt ”sluta cirkeln”. Men detta första motiv, de första tonerna i Contrapunctus I (Scharwieß föreslår dock variationen i Contrapunctus V, se ovan), som finns med i alla de tretton föregående fugorna, saknas i Contrapunctus XIV. Göncz upptäckte då en struktur (bilden nedan) för de tre första motiven, som sedan skulle kunna ge rum åt det fjärde.

Teorin om permuationsmatrisen, i kombination med den talmystik som Hughes presenterar, för tankarna till ett mysterium i stil med Umberto Ecos Foucaults pendel. Cavallaros förslag på ett färdigställande (ovan) ledde till att han även skrev en liten fiktiv novell om hur mysteriet med den försvunna fugan kunde ha gått till (gratis pdf bakom femton klick).

Vissa menar att Contrapunctus XIV gör sig bäst som den är, med sitt abrupta slut bestående av tonerna B-A-C-H. Men samtidigt infinner sig då känslan av att man snuvas på den stora upplösningen. Slutet på en fuga utgörs nästan alltid av ett klimax, en storslagen rekapitulering i riktning mot en avslutande harmoni. Kanske ville inte Bach att ett sådant avslut skulle skrivas i sten (eller, på papper) utan att det skulle fortsätta att utvecklas som en kontemplation.

Ibland är tystnaden, något som kanske Beethoven kände till allra bäst, den största musiken.

Uppdatering: Jag fick ett mail av Geir Øyvind Eskeland som tipsade om hans version, som kan lyssnas på här (youtube). Den är avsevärt längre än vad Hughes föreslår. Man kan läsa mer om resonemanget bakom på engelska och norska här.

 

Empati på internet, läsande och primitivism

Idag skriver jag och min forskarkollega Niclas Hagen en replik till Fredrik Svenaeus, som liknade internet vid ”hejarklackens logik”. Jag tänkte här bara länka till de referenser som inte får plats i tidningsformatet.

  • Hänvisningen till Julia Pennlerts forskning om poesi på internet finns publicerad i antologin Litteraturens nätverk.
  • Diskussionerna kring internet och arabiska kvinnliga poeter ägde rum på Göteborgs poesifestival förra året.
  • Bruno Latours begrepp homo fabricatus kommer från kapitlet om teknik i An Inquiry into Modes of Existence, närmare bestämt på sidan 230. Jag har även bloggat om detta här.
  • Läsvärt i sammanhanget om Helena Granströms teknik- och modernitetskritik är Isabelle Ståhls recension i SvD. Man blir lite mörkrädd av passagen om ”renskötaren”…

Uppdatering: Svenaeus skrev en replik till vår replik med titeln ”Ängsligt teknikkramande förbättrar inte nätkulturen”.

Recension: Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang

Idag publiceras en recension av boken Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang (Carlsson, Eric, Bo Nilsson & Simon Lindgren (red.) (2015). Göteborg: Daidalos) som jag har skrivit i tidskriften Human IT, som är helt och hållet open access.

Jag fick fritt fram att skriva långt, så recensionen är förhållandevis utförlig. Utrymmet gjorde även att jag fick möjlighet att driva ett antal metodologiska och teoretiska resonemang som visar hur boken med sitt diskursanalytiska perspektiv (tung inspirerat av Laclau och Mouffe) på många sätt missar den digitala politiken. Detta är dock mer än en metodfråga. Det får bland annat som konsekvens att man helt bortser från konsekvenserna av internets plattformisering, hur hypertext fungerar, vad meta-data betyder osv.

Men det finns även en annan brist i perspektivet. Genom att författarna i huvudsak analyserar hur man har talat om digital politik i konventionella massmedier, så missar man helt och hållet framväxten av ”alternativmedier” och deras (i många fall negativa) påverkan på det offentliga samtalet. Ur ett svenskt perspektiv känns det omöjligt att tala om digital politik utan att nämna Flashback, Avpixlat osv.

Eller vad tänker ni om detta?

 

Anonymisera facebookdata för forskning med hmac och hashlib

Om man vill samla in data från Facebook i forskningssyfte stöter man genast på forskningsetiska problem. Facebook ger alldeles för mycket information om informanterna, utan att man ens behöver be om lov.

Här tänkte jag bara ta upp en detalj som handlar om den ”farligaste” uppgiften i den datamängd som man kan extrahera med Facebooks API: det unika id-numret.

Varje Facebookanvändare har ett femtonsiffrigt nummer tatuerat i sitt digitala skinn. Det ser ut så här (i (förkortat) json-format):

    {
     "id": "48236456782311475_63332119186437",
     "message": "This is a message written by an informant",
     "type": "status",
     "from": {
         "id": "121506454323368",
         "name": "Jane Doe"
     },
     "created_time": "2011-06-11T25:48:31+0000",
     "status_type": "wall_post",
     "is_expired": false
    }

De två fält som är uppenbart identifierande är alltså id och name. Här tänkte jag bara ta upp id-numret. Att ersätta namnet men behålla man/kvinna-distinktionen är ett problem som måste lösas på ett annat sätt.

För att kunna bevara det unika med id-numret utan att kunna identifiera en riktig person tänkte jag att man skulle kunna använda kryptering. Men jag är inte så duktig på det så jag undrar nu om detta kan vara ett vettigt angreppssätt.

Eftersom id-numrena alltid är femtonsiffriga så är det nämligen möjligt att räkna fram alla hashsummor, även om det skulle ta lite tid. Men om man däremot använder HMAC så lägger man till ett lager av säkerhet genom att man använder en unik hemlig nyckel och krypterar med. Så här tänkte jag ungefär:

from json import load
from os import listdir
import hmac
import hashlib

#Some code for reading files and parsing the data to jsondata

    for item in jsondata['data']:
        print("-" * 20)
        print("Name: " + item['from']['name'])
        print("Facebook id: " + item['from']['id'])
        digest_maker = hmac.new(b'replacewithsuperecretk3y', item['from']['id'].encode(), hashlib.sha256)
        print("Encrypted id: " + digest_maker.hexdigest())

Detta skriver ut:

Name: Jane Doe
Facebook id: 121506454323368
Encrypted id: dfef8d5bed530668b004e28a29488e8252e5a5224d3178f00c0f7d0bf48e4b6a

Detta gör att man kan bygga om forskningsdatan och ersätta id-numret med det krypterade numret.

Nu finns det tusen andra saker i materialet som kan avslöja en användares identitet. Men, bortsett från detta, tror ni att den här krypteringsmetoden är tillräckligt bra?

Lite mer om felmarginalsuträkningar

Sitter och uppdaterar det lilla hobbyprojektet felmarginalen. Eftersom jag precis håller på att lära mig javascript är jag inte helt säker på att jag får de olika matematiska formlerna rätt när jag översätter dem till kod.

För att räkna ut felmarginalen har jag kodat:

Math.sqrt(((procentsats * (100 - procentsats)) / urval)) * 1.96

och, för att räkna baklänges, alltså för att få ut hur stort urval man behöver, har jag vänt på ekvationen så här:

Math.pow(1.96, 2) * (procentsats * (100 - procentsats)) / Math.pow(felmarginal, 2)

Ni som är bra på statistik och javascript, visst funkar detta?

Nästa steg blir att göra så att man kan välja säkerhetsnivåer (90, 95, 99 procent) samt eventuellt göra en graf i D3.js. Förslag och kommentarer mottages varmt.

Medborgarprogrammering

I början av året skrev Copyriot om förslaget att man bör satsa på programmering i skolan (även kommentarerna är väldigt intressanta att läsa). Jag har sedan dess tänkt ganska mycket på just denna fråga eftersom jag har börjat använda programmeringsinslag i min egen forskning. Vad är programmering bra för, bortom instrumentella anvädningsområden?

Men här tänkte jag varken diskutera programmering som forskningsmetod eller programmering som något som man lär sig för att bli ”programmerare”. Istället tänker jag att det finns utrymme för att beskriva en (tänkbar) programmeringspraktik som ryms inom begreppet ”medborgarskap”. Alltså, frågan blir istället, kan vi tala om programmering som en slags bildning, en praktik vi kan kalla medborgarprogrammering?

Mina programmeringskunskaper är förvisso (än så länge) ganska ytliga. Jag tillbringade några lata veckor på olika caféer i Beirut med självstudieboken Learn Python the Hard Way och repeterade sedan på Codecademy. Därefter var det enkelt att börja tillämpa dessa grunder på mera specialiserade problem. Python är nämligen inte bara enkelt till sitt syntax, vilket gör inlärningen relativt snabb, utan innehåller framförallt ett gigantiskt bibliotek av mjukvarupaket som enkelt går att importera i den programkod man skriver. Man behöver alltså inte uppfinna hjulet flera gånger.

Trots att mina programmmeringskunskaper är ganska ytliga har de i någon mening har de ändå gett mig en slags indikation på att det finns ett viktigt ‘kritiskt-intellektuellt’ element i programmering bortom den tillämpade praktiken, ett element som är svårt att tänka utan att först ha redskapen för att kunna tänka dem. Om vi går med på att ett medborgarskap ökar i omfattning och agens genom utökade kunskaper har alltså programmeringskunskaperna en dimension som överskrider ”anställningsbarhet i IT-samhället”, dvs. bortom standardargumentet för varför programmering är viktigt.

Ur ett medborgerligt perspektiv är det kanske viktigaste med programmering att vi kan tänka bortom världen så som den är given till oss eftersom vi i allt större utsträckning begriper den. I dagens samhälle utgör den ökade digitaliseringen en central förändringsanordning. Att acceptera den så som den är ”förprogrammerad” – att bara ge upp och bli ställd av den – är inte rätt väg framåt.

När man diskuterar värdet av programmeringskunskaper stöter man ofta på två skeptiska invändningar. Den första är mediehistorisk och lyder ungefär ”men typsättarna, boktryckarna, telegrafisterna, bokbindarna, kameramännen hade enbart tekniska kunskaper som andra sedan omvandlade till idéer, handlingar och kunskaper”. Det är kanske sant att om man kan binda en bok eller telegrafera ett meddelande så har man i dessa fall väldigt begränsade kunskaper och får inte mera makt över ”innehållet”. Man kan till och med tänka sig en icke-läskunnig bokbindare. Men, denna jämförelse haltar på flera sätt. För det första lämnar denna typ av (funktionalistisk) mediematerialistisk teori väldigt lite utrymme för att inkorporera ett tänkande i anordningarna som analyseras. För det andra inbegriper programmering bara i begränsad utsträckning något som har med ”medier” eller ”innehåll” att göra. Programmering omfattar ju alla typer av problem som kan omvandlas till maskininstruktioner, inte bara tillverkandet av något som kan ”medieras” (typsättarens datormotsvarighet är kanske html-kodaren, fast redan här är den senare kvalitativt sett mera avancerad).

Inte bara medier är programmerade. Även infrastruktur och saker som vi sällan lägger märke till i vårt vardagliga liv är programmerade, direkt eller indirekt. Att slänga soporna, låna en bok på biblioteket, gå till tandläkaren, handla mat – alla dessa aktiviteter är datoriserade. Och även om de är ”teoretiskt” genomförbara utan att blanda in datorer (så gjordes det ju ”förr”) så är det praktiskt taget omöjligt. Kostnaderna och prishöjningarna (alternativt lönesänkningarna) skulle vara alltför stora.

Moderniteten går inte att begripa i sin nuvarande form utan att begripa dess maskininstruktioner.

Med detta vill jag dock inte säga att man måste lära sig programmering för att förstå moderniteten, det vore ju minst sagt begränsande. Vad jag vill mena är istället att programmeringskunskaper bidrar till att förstå den produktiva infrastruktur som hela tiden skjuts framåt i en slags moderniseringsfront som präglar vår samtid. På samma sätt som massproduktion, standardisering, löpande band, byråkratisering utgör konstitutiva element i nittonhundratalets industrikapitalism, har datoriseringen utlöst en serie kvalitativa skillnader i hur våra moderna liv ”formateras”, för att låna ett begrepp från filsystemens värld. Förvisso är vi människor inga disketter (minns ni dem!) som formateras, men när vi ska köpa en liter mjölk är det praktist omöjligt att inte involvera programmerade maskiner.

Den andra invändningen brukar klinga i en tonalitet av falskt medvetande och ”totaliseringstänkande”. Denna skeptiska idé brukar i första led bestå av en kritik av ‘programmeringsoptimismen’ (en optimism som ofta uttrycks av politiker, ”evangelister” och företag) och istället visa hur denna är en produkt av vad man slarvigt kan kalla för en ”kapitalistisk ideologi”. All överbyggnad som talar varmt om programmeringens medborgerliga, demokratiska eller bildningsmässiga kapaciteter är i grunden underblåst av och hämtar sin näring från ett ökande behov av programmerare som arbetare. Google sponsrar programmering och öppen källkod med ett givet egenintresse av framtida arbetskraft. Politiker som säger att vi ska lära barnen att programmera har i baktanken en framtida tillväxt och välfärd.

Båda invändningarna har en viss giltighet. Speciellt när programmering utförs i allt mera specialiserade företag och när programmeringsarbetsuppgifter flyter fritt på en globaliserad marknad. De miljoner rader kod som vi dagligen använder oss av bara genom att slå på våra datorer, telefoner eller busskort är abstraherade produkter som köps och säljs på en global marknad. Vi förblir i stor utsträckning konsumenter av dessa produkter.

Men invändningarna motsäger inte att det parallellt med en sådan mittfåra kan finnas utrymme för en annan form av programmering, en form som upptäcker och omformar de existentiella maskininstruktioner som omger oss.

Jag vill inte definiera vad en sådan form skulle kunna inbegripa. Det är troligtvis en dålig idé eftersom exakt vad som är programmerbart och vad som kommer att vara programmerbart i framtiden är en ganska öppen fråga. Dessutom har jag börjat tänka på dessa saker först och främst genom att mina väldigt vardagliga observationer förändrades i takt med att jag tänkte alltmer på programmering medan jag lärde mig Python. Att se hur världen är programmerad gränsar i sin överdrivna form till hallucination, en kognitiv patologi där allt blir kod. Jag ser elementet i lägenheten och funderar på hur termostaten är programmerad med olika if-satser för att kunna slå av och på värmen vid rätt tillfälle. Jag åker spårvagn och funderar på om det går att hämta informationen om trafiken i realtid från något API på internet.

Jag funderar på när Vetenskap och Folkbildning gör en opinionsundersökning och om hur man lättare kunde räkna ut felmarginaler.

Medborgarprogrammering handlar inte om att man kan mäta ”demokratiska effekter” av olika projekt och produkter. Snarare tänker jag att man borde ta utgångspunkt i hur det kritiska tänkandet förändras. Om det alls förändras? Vad tror ni?

Vetenskap, Folkbildning och Sifokratin

Häromdagen publicerade Vetenskap och Folkbildning (VoF) en opinionsundersökning som mäter i vilken utsträckning folk tror på ”pseudovetenskaper”. Frågorna som man har ställt är ibland ganska problematiska, men själva undersökningen, som är genomförd av Demoskop, saknar även urval och bortfallsanalys, så man kan inte veta vad svarsfrekvensen varit. Men detta är ganska vanligt bland opinionsundersökningar som beställs av pollsters, något som jag skrev om i min avhandling (fast historiskt om en kontrovers på 80-talet).

Vi lever i en samtid genomsyrad av strategisk kommunikation, och VoF är ju en del av denna postmoderna trend (även om de säger sig ogilla postmodernism, vem gör inte det!). I detta tillstånd kan man inte säga att opinionen finns; den ”konstrueras”, vilket leder till att opinionsundersökingar är viktigare som ”konstruktiva instrument” än som vetenskapliga instrument.

Anledningen till att opinionsundersökningar fungerar så bra för opinionsarbete är att vetenskapsjournalister och journalister i allmänhet oftast saknar tid och ibland saknar kunskaper i att granska alla de mätningar som produceras. Att sätta sig ned och räkna felmarginaler, värdera urval och bortfall, granska frågorna som ställts blir en övermäktig uppgift. Som vetenskapsjournalist är det lättare att hylla vetenskapen till skyarna än att granska vad de säger och varför de säger vad de säger. Några tusen tecken, några tusen kronor i arvode, oftast blir det inte mer än så.

Detta tillstånd är inte optimalt ur en demokratisk synvinkel. En brännande fråga, som borde vara prioriterad bland folkbildare, är avsaknaden av kritik när det kommer till alla dessa opinionsundersökningar som cirkulerar i samhället.

Vi tar en titt på mediereceptionen. På DN-debatt presenterade VoF resultaten med fokus på huruvida folk tror på ”raser”. Här är partipolitikvinkeln central. Sverigedemokrater visar sig tro på raser i hög utsträckning, vänsterpartister i mindre. Ur en PR-synvinkel kan man här ställa priset för opinionsundersökningen mot kostnaden för en helsidesannons. Jag vet inte vad någon av de båda kostar, så jämförelsen är bara hypotetisk.

Men partipolitikspåret visade sig vara ett vinnande koncept. Vetenskapsjournalisten Karin Bojs lyckades på 2800 tecken pressa in en ambitiös sammanfattning av rapporten som till och med fick Folkpartister att se ut som Freudianer.

bojs

Per Gudmundsson skriver sedan ett rafflande referat i SvD om hur miljöpartister tror att månlandningen var en bluff och hur moderater oftare än andra tror på chemtrails. Gudmundsson skriver också, lite reflexivt att:

Någon fråga om tron på opinionsmätningar som utgår från webbpaneler och bryter ner svaren från drygt tusen respondenter, varav en stor del sannolikt inte har någon partisympati alls, på detaljnivå har dock inte ställts. Man kan utgå från att slumpen har spelat viss roll för mätningens resultat. Vilket är en smula ironiskt, när föreningen bakom annars – med den äran – bekämpar vidskepelse om slagrutor, homeopati och själavandring.

Intressant. En skepsis över en undersökning genomförd av skeptikerna själva. Även Sam Linderoth på ETC väljer en klickbetesrubrik, fast mot Sverigedemokraterna, med rubriken ”SD-väljare tror på raser och UFO-besök”.

Partifokuset verkar vara ett givande koncept. När internetreklam framstår som mindre effektiv för varje dag som går känns detta som vägen framåt när det kommer till påverkansarbete.

Men håller verkligen partikorrelationerna? Det finns 176 Sverigedemokrater i totalurvalet (n=1113). När 48% av dessa tror på raser har vi en felmarginal på 7.4 procent (95% signifikans). Det kan alltså likaväl röra sig om 41.6% eller 55.4% (vilket inte gör något om man bara är ute efter att utse det mest ”rastroende” partiet, eftersom avståndet är långt till de andra partierna). Men tar vi och kollar samtliga resultat så skulle felmarginalerna bara hålla måttet i vissa fall.

\\

Som vetenskapsteoretiker tillhör jag ju fältet ”science studies”. VoF beskriver detta fält som tillhörande traditionen ”postmodernism”:

En typiskt postmodern forskningsriktning är s.k. science studies, där man studerar forskare, forskningsinstitutioner och forskningprocesser ur socialantropologiskt perspektiv.

Detta eko till 90-talets science wars känns nästan retro. VoF borde arkivera den för framtiden! Men samtidigt låser man nog in sig i ett hörn vars bäst-före-datum har gått ut, inte för att man ska följa trender, utan för att de positioner som var möjliga i slutet av 90-talet nog är omöjliga idag. Det finns längre ingen som intar de bisarra former av postmodernistiska positioner som hade ett visst manöverutrymme på 90-talet. ”Science studies” har aldrig varit en del av denna tradition. Den har bara på ett väldigt enkelt sätt undersökt villkoren för objektivitet inom vetenskaperna. Hur objektivitet och kunskap konstrueras (för de växer inte på träd av sig själva), av människor, maskiner, planeter, atomer, begrepp, fantasier – och vilken central roll vetenskaplig kunskap har spelat i den moderniseringsfront som pressat våra samhällen till den punkt som vi står vid idag.

Högteknologiska framsteg och
en planet som håller på att kollapsa.
Till och med geologerna är
konstruktivister
.

Spionen i fickan

Den 13 oktober föreläser jag om ”Spionen i fickan” på Näckrostimmen.

Utöver vad som står i beskrivningen tänkte jag göra en utvikning som tangerar vad som händer i korsningen mellan ”övervakning” och ”skuldsättning”, med inspiration från Kina.

Klarna Faktura påverkar oss nog mer än både FRA och NSA sammanlagt (hypotes).

TID: 18.00-19.00
PLATS: Humanistiska biblioteket, Renströmsgatan 4 (Göteborg)
Fri entré