Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika ”debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan ”humans” och ”Gaians”, alltså, mellan ”människor” och ”Gaianer”. Med ”människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen ”där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (”natur”) framträda som en ”social konstruktion” (”kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för ”relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande ”länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet ”kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från ”geo-politik” till ”Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella ”intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika ”människors” nationella intressen, utan mellan olika ”kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.

3 svar på “Beck och Latour om kosmo(s)politik”

  1. Jag tror att kosmopolitiken måste förstås med tunnelseende snarare än något som står *över* nationalstaten. Uppe i molnen finns så klart inte nationalstatens gränser, men ofta hamnar det ändå i representationer av nationalstater som tar plats där. Om man istället tänker tunnlar så uppstår en helt annan kosmopolitik av situerade praktiker som följer ekosystem, vattendrag och geologiska linjer snarare än uppritade, representativa gränser. Där uppstår både konsensus och konflikt mellan starka och utsatta aktörer som drabbas av, är beroende av, använder sig av eller sätter mening till olika livsvillkor. Jag tror också att det är i de här situerade praktikerna som den socio-ekologiska uppfinningsrikedomen kommer ifrån. Nya sätt att vara gaianer för att tala med Latour.

  2. Jag gillar tunnlar.

    Beck myntade ju det mycket lyckade begreppet containerteori just för att komma bort från den metodologiska nationalismen. Tanken att man kan ”kapsla in” ozonlagret i 200 containrar som sedan 200 länder tar itu med, är ju befängd. Containrar skapar så att säga ett logistiskt problem om man ska ta itu med saker som är för stora eller för små för nationalstaten.

    En tunnel skapar däremot en ”riktning” snarare än en kapsel. En tunnel släpper på ett flöde (av vad som helst). Vi Gaianer står inför utmaningen att skapa nya tunnelnätverk som konkurrerar ut de dåliga tunnlarna (ex. olje- och gaspipelines). Problemet är att ju att vi har haft fel förståelse av tunnelnätverken, vi har tänkt om dem som ”geopolitik” när de egentligen är just nätverk.

  3. Geopolitik/nationalism vs. Gaiapolitik/tunnel gäller ju inte bara global uppvärmning.

    Samma resonemang kan man överföra på NSA och övervakning. Det är trist att allt detta i allt större utsträckning diskuteras som geopolitik m.h.a. metodologisk nationalism (”USA är onda, de vill övervaka alla, EU måste ta i med hårdhandskarna”). Varför inte lägga energin på nya tunnlar, en nätekologi baserad på chiffer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.