Analogt motstånd

Kontroll/Disciplinär makt. Radiostationen Voice of Tibet har i dagarna uppmärksammats eftersom den utgör en viktig informationskanal i det ganska hårt censuerade Kina. Kanalen är intressant av många anledningar, men jag ska fokusera på den medieteknologiska biten. Det talas ju mycket om censur på Internet och cyberdissidents, och ibland överdrivs potentialen till ett friare ord genom just Internets decentraliserade och icke-hirarkiska uppbyggnad.

Men Voice of Tibet verkar inom det gamla paradigmet av medieteknologier, även om de dessutom har websändningar. Men datorer och bredband är dyrt, och FM-sändningar är därför att föredra. Problemet är dock störsändare. Kina sänder ut trummande musik (undrar om den finns som mp3?) på samma frekvenser som kanalen, och därmed har vi ett elektrosmogskrig! För att komma runt detta byter Voice of Tibet frekvenser flera gånger per kväll. Dessutom är det straffbart att ratta in kanalen, vilket ger upphov till intressanta motståndsstrategier. Bland annat har man hundar som vaktar utanför så att man ska bli varnad om myndigheterna knackar på.

Medan brandväggar, ISP-register och övervakning av internetcaféer är sätt att begränsa yttrandefriheten på Internet, och som används i exempelvis Burma, så måste FM-bandet angripas med störsändare, gendarmeri och angiveri. Teknik i all sin ära, men här snackar vi sociala diagram. Och skillnaden från våra regleringar av barnpornografi och fildelning, mellan våra sändningstillstånd och frekvenslagar, och våra FRA-superdatorer, Rfid-chip och DNA-analyser av invandrare… well… det är kanske bara en fråga om intensiteter (för att vara lite långfredagsdystopisk).

6 reaktioner till “Analogt motstånd”

  1. Radio är grejen när det gäller motstånd! Häromveckan var jag på Democratic Voice of Burmas 15 års jubileum och de har kört enligt samma princip sedan starten, även om de nu utvecklats rejält.

    De startade upp i östra Burmas skogar, av folk som flytt dit efter 88 års massaker i Rangoon och gjort gemensam sak med de etiska gerillor som förde väpnad kamp mot regimen. Då sände de alltså i från djungeln inne i Burma, och flyttade runt hela tiden för att inte bli köttfärs.

    Sedemera började de sända via sattelit in i Burma (från Olso faktiskt) och nu har de även börjat med TV sändningar, en timme material som repeteras under dygnet. Parabol är det i och för sig få som har råd med, men alla har en radio. Det är faktiskt otoligt coolt. Ytterligare en dimension är att de har folk inne i Burma, medborgarjournalister, som för ut informationen (naturligtvis med fara för sina liv), för att DVB sedan ska kunna föra in den igen, ut till massorna.

  2. Karin: Hemskt intressant. Jag skriver för övrigt just om Burma, fast inte om radio utan om internet, och hur motståndet lyckas ta sig in och ut genom brandväggen mot resten av Internet. Det finns en gammal version av min text någonstans här, men jag har skrivit en ny som jag tyvärr inte får lägga upp… förlag du vet. Men om du vill kan jag maila över den.

    Teknik och motstånd är ett intressant forskningsfält, eftersom det visar både hur teknikberoende motståndspraktikerna är och hur sociala teknologier är. Jag har även callat for papers angående just detta för ett tag sedan, men ännu inte fått in några texter.

  3. Cool! Å, jag skulle vilja tänka och skriva men jag hinner inte nu. Åker in i landet i morgon och har måste hålla hjärnan cool och fixa med grejer innan.

    Vi får väl se hur mycket generalerna fipplar med internet, kanske kommer ett blogginlägg på temat inifrån 😉

    Ha det fint.

  4. Karin: Lycka till!

    Tänk på att regimen äger alla internetoperatörer, att varje dator måste rapporteras som registrerad, att varje internetcafé är skyldiga att skicka in slumpmässiga skärmdumpar från varje publik dator och att brandväggen är filtrerad som skånerost i en kaffebryggare. Åtminstone är detta vad Reporters Sans Frontiers rapporterar om.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.