bass-hunter page 96

Mannen satt ensam i baksätet på en polisbil. De hade tagit honom i armarna och fört dem till varsin bil. Han hade hört hur hon frågade artigt och lugnt under vilka anklagelser de arresterades, och hur det såg ut med advokater. Mannen hade inte sagt något alls till poliserna utan endast följt med in i bilen. Den var ren och prydlig, nästan som en taxi, med undantag från det krossäkra plexiglaset som avskilde baksätet från framsätet.

De styrde ut på den fyrfiliga motorvägen. De passerade tunnel efter tunnel och körde snabbt i omkörningsfilen. Det var hemskt lungt. Ljudet av asfalt skapade en matta av dovt brus. Mannen blundade och log. Han visste inte riktigt varför, men det var som om en tillfredsställelse vällde in över honom. De hade inte satt på några handklovar. Han knäppte upp skjortan i halsen och drog undan slipsen och lutade sig sedan bakåt. Det var uppenbart att de lämnade Zürich, men Mannen tänkte inte vidare på det.

Affekterna sprängde fram, tunnel för tunnel. Mannen knöt nävarna så att det nästan började blöda. Men inte i frustration eller ilska, utan snarare som en grundad livskraft som växte sig allt starkare. Poliserna i framsätet sade inget till varandra. Föraren såg koncentrerat på motorvägen. Mannen tänkte snabbt på poliserna i den Syriska passkontrollen. Det gjorde inget nu att de hade slagit honom. Det var ju trots allt deras jobb. På samma sätt som de kortklippta poliserna följde ytterligare en instruktion. En order. Mannen hade sällan mottagit order. Det var kanske det som låg till grund för hans plötsliga njutning. På ett uppenbart sätt, kanske alldeles för enkelt, förhöll det sig så, att det inte längre spelade någon roll om instruktionen var sann eller falsk. Det hela fogades samman genom att instruktionen hade utfärdats. Nu var det dags för en helt okänd tillvaro. Just detta gjorde så att varje ord blev sant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.