Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten ”Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

5 reaktioner till “Beethoven, Europa och hösten”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.