Anteckningar om välfärdsmått 3 – Den skandinaviska modellen med objektiva indikatorer

I antologin The Scandinavian Model  Welfare States and Welfare Research från 1987 1, skriver Robert Erikson och Hannu Uusitalo om den ”Skandinaviska” välfärdsforskningen.

 

I denna text utvecklar Erikson och Uusitalo de olika teoretiska val som ligger till grund för ett specifikt skandinaviskt sätt att mäta välfärd. I det förra inlägget presenterade jag Levnadsnivåundersökningen som snabbt replikerades i Danmark, Norge och Finland. Här valde man att undersöka objektiva levnadsförhållande som mätte individens ”command over resources” (kopplingen till ”statsindividualism” är frestande, men behöver i så fall kvalificeras). Men på sjuttiotalet fanns det andra vägar att gå, framförallt den amerikanska forskningen, med inspiration i Frank M. Andrews och Angus Campbell. Erikson och Uusitalo distansierar sig från dessa subjektiva mått på livskvalitet som är “particularly strong in the Unites States” men som “[i]n Scandinavia, this variant has
fewer adherents” (s. 185).

Istället menar Erikson och Uusitalo att den skandinaviska välfärdsforskningen tar avstamp i Titmuss genom Johanssons Levnadsnivåundersökning. Men varför har då den skandinaviska modellen varit så avfärdande mot subjektiva mått? Frågan har flera svar.

För det första menar Erikson och Uusitalo att den skandinaviska välfärdsforskningen “operates on the same level as policies do” (189). På grund av detta är objektiva mått att föredra eftersom de dels kan ”manipuleras” genom konkreta åtgärder, till exempel rusta upp boenden, förbättra vården eller stödja ekonomiskt med bidrag.

“This emphasis on applicability is one reason why these studies have used objective and concrete indicators of welfare, since these are the objects of concrete politics” (192)

För det andra är “Objective rather than subjective indicators /…/ better suited to study inequality” (190). Här menar forskarna att objektiva mått är komparerbara över samhällsklasser och kan användas direkt som mått på jämlikhet i ett samhälle. Med subjektiva mått blir detta krångligare eftersom även marginaliserade samhällsklasser kan rapportera höga nivåer av välbefinnande, trots att de har det objektivt sämre

Det tredje argumentet är att subjektiva mått är olämpliga eftersom de inte hör hemma i den expertisdrivna politiken. Istället bör samhällsplaneringen lämna subjektiva och ”finala” värden till en demokratisk process. Människor ska själva vara fria att söka sin lycka. Politiken ska bara ge dem ”command over resources” till att söka sin egen lycka. På så sätt drar man en gräns mellan det privata och det offentliga. Men man sätter även en gräns för den expertisdrivna välfärdsstaten, som inte bör tala om för människor vad de upplever. Här kommer man in på en annan dimension av ”manipulerbarhet”. Risken finns att en politik baserad på finala och subjektiva värden kan minska ojämlikheter i instanser där människor ändå rapporterar ett högt välbefinnande, vilket Erikson och Uusitalo vänder sig emot.

Allt detta återkommer i 2015 års stora utredning om revisionen av välfärdsmåtten. Men då i konkurrens med en mycket starkare tradition av subjektiva indikatorer.

 

Notes:

  1. Erikson, Robert & Uusitalo, Hannu 1987. ‘The Scandinavian Approach to Welfare Research’, i Erikson, Hansen, Ringen & Uusitalo (red) The Scandinavian Model: Welfare States and Welfare Research, Armonk: M.E.Sharpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.