Benthams lyckobegrepp

I samma anda som jag sammanfattade Aristoteles ”lyckobegrepp”, kommer här några klipp från Jeremy Benthams Om principerna för moralen och lagstiftningen, översatt av Erik Carlquist, 1789/2011, Nomen förlag. En engelsk version finns på archive.org, samt enkelt sökbar txt-fil.

Om principerna är knappast någon pageturner. Torrare upplysningsfilosofi är svår att finna, men det gör inte så mycket. Enligt vad jag antar är Carlquists förord (det framgår inte), struntade Bentham i att skriva böcker som skulle vara trevliga att läsa, och därmed sälja bra, eftersom han ändå var ekonomiskt oberoende. Men, en fördel i sammanhanget är att Bentham är väldigt strukturerad. I varje kapitel börjar han med det mest essentiella, för att sakta men säkert pladdra iväg i detaljer. Det räcker alltså med att läsa de första delarna för varje kapitel, givet att man är ute efter det generella och inte fotnoterna.

Dessutom, i likhet med Den Nikomachiska etiken, kommer delen om lyckan och lyckobegreppet, precis i början av boken. Därefter slutar likheterna mellan Athen och London.

Bentham inleder Om principerna med att definiera den så kallade nyttoprincipen, vars mål är lycka. Långt citat, men det sammanfattar nästan hela Benthams lyckobegrepp, och jag kastar in lite fetstil för att underlätta läsningen:

Naturen har satt människosläktet under två härskare: smärtan och njutningen. Endast de har att visa vad vi bör göra, liksom att bestämma vad vi skall göra. Normen för vad som är rätt och fel har placerats på den ena sidan av dessa härskares tron, kedjan mellan orsaker och verkningar på den andra sidan. De två styr oss i allt vi gör, i allt vi säger, i allt vi tänker; och varje ansträngning vi gör för att befria oss från vår underkastelse under dem kommer bara att tjäna till att bevisa och bekräfta den. En människa kan i ord låtsas avsvära sig deras makt, men i verkligeheten fortsätter hon hela tiden att vara underkastad den. Nyttoprincipen erkänner denna underkastelse och tar den som grundvalen för det system, vars mål är att bygga ett lyckligt samhälle med hjälp av förnuft och lag. (16)

Den komplexa lyckan från Aristoteles är borta. Med Bentham har vi blivit moderna, och det är dags att smalna av, att hitta de enklaste principerna. Vi är underställda smärtan och njutningen i vårt handlande, vårt tal och vårt tänkande. Vi kan inte komma undan smärta och njutning, det är omöjligt, för en sådan flykt skulle genast falla tillbaka på att även detta flyende handlade om smärta och njutning. Detta gör att vi behöver nyttoprincipen, för att ”framkalla förmåner, fördelar, njutning, gott eller lycka (allt detta innebär här samma sak)” (16). Men, detta är inte primärt en individuell princip för Bentham, utan lika mycket en politisk: ”Jag säger ”en handling, vilken som helst”, och jag talar då inte bara om en privatpersons alla handlingar, utan också om varje åtgärd som regeringen vidtar (16).

Bentham menar vidare att det finns fyra ”normkällor” (30) ur vilka smärta och njutning springer: den fysiska, den politiska, den moraliska och den religiösa källan. Om smärtan eller njutningen varierar i livets vanliga skeenden utan att det finns någon speciell intention, kallar Bentham det för en fysisk normkälla. Om njutningen eller smärtan däremot orsaka av någon tjänsteperson (ex. en domare) eller en formell organisation (en regering osv.) handlar det om en politisk normkälla. Om de däremot härrör slumpmässigt ur människorna vi lever tillsammans med ”i samhället”, är det fråga om en moralisk eller en ”folklig” normkälla. Slutligen, om smärtan eller njutningen kommer frå ett ”högre, osynligt väsen, vare sig i det nuvarande livet , eller i en framtid”, handlar det om en religiös normkälla. (30)

Jag är ännu lite osäker på varför Bentham delar in smärtan och njutningen i dessa fyra normkällor. Men jag antar att det handlar om fyra ”domäner”, som vi på olika sätt kan hålla ”ansvariga” för lycka och olycka i samhället. Vi kräver ju till exempel (givet att vi är Benthamianer) att ”regeringen” ska öka lyckan i samhället, men samtidigt ger vi denna regering befogenhet att drastiskt minska lyckan och orsaka smärta för de som begår brott.

\

Men det som jag tycker är riktigt intressant är kapitel 4, som handlar om hur man mäter njutning och smärta, och därmed även den Benthamianska lyckan.

Bentham tänkte att följande sju faktorer kunde ge ett värde på antingen smärta eller njutning:

  1. dess intensitet,
  2. dess varaktighet,
  3. vissheten eller ovissheten i den,
  4. hur närliggande eller avlägsen den är,
  5. vad den ger upphov till,
  6. dess renhet,
  7. dess utsträckning, dvs. det antal personer, till vilken den utsträcker sig, med andra ord: vilka som påverkas av den.
  8. (33)

Till detta lägger Bentham en instruktion för hur själva kalkylen och kvantifieringen ska gå till:

Summera värdet av alla njutningarna på den ena sidan och värdet av alla smärtorna på den andra. Om övervikten ligger på njutningens sida, är tendensen hos denna handling på det hela taget god på den sidan för den individen… (34)

Detta skalas enkelt upp till en samhällsnivå:

Räkna antalet personer, vars intressen tycks vara berörda, och upprepa processen ovan för var och en av dem. Summera de siffror, osm uttrycker de grader av goda tendenser som handlingen har för varje individför vilken handlingens tendens på det hela taget är god.(34)

Detta har senare kommit att kallas för Felicific calculus. Jag vet inte var någonstans Bentham använde begreppet själv, det framgår varken av Wikipedialänken eller Carlquists förord som nämner detta. Men kanske har vi att göra med den första skalan för att mäta lycka. Bland de skalor som ligger närmast i den samtida forskningen (även om en sådan jämförelse egentligen är omöjlig på grund av att psykologin som vi förstår den idag ännu inte har tagit form) kan man nämna Bradburns Affect balance scale, samt en rad andra affektskalor. Dock blir de inte helt jämförbara med Benthams smärta och njutning, dels eftersom de inte är begreppsligt synonyma.

Men, det finns ändå en viktig likhet med våra samtida lyckobegrepp: det rör sig hela tide om ”subjektiva” former av smärta, njutning och lycka. ”Smärtor och njutningar kan ges den allmänna beteckninge ”intressanta förnimmelser”” (35). I kapitel 5 går Bentham in på olika slag av njutningar och smärta. Det presenteras en diger lista, men gemensamt är att de alla har ”upplevelsen av” något som gemensam nämnare. Vi tar ett ambivalent exempel:

De smärtor, som har sitt upphov i välviljan, är de, som resulterar ur åsynen av smärtor som antas uthärdas av andra varelser. Dessa kan också kallas smärtor med upphov i sympati eller sociala känslor. (38)

Denna smärta kan vi sedan mäta med felicific calculus. Dess intensitet, dess varaktighet, etc. Dock kanske man kan vara kritiskt mot att just denna sympatiska välvilja ska klassas som en smärta. Vore det inte bra för alla om vi visade mera sympati för de som uthärdar smärtor? Kanske. Men för Bentham skulle det i så fall, i enlighet med nyttoprincipen, vara sak samma. Om vi så att säga har lite smärta, och blir sympatiska, för att sedan handla välvilligt på den sympatin, kommer vi att öka njutningen och därmed lyckan. Man kan alltså tänka sig att det är allmänt nyttigt med vissa smärtor, om de sedan kan kompenseras med större nytta framöver. Jag är osäker på om detta resonemang harmonierar med Bentham dock.

1 reaktion till “Benthams lyckobegrepp”

  1. Tack! Jag tror sympatisk smärta eller empatisk smärta är en nyckel till att begripa en del av Sara Ahmed kritik av lycka som riktning bort från människor som har det kämpigt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.