Bekännelse till Framtiden

Jag är en ganska historielös människa. Dels beror detta på mitt dåliga minne, och dels beror det på min naturliga tendens att glömma allt som är jobbigt, pinsamt eller felaktigt.

Boken Framtiden, som jag redan återvänt till efter en första reflektion är en mystisk bok. Den implicerar saker (dvs. viker in) som inte hänvisas till explicit, utan man lämnas ofta med en känsla av att någon är utpekad, men man vet inte exakt vem som är utpekad.

Kanske är det på grund av fåfänga, denna dödssynd i moderniteten, denna hyllade förmåga i jagmoderniteten, som jag ibland känner att Framtiden talar till mig. Eller kanske är det för att boken är skriven som en civilisationskritik, som den talar till ”alla och ingen”. När Rasmus tar upp konkreta datum från 2008 reagerar jag initalt med varaglömska, förnekande och utbrister ”It wasn’t me”.

Den här bloggen läses nog inte av så många. Jag vet inte, eftersom jag på kryptoanarkistiskt vis inte ens sparar loggfiler för webservern att göra statistik av. Så jag ser det som en bloggdagbok som jag inte vet vem eller hur många som läser #googlenegation. När jag bläddrar tillbaka till de 27 blogginlägg jag gjorde i Oktober 2008 så inser jag att jag då sade saker som är osägbara idag. Smaka på den här:

Det är mycket kärlek nu. Rena och skära affekter som manifesterar sig i självresonerande bloggväggar, en trend som till och med gammelmedierna har hoppat på.

Ouch. Trots att den där formuleringen har legat och skvalpat på den s.k. webben i mer än tre år (vilket uppmäts till ca. 10 år av internettid) så äcklas jag av den, hatar den lite, och gillar den ungefär till en fjärdedel för sin naivitet (naivism är visst det nya svarta).

När jag har förlåtit mig själv för naivismen återstår en kall och rationell analys. ”Kärlek”, ”bloggväggar” och ”gammelmedier” är, i kombination med varandra, förbjudna ord numera. Boken Framtiden skulle handla om framtiden men den väckte ett monster i historien! Något år senare dök det lika vidriga begreppet ”länkkärlek” upp.

Om kulturen tappade sin botten i slutet av sjuttonhundratalet, men sentimentalt längtade tillbaka till den; så var 2008 året, inte då vi ytterligare förlorade ett redan förlorat fundament, utan året då möjligheten till att tänka fundamentala tankar köptes av Google(C) och Facebook(tm). Och ingen klagade. För det var ju bara ”länkkärlek”. (oj det där lät eurocentriskt, tur att man är åttiotalist och ironisk generation).

Nu finns det ingen anledning att tala om fundament för något så banalt som en naiv länkglädje. Det handlar egentligen inte heller om pessimism vs. optimism. Utan om upplysning. 2008 låg nätets maktförhållanden i ett beslöjat mörker, och många nätaktivister befann sig i en oral fas, då allt som pingade RSS-flöden och skickade mera spamtrafik till något ställe på internet stoppades rakt ned i den digitala halsen. Som tur var ställdes sociala-medierhajpen sedan ut i solen för att ruttna som smör, och vi behövde inte längre famla i mörkret.

Men, för att återkomma till pessimism vs. optimism. Valet står inte mellan dessa två poler. Valet är inte att koppla ned. Jag säger som man sade på nittiotalet: ”Historien går för snabbt nu, det enda man kan göra är att flyta med”. Det låter naivt och daterat. Men metafysiskt är det sant. Tidsligheten har ingen extern referenspunkt. (Om just detta, en annan dag).

3 reaktioner till “Bekännelse till Framtiden”

  1. Hur blev internet så viktigt? Ska vi inte tröttna på det snart? När någon nämner Google, Twitter eller Facebook vill jag hoppa från en bro. Internet är väl ändå bara tidsfördriv, surrogatsocialitet och piratkopiering? Vi råkade hamna där för att TV var töntigt men det var ändå soft att sitta inne och slöa och gömma sig. Kapitalet rullar på hur mycket vi än teoretiserar och bygger alternativa nättjänster och fantiserar i gemensamma dokument. I wish it was the ’60s, I wish I could be happy, I wish, I wish, I wish that something would happen.

  2. Christopher, varför denna självrannsaknad och ursäkter? pga en dystopi (Framtiden). Du som har lärt mig så mycket under det senaste året om ”nätets psykologi”. Vad som däremot gör mig lite bekymrad är att ””Ni tolkar ”tillvaron” med hjälp av Marx””. Världen är ju inget Mecano. Du skriver; ”kulturen tappade sin botten i slutet av sjuttonhundratalet”,
    jamen börja om där då med de romantiska filosoferna ex Schiller o Schlegel. Kanske är det vår ofullkomlighet ”Framtiden” rör vid och som känns.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.