Cardiff vs. Göteborg

Eftersom jag ofta disrespectar litteraturvetenskap som en akademisk plåga kanske jag bör klargöra vissa saker. Det finns faktiskt bra litteraturvetenskap också, men tyvärr är den så marginell att den nästan aldrig syns. Därför tänker jag reflektera vad jag inte gillar med några av presentationerna på deleuzekoferensen mot det som jag ser som litteraturvetenskapens enda räddning: Johannes Björk. Hans magisteruppsats är det enda som jag har läst inom littvet som är tillräckligt bra.

Det finns nämligen ett par saker som gör att den konventionella litteraturvetenskapen är ett slöseri med skattemedel. Det första är att man trots en problematisering (”dekonstruktion”) av det Europeiska bildningsidealet inte hittar ut. Det tyska idealet, om att kultivera sig själv, som kommer från antiken, är ett nöje som tidigare kunde brukas av borgerligheten som var ekonomiskt oberoende. Med socialdemokratisk UR-politik och en tanke om arbetarklassens emancipation blev detta tillgängligt som en universitetstjänst. Men i princip så sammanfaller det med en vit medelklass i alla fall eftersom det är dessa som får goda möjligheter i skolan och stöd hemifrån. Nåväl… det är det krassa argumentet.

Det andra argumentet är av teoretisk natur. Hermeneutik är en plåga som har skändat tänkandet genom att det har begränsat humanvetenskaperna till den ontologiska domänen av tolkningar, texter, referenser och förståelser. Björk gör upp med denna tradition utan att tveka:

”Det finns således ingen förståelse, eller för oss litteraturvetare ingen hermeneutisk horisont från vilken vi kan tillskriva texten ett subjekt eller finna dess intention (n-1); det finns bara funktioner.”

Hermeneutiken, som fick sin moderna form genom Gadamer har lett till många tragiska missöden. Den är medskyldig till postmodernismen, vars politiska projekt i längden är reaktionärt. När de ytligt sett progressiva teoretikerna talar om det ”västerländska narrativet” eller ”det litterära osynliggörandet av kvinnan” menar man väl, men eftersom man inte kan ta sig ur ett människocentrerat universum blir det inte mycket mer än texter som relaterar till andra texter… Tyvärr är inte problemen i samhället av den natur att de består av texter som kan skrivas om. Vi måste alltså studera även biosfären, mekanosfären och ekonomin. Vi måste kunna analysera teknologier, vapen och fysiskt arbete. Litteraturen, om den överhuvudtaget förtjänar att studeras, bör istället sättas under lupp med följande Björkska utgångspunkt:

”Då en bok, likt ett rhizom, inte har någon djupstruktur följer det på detta att det inte är någon skillnad på vad en bok säger och hur den är gjord. Det finns alltså inget givet budskap hos en bok, ingen djupstruktur eller underliggande mening att tolka, bara möjliga kopplingar mellan ytor.”

I ett tolkningsbaserat paradigm finns alltså inget att hämta. Vi måste inse att böcker gör saker, de handlar inte om något. Det är meningslöst att berätta om en boks narrativa struktur. Vi ska istället jobba ”den boken där” och se hur den sätts samman med mekanosfären, biosfären… osv. Alltså hur den förändrar världen, och hur världen gör att den kan bli till.

En grej hos Björk som jag dock inte håller med om är när han drar in de sena och gubbiga Deleuze & Guattari. I boken What is philosophy har de tappat den radikala storm som finns i A Thousand Plateaus och gör som filosofer brukar när de vill lämna ifrån sig något klokt:

”composition is the sole definition of art. Composition is aesthetic, and what is not composed is not a work of art. However, technical composition, the work of the material that often calls on science (mathematics, physics, chemistry, anatomy), is not to be confused with the aesthetic composition, which is the work of sensation. Only the latter fully deserves the name composition, and a work of art is never
produced by or for the sake of technique.”

Jag gillar inte dessa distinktioner mellan konst och vetenskap. Bättre är att kolla i Anti-Oedipus där följande passage ger en mera produktiv syn:

‘/…/ we hold in the first place that art and science have a revolutionary potential, and nothing more, and that this potential appears all the more as one is less and less concerned with what art and science mean /…/ but that art and science cause increasingly decoded and deterritorialized flows to circulate in the socius, flows that are perceptible to everyone /…/’ (Deleuze & Guattari 2004: 414)

Det finns återigen ingen anledning att dra upp en distinktion mellan vetenskap och konst. Istället handlar det om hur de omkodar och deterritorialiserar flöden i det sociala (socius). En bok kan koda om ett språk. Att vi i FRA-debatten talar om ”1984-samhället” är en sådan omkodning, där en bok har givit oss ett begrepp som beskriver en aspekt av det sociala. Nu är ju Minority Report ett bättre begrepp eftersom det inkluderar panspektron, men det är en annan femma.

Nu till Björks syfte:
”Med ett antal skönlitterära exempel skall uppsatsen försöka påvisa att de estetiska kompositionernas hastighetsintensitet är beroende av och strikt synkron med utvecklingen av de tekniska medierna och de logistiker som karakteriserar dessa.”

Yes! Denna formulering ekar Kittler, men kanske främst alla de TAP-seminarier som både jag och Björk har genomlevt. Dessutom följer syftet en strikt empirism, vilket jag uppskattar. Till detta syfte är sedan uppsatsen mycket trogen och analyserar med skärpa hur exempelvis genren realism/naturalism påverkas av fotografiet:

”Att sådana typer av händelser framträder i den litterära praktik som kallas realism/naturalism vid just denna tid sammanfaller alltså med, och är signifikant för, den mediala teknik som uppenbarar dem –fotografiet”

Den ekologi av medier som ständigt omger oss påverkar skrivandets hastighetsintensiteter och ger därmed förutsättningarna för det hermeneutikerna sedan kallar för ”innehåll” (smeknamn: text, narrativ, handling).

På konferensen i Cardiff lyssnade jag på en filmvetare som hade fattat detta helt fel. Han trodde att hastigheter var formalistiska innehållsbegrepp och misslyckades helt att se att hastigheter alltid är relaterade till en omgivning. De finns inte i texten. Efter tio minuter reste jag mig i protest och gick till en session som handlade om Deleuze och robotar. Då blev jag lycklig igen eftersom där talade man om hastigheter på riktigt, och visade hur robotar förhåller sig till omvärlden med hjälp av hastigheter och hur man kan göra dem ”smartare” genom att få dem att inte försöka representera världen där ute, beräkna den, för att till sist handla. Istället gällde det att man skulle få dem att sammanfalla med omgivningen exempelvis genom att använda dioder som direkt anpasadde sig till solljus. Det är så en robot blir till i världen.

Och det är så vi ska förstå litteratur enligt Björk. Inte som ett gäng författare som delar en begreppslig narrativitet, utan som skrift i världen. Dags för citat igen:

”Kopplingen mellan profil, hatt, knytband och sävblad har ingen metaforisk, symbolisk eller semiotisk funktion. Istället definieras kopplingarna som en yta av dubbelexponering i fotografiets mest simpla tekniska mening: två bilder (negativ) som tillsammans tillåts konstituera en yta genom att läggas ovanpå varandra, eller filmrullen som inte vevas fram efter taget fotografi, utan samma bildruta används även till nästa bild.”

Men hur ska vi då förstå läsaren av en text? Är inte vi människor tolkande i ett universum av symboler. Är vi inte decentrerade subjekt i en värld av ideologier? Är vi inte lite alienerade av kapitalet som med sin dialektik producerar en herre-slavrelation och gör oss oförmögna att träda ur diskursen? Nejnej. Sånt lämnar vi till de trötta och ledsna marxisternas predikan och vänder oss till maskiner:

”Just därför att det litterära flödet är underkastad den konstanta hastighet som dess processande instans utgörs av – läsaren. En form av hastighet som tilldrar sig i, över och längs med de disjunktiva synteser som möjliggör heterogena läsningar (antingen…eller…eller) och som är den logistik vilken filmen uppenbarat, och som litteraturen kopplat upp sig emot, men ingalunda imiterat, eftersom den är underkastad ett fundamentalt annorlunda maskineri.”

När filmen trädde in i medieekologin förändrades inte bara skrivandet utan även läsandet. När vi läser en bok så tolkar vi inte den. Vi kopplar istället den till andra maskiner. Filmmediets abstrakta maskin gör att vi ibland kopplar till den när vi läser och skriver. Tack vara internet och hyperlänkar kan vi göra detta mycket mera uppenbart, alltså, en abstrakt maskin i dess assemblageaktualitet.

Ett exempel på bloggens hastigheter. När jag skriver detta har jag först läst ett inlägg på Björks blogg där jag laddade hem uppsatsen från universitetets servrar. Tre sekunder senare kopierades den till RAM och fördes upp på min skärm. Då satt jag på ett café i Cardiff och skickade sms med min iPhone till min polare i London. Efter att ha skrivit några rader rusade jag till tågstationen och köpte en biljett. Skrivandet och läsandet blev avbrutet. Men jag hade redan lyckats copypasta över de citat jag behövde ur uppsatsen in i ett textdokument. Det handlar inte om ”intertextualitet” som diskursanalytikerna brukar säga, utan kopiering. Äpple-C, Äpple-V. Ombord på tåget lyssnar jag konstant på Günthers Ding Dong Song och hamnar i resonans med de feta beatsen. Volvo-240-techno verkar hastighetsintensifierande på skrivandet (läs även min analys av Basshunter). Men att blogga i stadsrummets räfflingar med en MacBook är en nomadisk erfarenhet. Inte i betydelsen av att man är ensam, tvärtom. Mailen strömmar in och Facebookstatusen uppdateras konstant. Man letar efter öppna w-lan, ibland betalar man och ibland jobbar man utan uppkoppling. Brittiska tåg är stenålder. Flöden av data. Den datan där och det kreditkortet där. Dessutom måste jag skriva klart detta innan jag kommer till Paddington station och träffar min polare. Intensiteten byggs upp. Men eftersom jag vet vilka som läser min blogg kan jag även skriva till dem. Att blogga är i denna bemärkelse ett sätt att umgås. Björk kommer att läsa detta är jag ganska säker på, men även många av mina vänner. Men det finns även stor riska att en googlande litteraturvetare trillar in, och just nu sitter och är förbannad på mig. Vissa kallar det för bloggosfärens förtynande mobbningskultur. Jag kallar det för ett akademiskt produktivt samtal. Jag åker fel i tunnelbanan och blir vilse i det haptiska landskapet av tunnelbanetåg och ljud. London är ett jävla kaos och eftersom jag fortsätter att skriva hinner jag bara fem meningar innan jag måste byta vid Kings Cross. Äntligen framme. Ett öppet W-lan. Jag loggar in på wordpress.

Nog om mina neurotiska skrivvanor. Det sägs ju att forskning ska vara reflexiv. Att man ska göra hermeneutik på sig själv och berätta om sin jobbiga barndom i medelklassen, hata sig själv lite till, och till sist veta bättre. Who cares? Inte Björk i alla fall. Att vara medelklass i akademin har inte med en viss ”subjektivitet” att göra. Det handlar om kopplingar och det handlar om flöden som är försubjektiva. De formar istället subjekten genom konstanta omkodningar, överkodningar… osv. Hårdkodningen för min position består av ekonomiska flöden, min doktorandlön, om språkliga flöden, exempelvis de som produceras på konferensen, om biologiska flöden, maten jag äter, kvalitén på sjukvården (som i viss mån sammafaller med ekonomiska flöden) och inte minst slemmiga relationer till andra akademiker som klappar mig på axeln och ser till att jag får tjänster och föreläsningar. Totaliteten av dessa flöden lyfter upp individen på ett immanensplan och blir på så sätt hela tiden till. Från probe-head till ansiktighet goes by way of flows. Inte genom introspektiv tolkning.

Denna utläggning av Björks text är inte bara en i raden av slemklappar, även om den har den effekten i strikt vetenskaplig bemärkelse. Björks text är istället det som jag behövde för att klargöra min kritik av litteraturvetenskapen. Med några knapptryckningar tog jag ned den från en servern som Wolfman sätter tänderna det undermedvetna. Sedan brownsk rörelse. Därefter reterritorialisering in i huvet och maskinisk textproduktion. Kopplingar till heterogena element. Ett spår här, en linje där. Skruva upp hastigheten.

Uppsatsen slutar därmed med dessa ord:

Notorious B.I.G. kommer att tystna och vad som syntes vara en oändlig sträcka av ord (vilka genom kortkommandon och den smidiga logistik dess gränssnitt erbjudit har kunnat behandlas, och som i sin tur behandlat undertecknad, rhizomatiskt) försvinner ur blickfånget efter denna sista punkt.

Hoppas att jag har klargjort en del saker med detta. Det krävdes 1993 ord. Språkmaterialism.

15 reaktioner till “Cardiff vs. Göteborg”

  1. Haha, Christopher – det här är ju förstås extremt smickrande. Dessvärre ville inte Di gamle på humanistiska högborgen ge mig höstens (07) doktorandtjänst, så vi får se huruvda jag blir ”litteraturvetenskapens enda räddning” eller överger den för kulturpolitiken, som också har fullt (habermaska) representationsmodeller över distinkta sfärer, vilka behöver göras upp med.

    Vad gäller din invändning, som jag vill invända mot, så använder jag ju inte de gubbiga delarna av D&G på ett troget sätt, utan ställer dem emot Kittler för att påvisa den ”zon av obestämbarhet” där vi inte kan skilja konst från teknik/vetenskap. Mitt empiriska material identifierar vi ju ändå som konst eller estetiska objekt, men poängen med hela texten är ju just att visa att det faktum att vi identifierar dem som ”realistisk” eller ”modernistisk” (bevare mig väl!) konst är strikt synkron, och oskiljbar, från den teknik som konstituerar denna identifikation (och som vidare materialiserar de empiriska objekten). Att sedan de estetiska begreppen eller fokaliseringarna ibland reterritorialiserar tekniken/vetenskapen är nödvändiga för att vi ska kunna tala om estetik. Men också nödvändiga för att vi ska kunna deterritorialisera det estetiska objektet ur det tyska kultiveringsidealet eller den svenska ur-synen på vad konst är, och framför allt, vad den gör.

    Självklart hade jag kunnat utgå från den passagen i A-O, men med tanke på Kittlers begreppsliga relevans för uppsatsen kändes det nödvändigt att introducera honom redan i syfte och frågeställningar. Sen vet du ju att jag är marxist, oavsett hur mkt du gillar att disrespecta även dem – fast kanske inte en trött och ledsen sådan. Har du läst tillägget i Till kritiken av den politiska ekonomin ännu? Tjatade om den på första Cap&Schizo-mötet tror jag.

    Men kul att du tagit dig an texten, trots att den är ett år gammal nu. Vissa i seminariet som jag lade upp den inför (där opponenten var den enda jag träffat innan) var inte lika noga med att Läsa den, utan hävdade att jag inte hade fört någon diskussion och endast hämtade de argument jag behövde. En man på gränsen till skrek att det här inte hade med litteraturvetenskap att göra (komplimang), medan en ung romantiker hävdade att realismen inte hade något med teknik att göra, utan med den allmäna ”död-åt-goethe-stämning” som rådde i Europa (och detta sa han i marxismens namn!). Kanske borde gå ut och sätta fingret i luften och se om jag vittrar någon död-åt-goethe-stämning…

    Nu börjar det här bli lika långt som ditt inlägg, men ja. Jag och Mikela sticker till sthlm i helgen, men sen kommer jag sitta på UB så gott som non-stop i två veckor så vi får väl ta lite bedrövligt kaffe i gamla goda Näckrosen någon dag. Eller en öl på Klara. Vi hörs helt enkelt!

  2. Well, för det första är det ett stort problem för litt. vet. om de inte vill rädda sig själva. Du får jobba in en attack från kulturpolitikens skyttegravar istället. Men det är sant att dina perspektiv är alltför radikala för dem. Å andra sidan kan det vara klokt att ta striden med Habermas pansarvagnscontainerteoretiska arsenal som ligger som en bombmatta över inte bara kulturpolitiken, utan även vårt utbildning- och bildningsideal.

    Gällande passagen i What is philosophy: Jo, nu när jag läser om det stycket ser jag att det inte är riktigt fair av mig att anklaga dig för att jobba gubb-deleuze. Jag är ju en irrationell människa som har olika typer av tunnelseenden, och jag tror att jag gick igång på just det där citatet eftersom jag tidigare hade haft en diskussion på en session med en tysk filosof som gick loss i den där distinktionen. Då blev jag arg och sökte desperat i minnet efter citatet i anti-oedipus, en jag kunde inte minnas det ordagrant. Menmen…

    Du är ingen trött och ledsen marxist. I uppsatsen ser jag inga spår av denna dogmatik, och analysen är befriad från en totaliserande överdeterminering. Däremot är the marx-machine at work i en mängd assemblage och det finns god anledning att göra marxistiska analyser av vissa aspekter av samhällen. Marxmaskinen är en av flera, och den hakar i och kopplar sig samman med andra maskiner. Dock ser jag inte hur en sådan analys skulle kunna täcka in ‘samhället som sådant’ eller för den delen vara den politiska sanningen som vi måste jobba utifrån.

    Kaffe finns det nog flera tillfällen för. Sen startar ju D&G-seminarierna snart igen! Whohooo!

  3. Inte för att jag är tillräckligt bildad för att uttala mig i korrekta hermeneutiska termer angående storheter som D&G, men sånt här finner jag bara ytterst korkat:

    ”a work of art is never produced by or for the sake of technique”

    Jag håller med Chris om att det blir märkligt att göra den skillnaden.

    Härmed utmålar jag mig gärna som måltavla för akademisk ankdamspajkastning och frågar okunnigt, är detta inte heller konst?

    Jag hävdar att det är stilövningar, således ”for the sake of technique” men likväl underbar konst.

    Bring it on! 😉

  4. Ah, nu fattar jag problemet. Men det kanske är så att stilövningar i sig över huvud taget existerar? Om du inte gillade det, om ingen gillade det, och om det inte fanns några öron som ville höra stilövningarna som musik (=göra konst av dem), så skulle det heller inte existera. En grej med D&G är att det inte är människan som centreras i ontologin och att intentioner knappast har någon plats där, i alla fall inte i det att de inte förs tillbaka till det aktuella och får någon typ av påverkande effekt där.

    Bara ett förslag. Men det är nog så jag skulle läsa det.

  5. Hmm… intressant.

    Konst finns inte i konstverket. Konst är bara något som man kan haka fast i och göra något med. När en viss typ av människor, vissa institutioner och vissa ekonomier hakar i så omkodas oformad materia och regimer av tecken så att vad som viker upp på ett konsistensplan får the proper name KONST.

    Det är därför jag inte riktigt gillar D&Gs distinktion när de säger att konsten har ett eget plan, kompositionsplanet. Men jag har inte läst in mig på just detta så jag ska nog inte avfärda det direkt. Men att skilja detta plan från vetenskapernas tror jag bara leder fel.

  6. Självklart skulle stilövningarna existera oavsett om någon vill höra på sånt eller inte, likaså om många skulle vilja höra på dem och genast tycka att det låter skit. De skapades och sattes på pränt av Debussy.

    Vad jag nog mer var ute efter var att Debussy skapade konst i detta fall även om han gjorde det i form av eller under förevändningen av att det rörde sig om övningar, dvs for the sake of technique. På samma sätt finns det många yrkesmän och -kvinnor som utför sitt yrke på ett konstnärligt sätt: trädgårdsmästare, kläddesigner, skräddare, finsnickare, programmerare you name it. Vad som är intentionen och vad som är resultatet och hur resultatet mottas av betraktaren hänger inte alltid samman och vad gör det?

    Dvs, D&G-citatet faller redan på det att det försöker sätta sig ovanför människan-konsten och peka ut vad som är konst och inte.

    Och så närmar vi oss varandra i det att konst inte existerar per se, utan uppstår mellan alster och människan, och det ska herrarna D&G praktiskt taget skita i.

    Visst kan man betrakta ett urmakarmästarprov, med sin utsökta teknikskt ihopsatta urtavla och verk som fin konst och då innefatta vilken fantastisk teknik som använts.

    Vilket som var ”the sake” hör faktiskt inte alltid hit. Börja såga mig…..

    ….nu!

  7. Aha, uppstår mellan alster och människan. fast det verkar just mest som om du har bestämt vad det skall betyda redan?

    Det synes mig ganska fegt att såga ett konstigt citat bara för att citatet verkar konstigt och sen sejfa med ”bring it on” och ”börja såga mig”. Provocera för sakens egen skull, således. Jag fick faktiskt för mig att du trodde att citatet kanske betydde något, och att du liksom var intresserad av vad det kunde vara.

    Jag är nämligen inte lika säker som du på att stilövningarna skulle existera om det inte fanns konventioner, traditioner, institutioner osv som såg till att de är konst. Varför skulle ett piano över huvud taget existera om inte den kulturellt inlärda förmågan att göra om dess ljud, organiserat på ett särskilt vis, till musik fanns? För att flyttkarlarna skulle ha tunga saker att bära omkring på?

    Eller är det så att du tycker att konst är något heligt, som man inte får tänka på och inte prata om och absolut inte försöka förstå som något annat än att det ”uppstår mellan alster och människan”? Tråkigt nog kommer nog inte du heller undan det faktum att konstarter är historiska konstruktioner, att ingenting uppstår magiskt mellan alster och människa utan att det fyller någon som helst funktion. För att något skall bli vackert, så får det också finnas en förmåga att göra det vackert, och sådana förmågor lär man sig, de kommer inte av sig själva. Gäller vanligtvis för både den som ”skapar” och för den som ”konsumerar” konst (vilket förstås ofta också är samma). Har inget med intentioner att göra heller, såvida du inte är hårdnackat kristen och motsatt själva idén om evolution.

  8. …eller helt enkelt så här:

    antingen vill man vara med och ha kul, eller så vill man bara obstruera. Man får göra som man vill. Det var jag som tog fel, bara.

    Brukar inte gå i sådana här fällor, det är just knappast värt det…

  9. Meh, fälla…

    Jag återgav ett citat som jag tyckte var fånigt…

    Kul att du blev provocerad dock. Det var inte meningen. Med mina brasklappar ville jag bara säga att jag inte har den bildningen som krävs för att diskutera det i samma termer som ni akademiker.

    Jag ville vidare ge min syn på det lösryckta och i mitt tycke larviga citatet och det gjorde jag också. Ingen fälla här inte.

    Nu förstår jag också vad du menar med ”inte existera”. Du menar ”inte skulle blivit till”. Så det var måhända jag som gick i fällan.

    Jag tycker inte alls att konst är något heligt. Jag tycker dock konst kan skapas även ”for the sake of technique”. Vidare tycker jag att vad som är konst eller inte kan få vara subjektivt.

    Det kanske har att göra med att jag inte läst konstteori eller idéhistoria att göra att jag inte kan uttrycka mig i akademiska termer. Jag var dock inte ute efter att provocera eller lura någon i någon fälla, jag bara räknade kallt med att någon skulle ta det lösryckta citatet i försvar och underbygga sitt försvar på ett mer vetenskapligt sätt än mitt spontana tyckande att det var fånigt.

    Peace!

  10. @Rikard: Word to that! Och: Äsch, ingen fara! Och jag har inte heller läst nån konstteori eller idéhistoria, men mina bevekelsegrunder att låta mig provoceras har ju förstås ändå med själva tänket att göra. (Inte med själva gubbarna D&G, dock; det är tuffa T-shirts att ha på sig, men farbröderna är döda och begravda sen hundra miljarders miljoners år och de intresserar mig egentligen inte speciellt mycket annat än som sätt att förstå världen på annat vis än genom det sunda bondförnuftet, för det senare har jag aldrig haft nåt intresse av.)

    Det var nog ingen som ville gillra fällor alls, egentligen, men det finns olika sätt att läsa citat, och D&G gillade själva att formulera sig så att saker lät helt barockt, men i sin konsekvens egentligen var att uppfatta som bokstavliga. Så tror jag att också detta citat kommer bäst till användning. Det är just denna tendens som gör D&G skojiga att tänka med. (Och, som sagt, att det blir tuffa T-shirts.) Det är förstås också det som gör dem tacksamma att irritera sig på, för sådana formuleringar kan väldigt ofta låta självklara, barocka, idiotiska, felaktiga, truismer eller vad har du. De är liksom konstruerade för att inte fungera i den miljö som utgörs av det sunda bondförnuftet.

    Och du har rätt i att jag menade ”inte blivit till”, för vad folk gör med konst och vad de tycker om eller skall/borde tycka om är inget D&G nånsin lade sig i. Liksom du föreslår att de borde göra, så sket de faktiskt fullständigt i det – det intressanta kommer ju när man börjar tala om t.ex. konst såsom något annat än ett attribut hos människan. Vilka system måste uppstå, evolutionärt (och alltså icke-mänskligt) sett, för att något sådant som konst skall kunna existera? Det räcker då inte med att säga att det bara är en fråga om technique, för sådan har inget eget evolutionärt intresse av att finnas. I stället blir det intressant för att studera de historiskt betingade villkoren för att något sådant som konstskapande eller konstgillande skall kunna framträda. Konst svarar ju inte på något av de mänskliga primärbehoven, även om den ständigt framträder i konstellation med dem, såsom de exempel på yrkesgrupper som du ger, och tusen andra utöver dem.

    Sen är det ju frågan om det inte är ett ganska västerländskt, postkantianskt sätt att se det som D&G propagerar med sitt påstående. Afrikansk konst är t.ex. ofta på ett helt annat sätt än den västerländska integrerad med livets och tillvarons alla aspekter, också på ett nyttoplan. (Det finns ett eget forskningsfält, ‘afrocentrisk estetisk teori’, som försöker komponera ett estetiskt paradigm ifrån dessa förutsättningar, till skillnad från det ‘eurocentriska’ västerländska.) Idén med ett konsistensplan specifikt för konsten är nog immanent och specifik till den europeiska konsttraditionen. Men det tror jag egentligen inte att D&G själva skulle ha något att invända mot. Men det är ju inte vad de skulle tyckt som är det intressanta, utan vad deras tänkande kan göra för en. Kan de göra något för en så är det bra, annars är det bara att strunta i det.

    Och göra något kan de ju. Till exempel tillåter de ju Johannes Björk att på förnämligt vis analysera litteratur på annat vis än det gamla vanliga litteraturvetenskapliga, som ju handlar mer om sådant som mening och intention – just den där typen av självgoda ”såhär skall man på rätt vis uppfatta litteraturens sanna väsen”. För Björk erbjuder sig D&G som ett sätt att tala om litteraturens materialitet, om förutsättningarna för dess existens och om dess effekter, i stället för att berätta hur den rätta tolkningen av litteraturen skall gå till.

    Att du inte, såsom flera av oss som hänger runt på denna och omgivande bloggar, har ägnat år av sitt liv att försöka extrahera nåt vettigt ur franska materialister är just inget att hålla emot dig… ur det perspektivet har jag all förståelse för att du ger dig in i diskussionen med vissa brasklappar. Och nu fick jag ju dessutom tillfälle att försöka få lite ordning på det här för egen del. (Nya förslag emottages dock gärna.)

    Peace!

  11. Ah, det ligger mycket i det du säger!

    Nej, jag har sannerligen inte ägnat många år åt att finna någon essens i franska materialister. Snarare har jag ägnat de åren åt att finna något material av värde alls i världen och försöka förstå den öht;-)

    Det måste ju kännas befriande då att Björk finner värde i de franska materialisterna för sitt sätt att förklara litteraturen, om det rådande varit lite von oben skrivande på näsan av vilket väsen i sanning litteraturen innehar och med vilka regler man får tolka den.

    Sedan tycker jag att ditt spår om skillnaden mellan det vi västerlänningar kallar konst i vår kultur och det vi västerlänningar kallar afrocentrisk estetik är mer intressant än kanske diskussionen om vad konst öht är…

    Eftersom det vi (västerlänningar) kallar konst (eller vacker kultur när vi sneglar söderöver) verkar ha funnits i olika grad under väldigt lång tid så vet jag inte om konsten (som vi känner den eller gissar den eller gud förbjude beskriver och tolkar den) ändå inte utgör något uttryck eller svar på ett primärbehov.

    Funktion kan man väl ändå säga att konsten har. Det kanske är lättare att ta betalt för en vacker klocka än en mindre (enligt rådande konvention) tilltalande. Kanske är det lättare att få folk att transportera sig till ett måhända enahanda arbete om resan dit är en konstvandring genom vackert utsmyckade tunnelbanevänthallar och vackra stadsmiljöer… Kanske inte. Folk verkar ju bry sig om kultur och t om diskutera dess vilkor, så någon funktion borde den ju ha. Funktion eller svar på primärbehov kanske jag ska sträcka mig till då 😉

    Tekniken har inget evolutionärt intresse säger du. Jag håller med delvis. Men om teknik eggar och förfinas från generation till generation… Uppstår då inte ett slags utveckling? Om du inte menar att tekniken själv skulle ha ett intresse av evolutionär art, för då håller jag med dig fullständigt. Jag tror inte tekniken själv har något intresse öht 😉

    Och för tydlighetens skull, jag håller med dig om att det inte bara är en fråga om technique! Jag bara menade att något skapat som en övning med eller fokus på en viss teknik (inte teknologi) också kan vara konst.

    Jag tolkade D&G-citatet så som att (Konstverk) och (saker producerade for the sake of technique) skulle vara två disjunkta mängder. Jag menar alltså att det finns en union där (för att fortsätta med mängdläran) mellan alla konstverk och alla produkter där produkterna skapats utifrån en viss teknik, och de elementen skulle då vara konstverk skapade for the sake of technique.

    Självklart håller jag öppet för att de inte alls menade så med tanke på allt annat som måste sagts i samma bok. Men jag gick ju som sagt igång på citatet och det fick mig att undra över vad de egentligen menade. Jag borde kanske läst hela boken innan jag surnade till och kverulerade över det, hehe.

    Jag beundrar Björks mod i att gå emot hermeneutikerna och börja tala om helt andra saker som vilkor för litteraturen som vetenskaplig disciplin. Jag gissar (och läser i Chris post och Björks kommentar) att det får många litteraturvetare att se rött (pun intended) och det förklarar väl också samtidigt för mig själv varför jag aldrig varit sugen på att ge mig in i den världen.

    Jäkla Björk. Nu kanske det blir intressant och jag vet ju inte längre hur jag ska förhålla mig. Måste nog börja med att läsa Björks avhandling och se vart kopplingarna kommer leda mig. Eftersom jag som sagt inte är hemma i det humaniora vetenskapliga snacket, så lär jag ju bli tvungen att länka mig vidare via det maskineri vi känner som http://www...

    😉

    Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.