Bistånd, legitimitet och bitmynt

Det är väldigt intressant att både Hilary Clinton i USA och Gunilla Carlsson på svenska UD vill ge pengar till nätaktivister, som ett slags ”bistånd” för att jobba för demokrati i diktaturer.

Det hela gör mig väldigt förvirrad, men samtidigt skapar det många intressanta frågor.

För det första, vad är en ”nätaktivist”? Uttrycket är knappast etablerat men Carlsson använder det friskt:

-Nätaktivister är de nya demokratikämparna, säger biståndsministern till Dagens Nyheter.

Begreppet spänner från företag som aktivt arbetar med att göra sina tjänster tillgängliga i länder där de blir blockerade till anonyma hackers som aldrig röjer sin identitet på nätet. Till företag kan svenska Bambuser räknas in, men man skulle kunna inkludera Twitter och Facebook, som båda åtminstone litegrann har anpassat sina tjänster för att bli mera säkra i bland annat mellanönstern och nordafrika.

En annan fråga handlar om legitimitet, något som Rasmus diskuterar i sin mycket läsvärda recension av Evgeny Morozov. De flesta nätaktivister jag känner arbetar med direktaktioner mot svenska lagar. Att kringgå FRA-lagen eller det stundande datalagringdirektivet, att lura IPRED osv. är dock helt lagligt, och har alltid varit så, trots att det finns en och annan debattör som tycker att det är att gå för långt.

Det rör sig alltså inte ens om civil olydnad, utan snarare om att helt enkelt bygga bort den övervakning som har installerats. Internäten spänner ju över hela världen, och bistånd skulle likaväl kunna vara att kringgå svensk övervakning som egyptisk. Loggar skapas av datorer varhelst i världen, och de måste alla dränkas i krypto.

Men när det gäller ”bistånd” så blir det lite annorlunda. Utan att nämna namn eller aktörer så kan man ganska lätt säga att de senaste händelserna i mellanöstern och nordafrika har varit lyckade ur ett nätaktivistiskt perspektiv genom att man de facto har överträdit lagar i ”ockuperade nätverk”. Jag är själv mycket kritisk till överbelastningsattacker, men de har förekommit mot samtliga regeringars hemsidor, något som kan bli problematiskt med regeringspengar (det blir ju helt plötsligt en sån där ”cyberattack” som Cecilia Malmström hela tiden varnar för). Hela nationella nätverk kartläggs även, och avancerade strategier används för att öppna nätverken inifrån (eller för att samla statistik). Ur ett Iranskt eller Bahrainskt perspektiv är detta IT-terrorism, och frågan är vad som händer om det står ”Sponsored by Government of Sweden” på den.

En annan intressant grej är exit-noder för darknet, som exempelvis Tor och I2P. Dessa teknologier är ofta helt avgörande för att öppna nätverken och skydda användare från övervakning. Men, något som väldigt få vet är att en exit-nod är en neutral förmedlare av vilken trafik som helst. Detta gör att det ofta räcker med att den missbrukas av en enda pedofil, så kan en fumlig polis ta ned den. Exit-noder kostar pengar att driva, rätt mycket om man verkligen vill öka bandbredden och hjälpa människor, men frågan är vem som tar ansvaret när det blir gryningsräd i serverhallen på grund av en paedobear?

En tredje aspekt är att pengar är demokratiserande, och tvingar fram demokratiska strukturer. Distribuerade sammansvärjningar som exempelvis Telecomix och Anonymous fungerar ofta just på grund av att de saknar alla former av formella strukturer, och istället förlitar sig på mellanmänskligt förtroende. Utan att låta negativ, så är det en uppenbar risk att pengar slår split i ett sådant förtroende och allt rasar samman. Ett roligt exempel är Telecomix Flattr-konto, som innehåller 177 euro, vilket är de enda pengarna som finns, men som ingen har gjort något med eftersom det då skulle kräva att en juridisk person gjorde en banköverföring.

Kanske är det dags för en ny form av telekommunism för att undvika villkorade pengar. En sådan lösning är bitcoins (bitmynt?), en kryptografisk peer-to-peervaluta, som den senaste tiden har stigit i värde och accepteras av allt fler företag som betalningsvaluta. Donationer i bitcoins tas emot av bland annat Tor, Telecomix, I2P och EFF. En helt klart önskad bieffekt av bitcoins är att de skapar en anonym och ospårbar transaktion av ”pengar”, något som är mycket fördelaktigt om man vill köpa infrastruktur i exempelvis Kina eller Iran.

Det ska kort sagt bli spännande att följa Carlssons satsning och se vem som tar emot pengarna och vad det gör med den där mystiska ”nätaktivismen”.

5 reaktioner till “Bistånd, legitimitet och bitmynt”

  1. Ett alternativ till pengar hade ju varit om man kunde använda tex FRAs stordator som exitnod men även för tex speglar av information som av olika anledningar censureras. Istället för pengar så får vi högpresterande svartkast levererat av staten!

    Den har för övrigt halkat ner på plats 67 på top500.org. http://www.top500.org/site/history/2845

    1. Hehe… av någon anledning verkar det som att FRAs superdator i huvudsak har en massa CPUer för heltalsberäkningar. Hade den istället proppats full av monstergrafikkort med GPUer så hade man kunnat cruncha rätt bra med bitcoins, som ju kräver flyttalsberäkningar om man vill komma någonvart.

  2. Jag har fått för mig att den där superdatorn kör NarusInsight, men har inte lyckats bekräfta det ännu. Jag har frågat FRA rakt ut, och det tar tid innan de kan svara, har de sagt till mig. De har varit ytterst korrekta och vänliga, men kan ännu inte svara… hehe… man kan ju undra varför…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.