Bach och immanensen

Förra inlägget avhandlade mina blandade känslor inför Beethoven, och framförallt artonhundratalet. Romantiken ger oss svängningar mellan mörk sorg och ljus glädje, i kombination med en dialektisk universalism (i meningen att den genast imploderar i partikularism och platsspecifikhet). Vi kan gå från Elysium ena sekunden, och i nästa takt inse att ”alle Menschen” endast inbegriper ”diese Menschen”. Detta väldigt moderna, i meningen att den utgjorde en sorts kritisk antites till det genomrationella teknologiska samhället, måste tänkas genom strategisk kritik och affirmation. Den naiva affirmationen underblåser våra reaktionära affekter, den dogmatiskt kritiken gör att vi inte kan rädda den strategiska universalism ändå finns där. Kort och gott, i vidaste mening, sammanfattar detta ett borgerligt förhållningssätt. Det där lägger vi åt sidan nu.

Beethoven utgör endast en del av min höst, den del som kan ta mig mellan eufori och vrede. För pendelrörelsen mellan fromhet och kosmologi krävs Bach och barocken. För att skriva detta måste jag lämna vissa av mina filosofiska utgångspunkter och istället röra mig i den terräng som Ingvar Kullberg kallar omöjliga figurer.

Om romantiken gör oss till hermeneutiker, till ständiga uttolkare av delar och helheter; att vi söker efter den mening som är dold bakom det uttryckta och tvingar oss att välja mellan försoning eller misstanke; då är Bach istället magisk. Men inte magisk i meningen att det skulle handla om en stämning, utan jag menar i den icke-metaforiska och konkreta bemärkelsen. Vi citerar Mozart och Schikaneder ur Trollflöjten:

Die Zauberflöte wird dich schützen,

Im grösten Unglück unterstützen.

Denna beskyddande trollflöjt, skulle jag vilja argumentera, är ännu inte modern, som hos den universalistiska/partikulära förtrollningen i den så nära liggande Beethoven och Schillerska nionde symfonin:

Deine Zauber binden wieder,

Was die Mode streng geteilt,

Nu är jag förvisso helt obildad inom musikhistoria, men mitt syfte är ju omöjliga figurer snarare än vetenskap. Så med denna kontrast mellan den immanenta och kosmiskt verkande trollflöjten och den metaforiskt dunkla förtrollningen hos Schiller som kastar oss ned för en slippery slope mot Schleiermacher och Dilthey, kan vi istället börja arbeta mot Bach.

För det första. Bach är och måste vara formatnihilist. Instrument och klangfärg är irrelevanta kriterier och romantikens ”stämning” (Stimmung) förvandlas till dekadent dravel. Det spelar ingen roll om Das Wohltemperierte Klavier spelas på en historiskt korrekt cembalo, med Glenn Gould’s piano och ylande röst, eller med Wendy Carlos’ vältempererade Moog-modulärsynth. Den kosmiska harmonin hos Bach affekterar inte vår ”smak”, utan relationen mellan fromhet och kosmologi.

Vidare finns det ingen underliggande mening hos Bach. Det finns inget att tolka bakom delen och helheten. Det enda som finns är fortsatta modulationer (i komposition, inte klang). Det mest kända (men samtidigt det mest romantiskt kletiga) exemplet på detta är hur Charles Gounod 1853 adderar en cello ovanpå ett piano (borgerligt romantiskt) rakt på Bachs berömda preludium till Das Wohltemperierte Klavier och därmed vaskar fram Ave Maria.

Även om just Gounods exempel är i det närmsta postmodernistiskt vulgärt, belyser det poängen att Bach arbetar med en naturfilosofi som har en algebraisk relation till det vi kan kalla naturlagarna (ej i modern betydelse). Eftersom vi ännu inte har separerat G-d från naturen, får vi inget glapp mellan den tonala ordningen och substansens ordning. Vi får en fromhet långt mycket djupare än det sena artonhundratalets psykoanalytiska bekännelse och vi får en kosmologi långt mycket vidare än den reduktionistiska och mekanistiska plats vi sedan kommer att reservera för naturvetenskaperna (berövad av vad hermeneutikerna kallade ”själsliv”).

Eftersom relationen mellan fromhet och kosmologi är algoritimisk, i meningen att en simpel monofonisk tonföljd samtidigt kan producera den mest barocka utsmyckningen i guldbladsperfektion; ett enkelt krucifix innehåller samtidigt hela Kölnerdomen, fortsätter således Bach att producera överflöd inuti oss när vi lyssnar. Eftersom våra imperfekta kroppar saknar en Turing-maskins matematiska perfektion, alternativt en helig fromhet, lämnas vi i ett drönande, nästintill transartat, tillstånd.

Glenn Gould’s kanandensiska pragmatism och eccentriska liv är irrelevant – i hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer är det endast hans drön som är intressant:

Jag lyssnar lika gärna på Gould som på Kimiko Ishizaka’s open-sourceinspelningar just för att ”spelglädjen” underställs den kosmiska perfektionen. Bach brydde sig mer om åt att själv stämma sin cembalo till matematisk perfektion på ett sätt som vi fortfarande spekulerar i hur det gick till, än om sådana världsligheter som subjektiva uttryck.

Hur hänger detta då ihop med mitt själsliv (för att råna hermeneutikerna på ett begrepp)? I förra bloggposten explikerade jag hur Beethoven aktualiserade mitt förhållande till sorg och glädje. Men dessa två emotioner är alldeles för trubbiga för att i sin ensamhet förklara något. Inom mig finns nämligen lika stark förmodern spänning mellan det fromma och det kosmiska som är underställd förhållandet mellan frihet och öde. Under Bachs kontrapunkt är man samtidigt en from slav som inte har en enda chans att påverka perfektionen, som man är fullkomligt fri att fortsätta den drönande kosmologin mot evigheten. Detta är inte bara monism, det är i princip spinozism.

Om hösten får man lätt ångest av Beethoven på grund av det romantiska tvånget till att känna saker. Men då kan man alltid falla tillbaka till Bach och låta naturens lagar kasta kroppen vind för våg mellan fromhet och kosmologi – mot en mycket behagligare universalism som man inte längre behöver anstränga sig för att bli en del av.

Egentligen överskrider Bach årstiderna. I min analoga anteckningsbok antecknade jag följande om Bach. Daterat april detta år, klockan 06:14 i Borås, lyssnandes till Bach på P2:

Fullständig realism råder. Samtidigt animeras hela rummet av starka toner. Jag kan inte tänka mig ett annat sammanhang, ingen plats, inget specifikt sällskap, inte heller någon speciell tidpunkt. Just nu känns allt som om det kunde frysas i tiden och jag skulle vara nöjd.

Omständigheterna fryses. Tiden, rummet, sammanhanget, allt det där som är irrelevant. Kvar finns endast fromheten!

3 svar på “Bach och immanensen”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.