Tre klassiska texter

Under bokmässan smyglanseras boken Tre klassiska texter av förlaget Korpen Koloni. Denna bok har säkerligen många sociologer gjort sig bekanta med genom tiderna. Men denna utgåva innehåller en liten förändring. Tidigare har den innehållit texter av Comte, Durkheim och Weber, men i denna nya version har Comte bytts ut mot Gabriel Tarde som för första gången kommer ut i svensk översättning.

Korpenförläggarna kontaktade mig och frågade om jag kunde skriva ett förord, vilket jag givetvis genast gick med på. Dels gick det ju inte att motstå frestelsen att vara en av de första som läser Tarde på svenska. Men det kändes även intressant att relatera Tarde till samhällsvetenskapernas historia, som delvis behandlas i min avhandling, men som har följt mina vetenskapsteoretiska tankar under en väldigt lång tid.

Först några ord om Tarde på svenska. Mina tidigare erfarenheter av att läsa Tarde är präglade av den engelska översättningen av Laws of Imitationfrån 1903. Denna översättning ter sig som ganska krånglig och skapar lätt en distans till Tardes begrepp. Imitationens lagar, å andra sidan, är ofantligt mycket behagligare och framförallt mycket mera precis. Detta är av största vikt eftersom Tre klassiker uppmanar till syntetiserande läsning, så att man ska kunna vandra från Tarde till Durkheim och vidare till Weber på komparationens, negationens eller affirmationens stigar. Men då gäller det att översättningarna inte skapar snårskog.

Om ni har vägarna förbi bokmässan (något som jag nog inte har själv) avslöjar följande bild att Tre Klassiker går att få tag på.

Share photos on twitter with Twitpic

Rakt till vänster har vi även den skandalomsusande men knivskarpa boken Trafikmaktordningen av Planka.nu samt
Kalles omvälvande grekiska drama Prometheus eller Narcissus om den aktivistiska entreprenören.

Både mitt förord och Tardes text saknar upphovsrätt och boken uppmanar givetvis att båda dessa kopieras. Imitationens lagar befinner sig långt bortom de där trista upphovsrättslagarna.

Pianots politiska ekonomi

Rasmus Fleischers avhandling Musikens politiska ekonomi har äntligen fått sin plats i notstället. Med sina 630 sidor och 1368 fotnoter kommer det dröja ett tag innan jag har läst den, men tack vare det genomarbetade indexet hittar jag snabbt ämnet för min fundering: pianot.

Bilden ovan visar även mitt nästan hundra år gamla, och nästan fyrahundra kilo tunga piano, som enligt serienumret tillverkades cirka 1920 av A. G. Rålin, Åmål. Med stor sannolikhet har det sammanfogats av dessa män (fotot taget 1926):

Rålin Piano & Organ Factory - 1926

Mitt mycket specifika sökande i Rasmus avhandling leder mig till sidorna 90-91:

Pianot kom i borgerliga hem att bli en mycket viktig symbol för bildning och rikedom. Genom industriell massproduktion sjönk pianopriserna gradvis och i takt med att fler fick tillgång till pianon ökade även efterfrågan på trycka pianonoter. Från och med 1870-talet började notutgivningen i Sverige att skjuta i höjden, för att nå en historisk kulmen omkring sekelskiftet 1900.

Nuförtiden kan vi, åtminstone för sekelskiftespianon, dra bort rikedomsfaktorn. Vill man ha ett piano får man det i princip gratis, de skänks bort på internet mot upphämtning. Detta gratis står dock i förhållande till två utgifter: flytt och stämning. Den förra utförs av diverse flyttfirmor och är en tjänst som ofta inordnas under allmänna färdigheter, medan den senare utförs endast av en liten specialiserad bransch av pianostämmare. Mina sammanlagda utgifter för detta fantastiska instrument stannade således på 1400 kronor för flytt genom Göteborg och 2000 kr för att bli stämt.

Däremot består (eventuellt) den borgerliga bildningsfaktorn. Låt oss läsa Bourdieu:

This is French mélodie, Duparc, the later Fauré, Debussy, everything that in another age would have been called pure music, the intimism of the piano, the maternal instrument, and the intimacy of the bourgeois salon.

Ett piano äger rum, i mitt fall halva vardagsrummet ungefär. Men dess klang ger även upphov till en mycket speciell dekadent salongskultur, vilket barockens cembalo troligtvis aldrig gjorde. Pianot introducerar två soniska variabler, ljudstyrka (amplitud) och sustenato (sustain) som man kan manipulera till den borgerliga uppfinningen ”känsla”. Sedan artonhundratalet har pianot i princip inte ändrats. Dess mekanik är förvisso förbättrad, men inga nya klangmässiga egenskaper har introducerats.

Kort och gott: pianot är en artefakt.

Uppdatering: Via twitter nåddes jag av nyheten att Rasmus avhandling nu är försvarad. Grattis!

Opinionen och massan

Eftersom förra posten om Tarde gav upphov till en mycket intressant diskussion lägger jag upp ytterligare lite material från mina förarbeten till en text jag håller på och skriver just nu.

#

En aspekt av sociologin som ofta förbises är dess modernitetskritiska sidor. Dessa kan komma till uttryck antingen som en explicit kritik, men ofta blir den som mest intressant när den ligger som en slags potentialitet. Kanske är det så att den bästa kritiken utgörs av ett förarbete till en kritisk tolkning, som en slags vredens startsträckor och tankemässiga uppvärmning.

En sådan möjlighet finner vi i de Tardes ”Opinionen och massan” (L’opinion et la foule) från 1901. Först några ord om de centrala begreppen. Tarde skiljer först och främst ut ”publiken”, ”offentligheten” och ”opinionen” i kontrast mot det han kallar ”massan”. Publiken eller offentligheten (dessa har i princip samma betydelse) är en entitet som är utspridd men där ”medvetandenas inflytande på varandra är handlingar som utförs på längre och längre avstånd”. Tardes paradexempel är människor som läser samma tidning, som inte primärt binds samman genom just det materiella faktum att de har kopior av samma tidning i sin hand, utan snarare på ett ”andligt” plan vars ”länk är, då deras övertygelse eller begär är samtidiga, just medvetenheten hos var och en om att denna idé eller vilja i samma ögonblick delas av ett stort antal andra människor”. Alltså, om jag ser på Aktuellt på TV eller läser @freepussyriot på twitter kvalificerar jag mig som del av en publik eller offentlighet enbart genom att mina begär är samtidiga som hundratusentals andra människor.

Bildandet av en offentlighet förutsätter alltså en social och mental utveckling som är betydligt längre fortskriden än bildandet av en massa. Den rent idémässiga suggestibiliteten, smittan utan kontakt, som denna helt abstrakta men alltjämt verkliga gruppering förutsätter – denna massa som har förandligats, upphöjts, så att säga, till en andra nivå av kraft, har enbart kunnat födas efter flera sekler av mer grovhugget, elementärt socialt liv.

Annat är det således med massan. Massan är för Tarde alltid fysisk, i betydelsen att den alltid äger rum och materialiserar sig på ett och samma ställe. Den är affektiv och ger ofta upphov till våldsam irrationalitet: ”Massan är i allmänhet betydligt mindre homogen än publiken: den är alltid sammansatt av ett stort antal nyfikna, av halvmedlemmar som inte tvekar att tillfälligt låta sig värvas och assimileras, men vars oförenliga element hela tiden försvårar en gemensam riktning”. En massa saknar på så sätt en ”andlig” riktning, och skapar sin socialitet enbart genom fysisk närhet. Man kan här tänka sig folksamlingar kringen fotbollsmatch, vissa former av generella protester (första maj), allmänna samlingar av missnöjda människor eller spontana vredesansamlingar (bilköer). I sina värsta former:

Att uppväcka massans entusiasm leder inte långt, men att ge den ett motiv och objekt för sitt hat, det är att bana väg för massans aktivitet. Denna aktivitet är som vi har sett framför allt destruktiv, när den uttrycks i precisa handlingar: därav framgångarna för listor av fördömande under alla sorters uppror. Det som massan kräver i sin ilska är alltid ett huvud, eller flera huvuden.

Massorna till skillnad från publiken eller offentligheten (och därmed även ”opinionen”) fanns före moderniteten. Under medeltiden fanns det uppretade folksamlingar precis som nu. Offentligheten är däremot en genuint modern företeelse rent historiskt, och den är helt beroende av medieteknologiska framsteg:

Fanns det några offentligheter på medeltiden? Nej, men det fanns marknader, pilgrimsfärder, tumultartade massor, med strömmar av gudfruktiga eller stridslystna sinnesstämningar, vrede och panik. /…/

Offentligheten kunde inte börja ta form förrän de första stora utvecklingarna inom tryckerikonsten hade inträffat under 1500–talet. Överföringen av krafter på avstånd är ingenting i jämförelse med denna överföring av tankar på avstånd.

Dessa medieteknologier är alltså förutsättningar för de moderna ideologierna, den internationella politiska organiseringen, mode, nyheter och annat som kan transporteras tankemässigt över en distans. Man skulle till och med kunna säga att globaliseringen som sådan endast är möjlig om det kan uppstå offentligheter. Här vänder sig Tarde mot Le Bon (med sedvanlig fransk artighet): ”Jag kan alltså inte hålla med den store författaren doktor Le Bon om att vår tid vore ”massornas era”. Den är offentlighetens eller offentligheternas era, och detta är någonting helt annat”.

I kontrast till den dominerande massmedieteorin under nittonhundratalet tänker alltså Tarde tvärtom. Hos exempelvis Adorno och Horkheimer består massan av de som tittar på teve och lyssnar på radio. Detta är ”upplysning som massbedrägeri” i och med att dess kommersiella innehåll plattar ut kulturen och förvandlar massans medvetande till en simpel såpareklam. Men för Tarde rör det sig här om offentligheter, oavsett innehållet, och massorna är tvärtom historiskt sett på tillbakagång.

Det är nu vi måste sätta Tarde i historiskt sammanhang för att begripa den kritiska potentialen. Vid sekelskiftet har ännu bara ett av de tre traditionella massmedierna (press, radio, TV) fått genomslag (eller ens blivit uppfunna). Både Marconi och Tesla tillhör framtiden. Dessutom var läskunnigheten i Europa inte ens i närheten av dagens nivåer. Det är därför Tardes slutsats förefaller sympatisk och försonande, om än naiv:

Jag är trots allt benägen att tro att de djupgående samhälleliga omvandlingar som pressen har föranlett har skett i sammanförandets och pacificeringens tecken. Genom att ersätta eller, som vi har visat, placera sig ovanpå äldre grupperingar, får de nya, mer vidsträckta och massiva grupperingar som vi kallar för offentligheter inte bara ett trendernas välde att efterträda sedernas välde – de får inte bara innovationen att ersätta traditionen. Offentligheterna ersätter också forna tiders klara och beständiga indelningar mellan olika sorters mänskliga förbund med ändlösa konflikter, en ofullständig och föränderlig segmentering med diffusa gränser, som befinner sig i ständig förnyelse och ömsesidig sammanflätning. Detta tycks mig vara slutsatsen av denna min långa undersökning.

Att tidningar skulle pacificera Europa ter sig ungefär lika naivt som att ”internet skulle leda till demokrati”, som vissa regeringar nuförtiden säger. Bara ett decennium efter Tardes skrift gavs ut skulle det bli världskrig. Att innovation skulle ersätta tradition låter även det som en utopi.

Värdet i Tardes tänkande ligger inte i hans vision om framtiden. Snarare uppstår värdet när vi tänker nittonhundratalet genom Tardes begreppsapparat. Hur mobiliserades exempelvis nationen i Tyskland på trettiotalet? Var det en massa eller en offentlighet? I någon mening var det en kombination enligt Tarde. Å ena sidan skapades en abstrakt ”sinnlig” gemenskap som, så att säga, talade om samma sak. Å andra sidan injicerades energin och affekterna genom fysiska massmöten, parader, aktiviteter, osv. Om vi tänker det hela enligt Deleuze & Guattari skulle man kunna säga att radion manifesterade Statsapparaten (den offentliga propagandan) och torget, gatan och paraden underblåste krigsmaskinen med sin energiska resonanta affektivitet.

Även idag kan vi tänka Tardeianskt om exempelvis förhållandet mellan internet och det postdigitala. I någon mening skapas offentligheter kring de som lyssnar på samma musik, men endast medelst ett dansgolvs fysiska begränsningar kan vi skapa en affektiv massa. Offentligheternas överflöd skapar brist på massor. Är det så att i vår tid av massiv medialisering har fått ett (medeltida) begär efter massan? Nu för tiden pratar vi om allt, varje liten del av vårt gemensamma liv kan bli en nyhet, kan kopplas upp och stå till allmänhetens förfogande. Blir då massan åter attraktiv? Eller, är det så att massan har återuppstått i och med internet? Vi hör ju ständigt hur en okontrollerbar affektiv hord av nättroll och kommentarstrådshatare väller över oss… Med denna terminologi skulle man kunna säga att internet tar oss tillbaka till medeltiden snarare än tar oss in i en ”upplysning 2.0” (ursäkta svordomen).

Minnesanteckning om Tarde – DeFleur och Asplund

Jag sitter för närvarande och läser in mig på det sena 1800-talets sociologi, framförallt för att försöka få ett slags helhetsgrepp över de svarta hålen som avgör hur denna tid senare har kanoniserats.

Eftersom jag är en slarvig person som lätt tappar bort mina utskrifter lägger jag en minnesanteckning här på bloggen.

1970 skriver kommunikationsvetaren Melvin DeFleur en recension av Gabriel de Tardes nyligen översatta On Communication and Social Influence. Recensionen är kritisk, men ganska typisk för hur funktionalistiska (medie)-sociologer tänkte (och tänker). Motståndet mot Tarde är i grund och botten Durkheimianskt. Några citat:

If one is looking for ideas that will aid in developing conceptual frameworks or research designs that will be applicable to modern problems, then the work has very
limited value
/…/
… one cannot help comparing the latter’s [Tarde’s] work with that of his arch rival, Emile Durkheim. The impressive mobilization of evidence and the relentless logic of Le Suicide, for example, stand in sharp contrast to the rambling and vague discourses of Tarde.

De funktionalistiska amerikanska medievetarna var troligtvis ganska infångade i ett Durkheimskt systemtänk, något som Johan Asplund kommenterar i Det sociala livets elementära former:

Attitydmätning och opinionsundersökning kunde ha inspirerats av Tarde, men torde i realiteten ha uppstått och utvecklats av andra skäl. Ett begrepp som ”korstryck” framstår som nytt i amerikansk efterkrigssociologi, men det hade faktiskt formulerats av Tarde redan på 1890-talet. Den så kallade tvåstegshypotesen om kommunikation och påverkan formulerades likaledes i ovetskap om Tardes tidiga idéer om samma fenomen. Erving Goffman, slutligen, torde vara lyckligt ovetande om att han framstår som samma andas barn som Tarde (157)

Asplunds referat av Tarde är intressant, även om jag är lite skeptisk till hans försök att relatera till ett sociologiskt ”tänkande”. Asplund skriver exempelvis att Tarde går att uppfatta som ”socialpsykolog”, vilket jag tror är alldeles för begränsande. Tarde skulle lika gärna gå att läsa som en makrosociolog som en mikrosociolog. Att Tarde ens skulle erkänna att mikro och makro är giltiga distinktioner är tveksamt. Asplund skriver vidare:

Tarde avvisade fysiska och biologiska förklaringar av sociala fenomen. På så sätt och vis avvisade han faktiskt också psykologiska förklaringar. Han ansåg, i likhet med Durkheim, att sociologin har sitt eget karakteristiska studieobjekt. Detta studieobjekt utgörs av vad han kallade för den ”inter-mentala” sfären, av det som finns ”i” indivuduella psyken, utan snarare av det som finns mellan individuella psyken. (158)

Detta är antingen en grov anpassning till standardsociologisk tolkning eller så är det direkt felaktigt. Tvärtom skulle jag argumentera att Tarde är den artonhundratalssociolog som verkligen tar fysiken och biologin på allvar i relation till sociologin! Förvisso avvisas tanken om att sociologin har som uppgift att
efterhärma naturvetenskaperna i den mening att man söker efter enkla, isolerade kausala egenskaper (vilken naturvetenskap som nu är så enkelspårig vet jag inte). Istället kan man argumentera att Tarde vill lägga sociologin på samma nivå som naturvetenskaperna. Ett belysande citat ur The Laws of Imitation lyder:

And now my readers will realise, perhaps, that the social being, in the degree that he is social, is essentially imitative, of heredity in organic life or to that of vibration among inorganic bodies. If this is so, it ought to be admitted, in consequence, that a human invention, by which a new kind of imitation is started or a new series opened, – the invention of gunpowder for example, or windmills, or the Morse telegraph, – stands in the same relation to social science as the birth of a new vegetal or mineral species /…/ to biology, or as the appearance of a new mode of motion comparable with light or electricity, or the formation of a new substance, to physics or chemistry. (11-12)

Ytterligare en passage hos Asplund som jag är skeptisk till är när han skriver ”Vi bör inte främst fästa oss vid den extrema idealismen i Tardes framställning. Det i sammanhanget viktigaste är inte att Tarde låter det sociala livet utspelas i en idévärld” (163). Att Tarde skulle vara idealist är gravt missvisande och motsägs av Asplund själv när han referrerar L’Opinion et la foule:

Vad handlar den allmänna opinionen om? Tardes svar lyder, såvitt jag kan se: den handlar om det som råkar stå i tidningen. Det vill säga: den handlar om vad som helst. (163)
/…/
Den opinion som utbildas i en publik förutsätter följaktligen heller inte att publikens medlemmar sinsemellan utbyter åsikter. Det räcker med att alla är kopplade till samma massmedium: pressen. (166)

Precis. Mediematerialism om något. Det är inte innehållet (”idéerna”) som sätter konturerna för opinionen utan mediet. Idag skulle vi kanske svara att opinionen är vad som skickas i fiberledningen, vad som sänds i etern, eller varför inte vad som skrivs i tidningen. Man skulle lika gärna kunna säga att Tarde föregriper McLuhan med ett halvsekel. Google vet att opinionen är det som finns (delvis) i fiberledningarna, det är just därför de vill veta så mycket som möjligt därom.

Detta om DeFleur och Asplund. Poängen var inte att gå till angrepp mot deras Tarde-läsningar, utan snarare att samla anteckningar som leder vidare till en ny Tardeläsning.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som ”semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för ”internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en ”konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. ”Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

Bluecoat hardware still up and running in Syria

Today I gave a talk to an audicence consisting mostly of European Studies students at the Faculty of Social Sciences in Gothenburg. I mostly talked about the political paradox of Western ”Net freedom” and dictatorship surveillance, and how we lost the credibility as Europeans to criticize other countries in the world. ”Surveillance is bad elsewhere but OK in Europe” is simply not a valid strategy.

However, I like concrete examples as pedagogical vehicles for explaining how government surveillance really works. So, I talked about Bluecoat in Syria and how US and EU technology is used to spy on people.

While preparing my talk I repeated some of the diagnostic commands (see above link) that were used to expose Bluecoat in the first place, just out of curiosity. I ran nmap -A -sS 91.144.44.68, and after two minutes, to my surprise, the nmap program gives the same output as it did almost a year ago. A small excerpt:


21/tcp open ftp Blue Coat ftpd
22/tcp filtered ssh
23/tcp filtered telnet
42/tcp filtered nameserver
80/tcp open http-proxy BlueCoat SG-400 http proxy
135/tcp filtered msrpc
139/tcp filtered netbios-ssn
445/tcp filtered microsoft-ds
593/tcp filtered http-rpc-epmap
1720/tcp filtered H.323/Q.931
1863/tcp open msnp?
2000/tcp filtered cisco-sccp
5050/tcp open mmcc?
5060/tcp filtered sip
5101/tcp open admdog?
8080/tcp open http-proxy BlueCoat SG-400 http proxy

The Bluecoat surveillance machines, in this case most likely a SG-400, are still up and running. You can try this for yourselves. It is perfectly legal and all you need is the nmap program.

So, even though Bluecoat devices get spotted around the world, for example in Burma and Syria, it seems that not much happens. The machines just keep running.

This raises a few questions:

1. Why won’t Bluecoat disable the surveillance gear remotely? These machines were never supposed to be in Syria in the first place.

2. This device is legal to use in the EU due to the data retention directive. To put credible political pressure on Syria and Burma, we need to make them illegal in the EU to begin with. Only then can we legitimately demand their removal with reference to human rights.

Update: I chatted with my more tech-savvy friends and they say the latest bid is that Bluecoat claims that they can not disable the machines remotely, but they have stopped sending upgrades to them. Whether true or not is hard to tell because I can’t find any official statements on this topic.

The 90s were already under surveillance

Recently it was revealed that TeliaSonera cooperates with the authorities in Azerbaijan, Kazakhstan and Belarus in providing a telephone interception system. Such an event is only a singular instance in a larger series of revelations that have been reported over the past few months. Other cases include Telecomix revealing Bluecoat surveillance equipment in Syria and the Wikileaks Spyfiles. Telecomix has even launched a project called Blue Cabinet that traces down vendors and corporations that are deeply entangled in both what we usually refer to as dictatorships and democracies.

To these cases there is a larger set of contradictions and twists that makes things very complicated. We may refer to them as hypocritical or immoral, however, it seems that these contradictions never dissolve and are very powerful in maintaining business as usual. They can be summarized as follows:

1. Government surveillance is legitimate in democratic states but not in dictatorial states. So, the western world supports ”net freedom” for ”democracy”.

2. Because surveillance is legal in the EU/US, it is perfectly all right to manufacture and use these technologies elsewhere where they are legal.

3. The world needs free and open communication technologies, so we sell the world technologies that makes surveillance more efficient.

This type of political reasoning enables a sort of dead lock. It makes possible for nobody to actually take responsibility for what happens. At the end of the day, politicians go home and dream of net freedom. And the corporations sleep tight knowing that what they do is within the ”legal” framework.

This can be demonstrated with TeliaSonera’s response to the revelations of their surveillance system. In Dagens Nyheter, TeliaSonera replies (roughly translated):

Telephone operators are thus obliged to give [access to the network traffic] to the authorities – also in Sweden, where the police is intercepting phone calls every day, the parliament has decided that phone and data traffic should be retained and the FRA has access to all data that passes our borders.

In one sense, TeliaSonera is completely right. There is nothing strange to this thing called government surveillance. We do it legally over here in Sweden and it is enacted by democratically elected governments. EU-wide data retention and signal intelligence interception is part of everyday life. These laws and regulations do not differ very much from those of non-democratic states. The Bluecoat equipment in Syria does nothing more than the average data retention in Europe. The police in Azerbaijan basically has the same legal framework as the Swedish police. However, even though TeliaSonera is right in showing that Sweden is hypocritical, they are cowardly claiming that they have no responsibility. Only because surveillance is legal everywhere doesn’t make it right.

And still, we say that these ”bad” states need more net freedom.

However, legal frameworks are often over-estimated in how they rule the world. A common misconception is that everything went crazy after 9/11. The story goes: In the fear of terrorism, EU and the US passed a different legislations that made surveillance more legal and human rights were increasingly being violated by the western world themselves.

This can in fact be easily falsified. A story most widely covered in Germany, concerns Siemens selling surveillance systems to Syria in the year of 1999 and then continued to sign more agreements in 2005 and 2008. A leaked invitation to bid dated August 1999 reveals the story of how the internet came with built-in government surveillance in Syria more or less from the beginning.

Before the deal with Siemens, the Syrian network was very small. According to the description of the current infrastructure found in the document, the capacity for e-mail was merely 5000 users.

Besides the retro-sounding paragraph 8 specifying Y2K compliance (p. 34), the invitation to bid specifies specific surveillance possibilities. For example, it says that ”[filters] should not cause any delay or bottleneck while maintaining the possibility to check every packet (9)”. Moreover, the section called ”Monitoring system” explains the needs of the Syrian government to pursue ”law enforcement”. So, the Syrian government requests:

In addition to the above mentioned minimum requirements, the bidder should describe in details the possibilities to detect, intercept, and block the exchange of encrypted data, along with all other possible monitoring features and applications. (p. 21)

It is the year of 1999 and the IT-boom is about to explode. Syria makes a request – western companies deliver. We don’t need a Patriot Act for that to happen. The 90’s were never a wild frontier for anarcho-liberal experimentation. The surveillance systems were built long before we would even dream of an arab spring or a data retention directive.

Siemens keep up their sales in Iran and Bahrain. To these states we want to export ”net freedom”. In fact, all we have exported so far are the technologies of mass surveillance.

Disputation

Imorgon är det således dags att försvara min avhandling. Just nu sitter jag och läser igenom den i jakt på pinsamma felaktigheter och för att minnas vad det var jag nu hade skrivit. Det känns aningen plågsamt att läsa en text som jag själv har skrivit, men när det gäller en avhandling är det ju inte slut förrän betygskommittén har fällt sitt avgörande beslut. När det gäller det Nätpolitiska manifestet har jag inte läst en rad ur boken som jag skrev för snart två år sedan.

Göteborgs universitet har skrivit ett pressmeddelande om avhandlingen, som jag tänkte återpublicera här för arkivets skull, samt för att locka fler personer att i sista minut att komma 🙂

Alltså, i morgon Fredag, kl. 13, Stora Hörsalen, Humanisten. Väl mötta!

***

Pressmeddelande

Presskontakt: Louise Quistgaard
Telefon: 031-7861068

Humaniora
2012-04-12
Göteborgs universitet

Enkätundersökningen – forskning som påverkar politiken

Både press och politiker använder ofta resultat från SOM-institutet som ett mått på hur svenskarna tycker och känner i olika frågor. En avhandling i vetenskapsteori visar att de samhällsvetenskapliga forskningsmetoder som till exempel SOM-undersökningarna bygger på spelar en viktig roll i politiska beslut och allmänhetens uppfattning om samhället.

Christopher Kullenberg har i sin avhandling undersökt den forskning som ligger bakom de kvantitativa fakta som vi i princip dagligen tar del av i medierna. I studien fokuserar han på SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som sedan 1986 med hjälp av enkäter som skickas hem till ett slumpvis urval svenskar undersökt svenskarnas vanor, beteenden, åsikter och värderingar. Studien visar hur enkätundersökningar fått en allt starkare ställning i samhället och forskningen sen efterkrigstiden.

– SOM-institutet har kraftigt bidragit till att stärka den med post skickade enkäten som en vetenskaplig metod. Den var tidigare relativt obeprövad, men genom att SOM-forskarna förfinade och utvecklade metoden fick den både högre vetenskaplig status och kunde användas för stora undersökningar, säger Christopher Kullenberg vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori.

Enkätundersökningar är ett viktigt instrument för politiska beslutsfattare och citeras ofta i riksdagsdebatter, nyhetsmedier och politisk retorik.

– Historiskt sett, om man går tillbaka till den stora expansionen för samhällsvetenskaperna under 1940- och 1950-talet, sågs kvantitativa undersökningar som ett instrument för att skapa kunskap om samhälleliga förhållanden som sedan kunde användas som underlag för bland annat politiska beslut. På sätt kunde beslutsfattare delegera samhälleliga problem att utredas av forskare, säger han.

Hans slutsats är att samhällsvetenskapernas utveckling i Sverige är sammanflätade med det moderna samhällsprojektet och spelar en viktig roll i politiska beslut – men också i vår grundläggande uppfattning av vad samhället egentligen består av.

Opinionsundersökningars trovärdighet ifrågasätts ibland, och Christopher Kullenberg menar att all kunskap ska behandlas med ett kritiskt förhållningssätt.

– Enkäter ger en av flera bilder av verkligheten och denna bild har vissa egenskaper i och med att man kvantifierar samhället. För att kunna skilja bra enkäter från dåliga måste man undersöka hur alla dessa enkäter skapades från första början, säger Christopher Kullenberg.

Ett problem med stora enkätundersökningar är att folk verkar bli mindre benägna att svara, vilket på lång sikt kan utgöra ett hot för dessa studier. Christopher Kullenberg menar att i takt med att problemet blir större så förbättras även de metodologiska tillvägagångssätten för att lösa detta problem.

– Enkäter har använts som ett samhällsundersökande verktyg sen 1950-talet och är fortfarande ett fullt fungerande verktyg eftersom vi värderar denna kunskap högt och agerar utefter den, säger Christopher Kullenberg.

Mer information:
Christopher Kullenberg, telefon: 031-786 4691, mobil: 0735–083 022, e-post: christopher.kullenberg@theorysc.gu.se
Avhandlingens titel: The Quantificaton of Society. A Study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science
Tid och plats för disputation: fredagen den 13 april 2012, kl.13.15 i Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Fil. dr Jay Rowell, Strasbourg
Avhandlingen kan läsas digitalt på: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807
Avhandlingen kan beställas från författaren.
Avhandlingens abstract finns även digitalt publicerad: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807

Pfannenstill: postskriptum

För de troligtvis ganska få läsare som intresserar sig för samhällsvetenskapernas historia kan jag bjuda på en kort uppföljning om Bertil Pfannenstill.

För i tiden gick det ju lite vildare till på universiteten och professorer kunde ”inkompetensförklaras”. Detta hände med Pfannenstill, dock orelaterat till ”tattarundersökningen” som jag skrev om i den tidigare posten. Istället skulle det delvis handla om hans bok Sociologiens grundförutsättningar.

1989 gjordes en intervju med Pfannenstill, som återfinns i boken Den svenska sociologins födelse av Bengtsson och Molander (1998). Följande citat tål att skrivas ut:

Anders Molander: Du sökte den första professuren i sociologi i Lund [ca. 1959], men Gösta Carlsson blev satt i första rummet.

Bertil Pfannenstill: Förutom Gösta Carlsson och jag sökte även Georg Karlsson och Börje Hansson tjänsten. Jag blev satt i första rummet av professor Wikman från Åbo och inkompetensförklarad av Boalt och [Torgny] Segerstedt.

Jan Bengtsson: Inkompetensförklarad?

Bertil Pfannenstill: Ja, just det. Så gjorde Uppsalafilosoferna. Jag förstår väl inte varför Segerstedt gjorde det. Han hade sagt att han inte skulle göra det. Det var för övrigt han som hade sagt att jag skulle söka professuren i Stockholm. […] Både Wedberg och Hedenius hade inkompetensförklarat mig, och då kunde inte Segerstedt senare kompetensförklara mig. Han skrev visserligen positivt om avhandlingen på sitt sätt, medan Boalt gick till hårt angrepp, särskilt mot Sociologiens grundförutsättningar. Om den boken menade han att den blott innehöll tokigheter. Han undrade till och med om en helt normal person kunde skriva sådant larv.

Nu har jag inte hunnit läsa Sociologiens grundförutsättningar, men anledningen till att Uppsalafilosoferna tyckte att den var ”larv” berodde på att den var teoretisk snarare än strikt empirisk.

Pfannenstill fick efter denna inkompetensförklaring nöja sig med att bli lärare på Folkhögskolan i Eslöv.

Krigssociologi

Ytterligare en tråd som jag aldrig följde upp i min avhandling är samhällsvetenskapernas relation till kriget. Nu är det lite så att om man inte klipper vissa trådar slutar det med att man sitter med ett helt nystan i knät, och då blir aldrig avhandlingen färdig. Men som tur är kan man framlägga hypoteser i efterhand. Vetenskaperna och kriget är en sådan tråd som jag tänkte kasta ut på internet, så att någon annan kan trassla in sig, eller så att jag själv snubblar över den i framtiden.

Just nu läser jag sporadiskt Olof Peterssons biografi om Jörgen Westerståhl. Jag läser sällan biografier, men Peterssons bok är ovanligt rik i och med att den ger en inblick i relationen mellan samhällsvetenskaperna, politiken och staten. För den som är intresserad av hur täta skott intim relationen var mellan framförallt Socialdemokraterna, vetenskaperna och staten efter kriget är denna bok så kallad måsteläsning!

I avhandlingen citerar jag Petersson framförallt på ett ställe:

On December 12, 1954, prime minister Tage Erlander wrote in his diary: ”Westerståhl[is] now here, asking for my support for [conducting] an investigation on what methods of agitation that give results in the electoral campaign” (Petersson 2011: 178). Moreover, Särlvik was recruited by Erlander in 1953 together with Olof Palme (prime minister 1969–1976 and 1982–1986) and the two of them worked as advisors in the electoral campaigns for the Social Democrats (Ibid.: 185). (Kullenberg 2012: 199-120)

Westerståhl och Särlvik var således tätt inkopplade på det som jag kallar ”state-science interface”, ett gränssnitt mellan vetenskaperna och staten som var mycket starkt under 1950-talet.

Men, åter till kriget. En ganska okänd del av samhällsforskningen utgjordes (och kanske även utgörs) av de undersökningar som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anordnade. Ur Peterssons bok:

Samhällsforskare gavs viktiga uppgifter i det psykologiska försvaret. Vetenskapliga undersökningar fick stor betydelse i flera olika avseenden. Radioavlyssning skulle ge besked om vilka propagandabudskap som främmande makter spred till svenska radiolyssnare. Opinionsmätningar behövdes för att följa den allmänna opinionen i Sverige; utredningen hade själv tagit initiativ till en intervjuundersökning om försvarsviljan […] Ryktesanalys skulle ge underlag för att bekämpa den flora av rykten som kunde utöva en >>deprimerande verkan på motståndsandan<<. (Petersson 2012: 136-137)

Ur detta kan vi härleda en rad tentativa hypoteser. För det första hade forskningen om propaganda och opinioner sitt ursprung i amerikansk sociologi. Både de teoretiska och metodologiska inspirationerna kom från transatlantiska forskare, exempelvis Paul Lazarsfeld. En hypotes är alltså att det implicita eller explicita program för samhällsvetenskapernas funktion i staten formulerades i USA, men fick där aldrig ordentligt fäste. Istället blev det i Sverige, där gränssnittet mellan vetenskap, stat och politik var mycket hårdare, som vi fick en situation som resulterade i en historiskt sett unik ställning för samhällsvetenskaperna.

En annan hypotes springer ur krigets logik. Infrastrukturen för internet, som jag skriver i Det nätpolitiska manifestet, växte fram i det kalla krigets antimarknader och kärnvapenparanoia. Hotet om krig fick staten att skapa sandlådor där innovationsprocesser fick stora resurser att utveckla militära lösningar. Frågan är om samhällsvetenskaperna åtnjöt samma typ av ”militärindustriella privilegier”?

Två Popperskt falsifierbara hypoteser! Får stanna där nu eftersom jag måste rätta tentor.