Bruttonationallycka

Vilka mått finns det egentligen som konkurrerar med bruttonationalprodukt? Kanske bruttonationallycka?

Det senaste decenniet har diverse lyckomått flyttat fram sina positioner. Preliminärt kan man nog utropa Bentham till den intellektuella skaparen av ett lyckobegrepp som dessutom var mätbart. Dock skulle det dröja till den moderna psykologin och statistiken hade utvecklats till en viss punkt innan vi började med faktiska lyckomätningar. (mer om detta i framtiden, jag lovar, om någon är intresserad). Den kanske främsta Bentham/Mill-förespråkaren på lyckofältet, idag, är Richard Layard.

Tanken om mätbar lycka som övergripande mål representeras i Sverige längs ett brett politiskt spektrum. Jag har tidigaren nämnt Miljöpartiets proposition. Den här gången är det Anders Borg som har tillsatt en utredning om kompletterande mått till BNP.

Kort och gott: lyckoekonomi. Om det skulle finnas en slags kristeori i lyckoekonomin, skulle den kanske bestå av Easterlins paradox, som tar sitt avstamp i observationen att rika länder är lyckligare än fattiga (se bild ovan), men att när ett land internt blir rikare (ex. genom att BNP fördubblas) blir inte människorna som lever där lyckligare. Exempelvis har USA mångdubblat sitt BNP sen andra världskriget, med en konstant lyckonivå. En liknande paradox finner vi i hedoniska adaption, alltså den återkopplingsmekanism som gör att vi faller tillbaka på en ganska konstant lyckonivå, trots förändringar i vår omvärld (både till det bättre och till det sämre).

Att mäta bruttonationallycka fullt ut, för att sedan använda detta mått som primärt styrmedel för samhälleliga reformer, är förvisso fullt möjligt. Bhutans Gross Nationall Happiness fungerar så, vilket man givetvis kan vara kritisk mot.

Det ska bli intressant att se vad den svenska utredningen kommer fram till.

Mina tankar kring allt detta är ganska breda än så länge. Hur kommer det sig att lycka bara under de senaste tio-femton åren har kommit på tal på detta sätt? Ett partiellt svar är att ekonomer började använda lycka som ett mått redan på 70-talet, samt att ”sociala indikatorer” blev ett forskningsfält som redan från början inkluderade ”subjektivt välbefinnande”. (Lyckoforskningen har ett av sina ursprungliga ben i denna tradition, något jag återkommer till).

Men bara för att man forskar om något betyder det inte att det får ett genomslag. Det måste finnas något i det samtida tillståndet som gör att vi törstar efter ett sätt att fortsätta ”moderniseringsfronten” bortom ”ekonomin”. Vad detta kan vara, är en öppen fråga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.