AIME 7: Vanans immanens och en uppochnedvänd Heidegger

Hittills har följande modi introducerats från An Inquiry into Modes of Existence: [FIC], [NET] / [PRE], [TEC], [NET], och [REF] / [REP]. Jag använder mig av korkskruvens metod för att borra mig ned i texten, och hamnar denna gång i kapitel 10 som har det kryptiska namnet Learning to respect appearances, och som handlar om [HAB], habit, eller låt oss säga vana på svenska. Men, när vi lyfter på stenen till [HAB], uppenbarar sig en rad problem gällande essens, immanens och existens.

I Latours systematiska angreppssätt, måste följande lösas:

Underneath this question of essence, this age-old obsession, another question, another manner of being, must be hidden. In other words, we now have to ask ourselves the question of the mode of existence of essence. (264)

Det behövs alltså ett existensmodus som ger essenser, och vad är mera essentialiserande än vanan [HAB].

/…/ the most indispensable of the modes of existence, the one that takes up 99 percent of our lives, the one without which we could not exist, obsessed as we would be with avoiding category mistakes. (264)

Vanans existensmodus faller vi in i så fort vi lyckas ”slöja över” genom att ”göra”. När vi lär fingrarna att svepa över smarttelefonen så att mjukvaran skrollar fram sidorna har vi ”vant oss”: [HAB * TEC]. När forskaren klickar fram en bild på en galax har hen ”vant sig” vid att Hubbleteleskopet pekar på stjärnor miljoner ljusår borta: [HAB * REF].

Vanan [HAB] utgör ett slags immanensplan i vilket:

/…/ no longer needing transcendence at all, of leaping over obstacles so well that there is no more threshold, no leap, no discontinuity of any kind. True; but this proves that even immanence needs to be engendered by a mode of existence that is proper to it. (266)

Men denna immanens betyder inte ”Immanens” så som vi förstår den som ”totalitetsmetafysiskt begrepp” (ex. som hos Spinoza). Immanensen ska här förstås som ett slags utslätande eller utjämnande, som en ”immanenseffekt”, som i sin tur är helt nödvändig för att vi ska kunna få något gjort överhuvudtaget.

Detta utslätande kan avbrytas och störas. När tandkrämen är slut en onsdagsmorgon bryts min vana att borsta tänderna efter frukost. Jag måste skynda ned till Konsum och köpa en ny tub. Ibland kommer det ingen spårvagn vid min hållplats. Jag måste bryta vanan och skifta ned till att gå istället (och komma försent till föreläsningen jag skulle ge, och andas fortare än jag är van vid så här tidigt på morgonen eftersom jag fick springa sista biten för att hinna, och…). Men så fort jag är tillbaka i vanan, kan jag glömma, bortse ifrån, låta vanan slöja över och slöjas in i sig själv: ”/…/ habit is the mode of existence that veils all modes of existence – including its own (268).

Vanan döljer alltså de andra existensmodina, inklusive sig själv. När vi tar spårvagnen på morgonen hoppar vi bara ombord, drar vårt RFID-kort och reser iväg mot vår destination. Att spårvagnen kräver ett helt nätverk [NET] av kärnkraftverk, mekaniker, trafikregler etc. döljs genom vanan. Om vi däremot skulle planka, blir vi genast uppmärksamma på att nätverket kräver ett bihang av kontrollanter som hotar oss med böter.

På samma sätt glömmer vi bort alla teknologiska inveckningar som måste fungera och underhållas när jag sveper med fingret över pekskärmen, jag glömmer bort att de teknologiska varelserna [TEC], som i sin tur döljer alla de utskiftningar som är implicerade i deras tillblivelse. Jag ifrågasätter varken varför jag sveper med fingret över skärmen, eller att svepandet över skärmen skulle vara det mest ”effektiva” sättet att bläddra genom en pdf-fil. Jag ifrågasätter inte ens varför det är en ”pdf-fil” jag bläddrar i det. Jag bara GÖR’T – ska det vara så konstigt! – [HAB * TEC] – Allt funkar, Jag funkar, LÅT MIG LÄSA!

Vanorna döljer till och med [PRE], alltså den garant vi skulle ha för att säkra ontologisk pluralism genom att kunna känna igen kategorimisstag (ex. när vi använder REF som kriterum för REL(igion)).

[HAB] döljer sig själv. Alltså har vi glömt ”görandet”. Inte Varat. Vilket leder oss in på en bärande pelare inom existensfilosofin:

It is not that “existence precedes essence” but that behaving like an essence is a mode of existence, a way of being that cannot be substituted for any other and that no other can replace. Without habit, we would never have dealings with essences, but always with discontinuities. The world would be unbearable. (268)

Vanorna gör det möjligt att bete sig som essenser, det gör så att de små brotten och diskontinuiteterna genast ”slätas över” och vi får den (relativt tillfälliga) stabilitet som gör saker och ting uthärdliga. Jag essentialiserar tandborsten och tandborstandet varje morgon. Jag tänker inte på att tandborsten är en teknologi som måste bytas ut när den är utsliten, måste sköljas väl, måste fyllas på med tandkräm, måste hanteras som ”flourtanten” instruerade mig när jag var åtta år gammal. Jag tänker inte på vinkeln min hand håller, styrkan i mitt borstande, tungans omflyttningar. Allt detta riskerar att bryta samman, tandborstandet kan närsomhelst avbrytas (eller brytas av). Men detta bortser jag ifrån, och jag förhåller mig till tandborstandet som en nästan osynlig del av mitt liv (jag gör den eventuellt synlig för tandläkaren). ”We can say of habit that in effect it makes the world habitable, that is, susceptible to an ethos, to an ethology” (268).

Men vad innebär allt detta? Det är ju egentligen inte speciellt radikalt (måste något vara radikalt?).

Det är av central betydelse för Latours projekt som helhet. Problemet med att vi ex. ser teknologier som ”effektiva och instrumentella” eller att vi ser ”Vetenskapernas Teoretiska Transcendens” är just att i dessa lägen tar vi bort praktiken, görandet. Kvar blir fetisher: ”effektiva teknologier” och ”objektiv vetenskap” (som är effektiva och objektiva utan att något behöver göras). Detta vänder på Heideggers varaglömska. För Heidegger är problemet att vi har fallit in i oegentligheten, i det oreflekterade och vardagliga – vilket gör att vi inte ser Varat så som det är. För Latour är detta inte ett problem, utan tvärtom. Vi ser inte alla de saker som är ”praktiker”, vi ser inte hur vi måste etablera vanor i laboratoriet [HAB * REF] eller hur vi måste tillvänja oss/subjektiveras av teknologier [HAB * TEC]. Vi tänker transcendens, och detta gör oss blinda för vad som egentligen händer. ”Existensen” föregår inte någon ”essensen”. För Latour finns det existensmodi som verkar essentialiserande, men dessa är inte tecken på en brist eller glömska hos das Man, utan de är snarare nödvändiga för att världen ska bli beboelig, för att den ska hänga samman.

2 reaktioner till “AIME 7: Vanans immanens och en uppochnedvänd Heidegger”

  1. Uppskattar dessa utläggningar av Latours text!

    Två saker. För det första ett länktips. Det finns en hel tradition som utgår från Don Ihde och postfenomenologi som rör sig i liknande territorium. Denna tradition är väldigt populär bland interaktionsdesigners för att just studera och designa teknik utifrån ett praktik-betonat perspektiv. Där är det centralt att tänka på vad som händer när teknologi ”faller in i bakgrunden”.

    Det andra är en undran. Hur redogör Latours perspektiv för att det är så svårt att bryta vanor? Att man så ofta ”faller tillbaka” i vanorna? Jag kan själv tänka mig olika lösningar. 1) En viss vana skulle kunna vara den enda/enklaste vägen att skapa en kedja som upprätthåller något [REP?]. Problemet är att bryta en vana utan att också bryta kedjan (eller att man försöker bryta vanan utan att också bryta kedjan). 2) Det är svårt att leva utan [HAB], kognitiv kapacitet måste användas för att skapa nya [REP]-kedjor hela tiden. Det går inte att existera länge utan [HAB], precis som det inte går att existera länge utan en atmosfär med rätt syrehalt. Problemet blir att försöka bryta med en [HAB] utan att ha upprättat en annan [HAB] som kan säkra [REP].

  2. Gott att utläggningarna uppskattas!

    Att bryta en [HAB] utan att ersätta den med något annat kan ju vara knepigt. Jag tänker att om man kanske kan exemplifiera med vissa typer:

    [HAB * TEC]: Jag minns när jag bytte från MacOS till Ubuntu, att det var flera små vanor som jag var tvungen att hitta omvägar för. Hur gjorde man en genväg? Hur visade man en viss filtyp? Hur gjorde man Äpple-V så att det blev Ctrl-V (den jävla windowstangenten i vägen).

    [HAB * REF]: När en referenskedja bryter samman förlorar vi ju väldigt mycket! Hubbleteleskopet svartnar och galaxerna försvinner. Men det är ju en extrem referenskedja kanske. Jag tänker ”Reference will find a way” lite optimistiskt, om man en gång har hämtat hem en remote being, kan man göra det igen.

    Återkommer till [REP] och [HAB]. Här har vi några relationer mellan dessa modi som jag ännu inte har klurat ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.