Cassirer och epistemisk pluralism

Latours An Inquiry into Modes of Existence handlar ju framförallt om problemet med ontologisk pluralism, ett problem som även är ledmotivet i Tusen platåer. Just nu läser jag Cassirers Philosophie der symbolischen Formen och jag slås av att det finns några likheter med framförallt Latours tankar om hur olika kunskapsformer har olika ”lyckosamhetsvillkor” (eller ”sanningskriterier” om man så vill). Latour undersöker antropologiskt hur de moderna samhällena har skapat ett antal existensmodi, som var för sig definieras utifrån radikalt skilda sanningskriterier. Exempelvis kan inte vetenskap, religion, teknik, politik, fiktion (konst) eller organisation utgå från samma premisser för vad som är en sant eller falskt, lyckat eller misslyckat, positivitet eller negativitet, etc. Istället måste de undersökas var för sig, men inte för att renodla någon form av essens, utan bara för att se hur de kan korsa varandra och skapa alla de motsägelsefulla fenomen som vi omger oss med varje dag. Jag har själv undersökt den väldigt intressanta korsningen mellan vetenskap och politik – REF/POL – utifrån en sådan utgångspunkt.

Men tanken om att det finns multipla kunskapsformer som inte kan reduceras till varandra – samtidigt som de hela tiden korsar varandra och blandas – är inte helt och hållet ny. I Philosophie der Symbolischen Formen (PSF, 1923) argumenterar Cassirer för en liknande position, som jag bara har hunnit närma mig ytligt än så länge, men som jag tror kan vara intressant. I ett infall av hybris började jag läsa den tyska originaltexten. Men jag var tvungen att stanna upp och sakta översätta en passage till svenska för att begripa vad det stod. I inledningen av det första bandet av PSF skriver Cassirer ungefär så här:

Inte bara vetenskapen, utan även språket, myten, konsten, och religionen levererar byggstenarna som bygger upp ”verklighetens” värld såsom en intellektuell värld för jaget. Men dessa (byggstenar) kan vi inte bara ställa fram som objekt (Gebilde) i en given värld, utan måste begripas som funktioner som i kraft av sina egendomliga gestaltningsformer var för sig utför en specifik delning och separation av varat (Sein). Likaväl som medlena är skilda, för vilka varje funktion betjänar sig, så som det finns olika standarder och kriterier som i sin tur förutsätts och används, blir resultaten är även olika. Vetenskapens sannings- och verklighetsbegrepp är ett annat än religionens eller konstens – så sant som det är ett specifikt och ojämförbart grundförhållande och att det i detta (begrepp) mellan det ”inre” och ”yttre”, mellan jagets vara och världen, inte enbart betecknar, utan snarare blir frambringat (gestiftet). Giftermålet mellan dessa mångfalder, som bestäms i det att de korsar och motsäger varandras betydelser och anspråk, måste först och främst skiljas från varandra med kritisk precision och stränghet. De enskilda (byggstenarnas) kapaciteter kan inte mätas utifrån varandras skalor eller kriterier – det är först vid ändpunkten av betraktandet som kan frågan kan ställas, om och hur alla dessa skilda former av världs och jag-uppfattningar är förenliga med varandra – huruvida de egentligen inte avbildar en och samma ”sak”, utan istället komplementerar det tänkande (geistigen) görandets totalitet och enhetliga systematik.

Ursäkta den stapplande översättningen, rätta mig gärna! (originaltexten följer nedan). Men om jag begriper Cassirer korrekt här så säger han att de olika symboliska formerna, till exempel vetenskap, konst, religion etc. fungerar på så sätt att de snittar upp varat (eller ”existensen” om man så vill) på olika sätt som inte kan reduceras till varandra. Att tala sant eller väl inom religionen är på ett fundamentalt plan skilt från att tala sant och väl inom vetenskaperna. Men Cassirer verkar även mena att detta gäller för det tänkande subjektet, hennes relation mellan jagets inre och världens yttre. Kanske är det detta som utgör argumentets ”kantianism”. Men bortsett från detta finns det ju något väldigt intressant i denna kunskapsformernas pluralism och icke-reducerbarhet, samtidigt som Cassirer gör gällande att de hela tiden ”korsas” och motsäger varandra.

Jag tänker att det är precis i denna kontrast mellan radikal pluralism och oväntade kombinationsmöjligheter och motsättningar som det är intressant att börja diskutera fenomen såsom aktivism, tvärvetenskap, människoblivande osv. Reduktionsfilosofierna har vandrat som tänkandets dinosaurier på denna jord alldeles för länge på bekostnad av att kombinationernas filosofi har omöjliggjorts. Världen är inte uppbyggd av en enda grundläggande motsättning, utan av flera. Världen går inte att reducera till enkla propositioner eller fakta, utan långa och spefika kedjor måste utforskas innan de kan kopplas samman igen.

Tänk en horisont, fylld av små unika händelser som hela tiden förändrar sig likt massiva fraktaler, som ständigt varierar mellan olika sensoriska spektra och gör sig märkbara i förhållande till olika sinnen och sensorer. För att dessa ska kunna begripas av subjektet, för att de ska ges ”form” för tänkandet, görs de fungerande genom vad Cassirer kallade symboliska former. Först i efterhand kan vi placera dem i de rigida kategorier som vi har ordnat de moderna samhällena efter. Den ena saken var konst, den andra vetenskap, den tredje en myt…

Ursprungstext, sid. 24
Nicht nur der Wissenschaft, sondern auch der Sprache, dem Mythos, der Kunst, der Religion ist es eigen, daß sie die Bausteine liefern, aus denen sich für uns die Welt des ”Wirklichen”, wie die des Geistigen, die Welt des Ich aufbaut. Auch sie können wir nicht als einfache Gebilde in eine gegebene Welt hineinstellen, sondern wir müssen sie als Funktionen begreifen, kraft deren je eine eigentümliche Gestaltung des Seins und je eine besondere Teilun und Scheidung desselben sich vollzieht. Ebenso wie die Mittel verschieden sind, deren sich jede Funktion hierbei bedient, wie es ganz verschiedene Maßstäbe und Kriterien sind, die von jeder einzelnen vorausgesetzt und zur Anwendung gebracht wereden, so ist auch das Ergebnis ein verschiedenes. Der Wahrheits- und Wirklichkeitsbegreiff der Wissenschaft ist ein anderer, als es der der Religion oder der Kunst ist – so wahr es ein besonderes und unvergleichliches Grundverhältnis ist, das in ihnen zwischen ”Innen” und ”Außen”, zwischen dem Sein des Ich und der Welt nicht sowohl bezeichnet, als vielmehr gestiftet wird. Ehe zwischen all diesen mannigfachen, einander kreuzenden und einander widersprechenden Ansichten und Ansprüchen entschieden werden kann, müssen sie zunächst in kritischer Genauigkeit und Strenge unterschieden werden. Die Leistung jeder einzelnen muß an ihr selbst, nicht and den Maßstäben und Forderungen irgendeiner anderen, gemessen werden – und erst am Ende dieser Betrachtung kann sich die Frage erheben, ob und wie alle diese versciedenen Formen der Welt- und Ich-Auffassung miteinander vereinbar sind – ob sie zwar nicht ein und dasselbe, an sich bestehende ”Ding” abbilden, wohl aber sich zu einer Totalität und zu einer einhetlichen Systematik des geistigen Tuns ergänzen.(24)

Uppdatering: Ursprungligen väcktes idén om en koppling mellan Latour och Cassirer här.

6 reaktioner till “Cassirer och epistemisk pluralism”

  1. Just så. Nästa steg blir att systematiskt jämföra Cassirers ”typologi” med Latours, dels för att se hur de låter sig kombineras och dels för att förklara skillnaderna. Latour har ju många fler modi än vad Cassirer har former, men å andra sidan är Cassirers system mera öppet än Latours…

  2. Ja, om vi utgår från att vi har två ”system”, så måste de gå att jämföra. Jag får den preliminära känslan av att deras ”filosofisk-antropologiska” metoder har stora likheter. Men sedan måste det finnas en djupare skillnader på ett ontologiskt plan, framförallt där Latour underkänner subjekt/objekt, jag/värld osv.

  3. Spännande! Jag har aldrig varit så inne på Cassirer trots min tid vid retoriken på Södertörn, men det här rimmar väldigt intressant med mina idéer om den aristoteliska retorikens grundläggande förljugenhet. Alltså, idén i grunden för retoriken är ju att den syftar till att FINNA det som bäst övertygar, men jag är mer eller mindre säker på att det vi egentligen gör är att UPPFINNA förutsättningarna för att ett resonemang ska accepteras.

    Att tala övertygande handlar inte om att hitta de rätta argumenten, utan om att hitta det sätt att skära upp världen som lägger dina skäl och din slutsats i samma tårtbit.

    I stället för att finna de rätta sätten att koppla tillstånd A (”spartanerna är ett hot”) till slutsats B (”vi bör anfalla Sparta”) genom den för tillfället ”rådande” symboliska formen (den politiska, t ex, på retorikens tänkta agora) så handlar retorikens inventio snarare om att finna den symboliska form där detta samband framstår som självklart för publiken.

  4. Martin: Jo, jag tror att uppfinning är en intressantare väg att vandra. Det innebär ju att man tänker ”konstruktivistiskt” snarare än ”sökande”. Om vi ska anfalla Sparta, vilka symboliska former ska vi börja arbeta med? Jag tror att Cassirers sista verk, ”The Myth of the State” ger många intressanta infallsvinklar. Men… den har jag inte läst 🙂

  5. Du är något verkligt viktigt på spåren här! Uppskattar din metod, att få Latour och Cassirer (som jag tyvärr inte läst och bara vagt känner till) att samtala. Tankarna som här förs fram behövs idag mer än någonsin för det finns som du skriver inte en motsättning, utan alltid flera. Det jag saknar mest i samhällsdebatten är insikt om just det, och viljan att se vad som händer i skärningspunkterna, mellan.

    Hur förhåller sig detta med att uppfinna till D&Gs tankar på att skapa kartor att orientera sig med, snarare än representationer?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.