Axiomatikens konjugationer: "vänsterns" nollgradsintensitet.

Det är intressant att se hur vissa axiomatiska processer verkligen tar kål på partipolitiska ”ideologier”. Via Minimaliteter ser vi hur vänsterpartiet och miljöpartiets någorlunda intressanta tankar om upphovsrätt trasas sönder helt när de manglas genom kulturutskottet. Eftersom Intensifier har slutat med parlamentariskt käbbel (även om jag fick förhöjd puls och adrenalintillströmning) är det dags för en analys av hur detta kan hända, och med största sannolikhet kommer att hända igen. Den som känner att hon/han vill göra ett försök att bygga parlamentariskt i dessa frågor bör ta en titt på Piratpartiet, som är det enda kompromisslösa alternativet för dessa former. Oavsett vilket finns det business att take care of.

Problemet med fri kultur är att frågan på ett sätt är allt för radikal för att ens kunna fångas upp av den så kallade vänstern. Å andra sidan är den inte ett dugg radikal i bemärkelsen att det inte finns några gatstenar att slänga, eller några maskiner att kasta grus i (handlingar som ofta konserverar snarare än förändrar). Problemet ligger på en mycket mer grundläggande nivå:

There is a multiplication of axioms most notably when an integrated domestic market is being organized to meet the requirements of the foreign market /…/ A very general pole of the State, ”social democracy”, can be defined by this tendency to add, invent axioms in relation to spheres of investment and sources of profit: the question is not that of freedom and constraint, nor of centralism and decentralization, but of the manner in which one masters the flows. In this case they are mastered by the multiplication of directing axioms. (ATP 510).

Upphovsrätten och intellektuella rättigheter är ett grundläggande axiom i den primitiva ackumulation som präglar de lagar som nu överkodar våra ekonomier (IPRED1&2, ACTA, etc.). Äganderätten är ett annat axiom, som visserligen är intressant, men som kanske inte ska blandas in här.

Vad är det då som skiljer en axiomatik från ett beslut eller en lag? Axiomatiker är alltid hårdkodade i materiella och immateriella praktiker. Upphovsman(!)naskapet är integrerat både i våra kulturella förståelser av författare, kreatörer, genier och talare. Men det är även förankrat i skivpressar, filmstudios, forskningslabb (ej att blanda ihop med Forskningsavdelningen) och i de ekonomiska flöden som passerar genom dessa. Den kanske bästa illustrationen för detta är Kalle Palmås videoinstallation om katedraler och bazaarer som jag föreläste om på Piratpartiets lägermöte i helgen (oerhört bra diskussion!). Detta gör att de etablerade politiken hela tiden måste falla tillbaka på de axiomatiska katedralstrukturer som gör upphovsrätt och immaterialrätt möjlig från första början. Den parlamentariska högnivån kan helt enkelt inte hantera en så stor fråga. Det kan däremot de som rider ovanpå de teknologiska förutsättningarna för separeringen mellan konsumtion och produktion.

The Pirate Bay var en av de aktörer som rev denna barriär genom ett protokoll vars effekter är omkodande för sociala relationer, en manöver som kan fungera som inspirationskälla för andra former av aktivism som genom heterogena former för organisering kan fortsätta att pusha the limit för en destratifierad politik, bortom partipolitiken.

Det luriga med partier är att de ofta koloniserar (territorialiserar) en rad ”ideologiska punkter”, vilket är kontraproduktivt. Det resulterar i det dödläge som just nu karaktäriserar svensk politik som är oförmögen att se, men framförallt oförmögen att åtgärda utrullandet av kontrollsamhället och kulturindustrins re-ackumulering av upphovsrätten. När debatten handlar om vem som är liberal, vänster, grön, osv. (som ”åsikter”) förblindas dessa av att åt ena hållet försöka ”tänka rätt”, men som i kohandels- och överenskommelsespelet i riksdagen resulterar i en paralysering.

Min förhoppning är att piratpolitiken, vare sig den är parlamentarisk eller aktivistisk, inte fastnar i en sådan reterritorialisering som skapar ytterligare katedraliska maktstrukturer. Då är vi tillbaka på ruta ett, och på så sätt givit klartecken till att kablarna kopplas in. Precis som Federley.

Intensifier jobbar efter följande slagord:

Arrive at the magic formula we all seek – PLURALISM=MONISM – via all the dualisms that are the enemy, an entirely necessary enemy, the furniture we are forever rearranging.

Det finns ingen given möblering. Allt måste hela tiden arrangeras om, byggas om, rebootas. Fundament är av ondo.

3 reaktioner till “Axiomatikens konjugationer: "vänsterns" nollgradsintensitet.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.