AIME 2: Fiktioner och instaureringar

Jag fortsätter med anteckningar och klipp ur AIME, boken som det talas om lite överallt, i synnerhet genom vita mäns munnar. Denna gång utgår jag från kapitel 9 – Situtating the beings of fiction [FIC].

Det är kanske lite opedagogiskt att börja mitt i boken, först ut med kapitel 8, eftersom Latour verkar ha ansträngt sig för att börja enkelt och sedan göra saker komplicerade, och dessutom, eftersom boken är ”systematisk”, i betydelsen att den gör en lista på tolv existensmodi som utesluter varandra samtidigt som de kan kombineras. Men, precis tack vare denna systematik, känns det som att man ändå kan börja varsomhelst i boken; även om det dröjer länge, ser man till slut hur bitarna faller på plats i någorlunda ordning.

Kapitel nio handlar om fiktionsvarelser [FIC], alltså, hur det kan existera varelser som vi alla är överens om är fiktioner, men samtidigt utgör nödvändiga byggstenar i de Modernas världsbild. Latour börjar med att definiera hur paradoxala dessa fiktiva varelser är:

The reign of matter — an amalgam of reproduction [REP], reference [REF], and also politics [POL] — over the realm of the primary qualities has obliged the Moderns to group together somewhere all the secondary qualities on which subjectivities, feelings, meaning, in short, “lived experience,” rely. But this realm, once it has been reduced to a bare minimum, turns out to be deprived of any ontological reality, since “real reality” is located on the other side, in the primary qualities — which are devoid of all “human” signification, moreover. (235)

De Moderna tycker inte att fiktioner är objektivt existerande eftersom de saknar ”materialitet”. Materialitetens förrangsställning är en produkt av hur de Moderna har smält samman tre andra existensmodi: reproduktion, referens och politik. Denna manöver, som kombinerar reproduktionens stabilitet, referensens objektivitet och den poltiska övertygelsen ger oss ”materialism” som en ide om tingens primära kvaliteter. Exempel: Vi tillskriver metallen brons en rad primära kvalitéer som är av ”materiell karaktär”, men sekunden som Carl Milles formar den, får vi statyn Poseidon [FIC], vars sekundära kvalitéer töms på ontologisk tyngd. Brons är verkligt, statyer som konstverk är mindre verkliga. Därför:

/…/for brevity’s sake we shall call them beings of fiction (noted [FIC]). As we shall see, this term does not direct our attention toward illusion, toward falsity, but toward what is fabricated, consistent, real. (238)
/…/
they [FIC] have had to agree to be assimilated to the same type of reality as the much more recent institution of “works of art.” They have been valued to an extreme, while too hastily denied any objectivity. (239)

De Modernas ”materialismer” bygger ju på den falska idén om det fasta och bestående ”där ute”, utanför människors medvetande, oberoende av våra observationer, osv. Denna rörelse har ju flera problem, men här brottas vi med att ”materialismerna” skymmer att det är just det som är fabricerat som är verkligt (ni minns homo fabricatus från förra posten). Poseidonstatyn på Götaplatsen blev inte bara fabricerad av Carl Milles, den blev inte bara gjuten i brons – Poseidonstatyn fabricerade även Milles, och omskapade Götaplatsen och alla dess besökare. Göteborg & Co: skulle till och med säga att statyn ”är en symbol för Göteborg”.

De fiktiva varelserna förknippas för det mesta med vad de Moderna har kommit att kalla ”konst” (med sitt specifikt moderna konstbegrepp). Detsamma gäller för musik, ett område jag föredrar framför statyer:

Someone who says “I love Bach” becomes in part a subject capable of loving that music; he receives from Bach, we might almost say that he “downloads” from Bach, the wherewithal to appreciate him. Emitted by the work, such downloads allow the recipient to be moved while gradually becoming a “friend of interpretable objects.” If listeners are gripped by a piece, it is not at all because they are projecting their own pathetic subjectivity on it; it is because the work demands that they, insignificant amateurs, brilliant interpreters, or passionate critics, become part of its journey of instauration — but without dictating what they must do to show themselves worthy of it. (241)

Citatet är lite knepigt och måste benas ut. Latour har lånat begreppet ”instauration” från Étienne Souriau för ersätta termerna ”construction”/”constructivism” (eftersom ”konstruktivism” har blivit synonymt med ”relativism”), och för att vi ofta tänker oss en skarp uppdelning mellan verk och skapare. Instaurering (i brist på översättning) betecknar den bana, den processvektor, som till slut leder fram till verk och skapare. När vi lyssnar på Bach måste vi bli del av musikens ”instaurering”, vi följer dess bana snarare än att vi tolkar den. Fiktionernas varelser handlar aldrig om att tolka ett ”tecken(system)” som står ”för något annat” (som ju blir fallet om vi projicerar våra patetiska subjektiviteter på ”verket”).

Men, hur skiljer sig då [FIC] från [TEC]? Jo, skillnaden är att TEC innebär att relationer är veckade på så sätt att de håller sig ”på plats”, de har en varaktighet som åtminstone är relativ. Teknologiska varelser har en varaktighet, även om de konstant måste underhållas. Men för fiktionerna är det annorlunda:

The difference is both obvious and subtle. Being “carried away” by a subway train and “carried away” by the beauty of a narrative are two different things. Two transports, two dislocations, but the two do not rely on the same linkages and do not conclude in the same way. It would be a mistake, however, to say that the first one transports “for real” while the second displacement is fake. Fiction is not fictional in opposition to “reality” (which in any case possesses as many versions as there are modes), but because as soon as those who are being displaced lose their solicitude, the work disappears entirely. (248-249)

Om vi jämför en tunnelbanevagn [TEC] med den mest gripande och målande beskrivningen av en tunnelbanevagn [FIC], är skillnaden dem emellan inte att den förra skulle vara mera ”verklig” än den senare. Det skulle ju förutsätta ”materialismens förrangsställning”, som ovan nämnt. Skillnaden är att tunnelbanevagnen [TEC] kan behålla sin ontologiska ställning utan dig, du är utbytbar. Men tunnelbanevagnen [FIC] kräver att du är medskapare, att du följer dess ”instaureringsbana”.

Det om skillnaden [TEC * FIC]. Men, det finns ytterligare en distinktion som måste göras för fiktionsvarelserna i relation till (vetenskaplig) referens [REF] (jag borde återkomma hit, ”bakvägen”). Latour menar att den institution som vi Moderna kallar för Vetenskap, är fylld av fiktioner:

As Deleuze and Guattari saw, no science is possible, and especially no abstract science, unless the world is populated by these little beings [of fiction] capable of going everywhere, of seeing and submitting to the most terrible trials, in place of the researcher trapped in her body and immobilized in her laboratory. (250-251)

På en nivå är våra atommodeller, DNA-spiraler och galaxer fiktiva varelser, annars skulle vi aldrig kunna skapa någon nytt, vi skulle helt sakna fantasi och föreställningsförmåga:

The [FIC·REF] crossing is actually a very fertile one, for it is from the collaboration between these two worlds that we get a major part of our idea of the “world” and its beauty. There is no other world “beyond,” no other world “beneath,” except the double dispatch from fiction and reference. (250)

Men, det finns en viktig sak hos [REF] som [FIC] saknar, nämligen förmågan att hämta hem referens. När vi forskar om galaxer, DNA eller atomer bygger vi referenskedjor mellan våra begrepp, metoder, teknologier, laboratorier, diagram, och artiklar. Vi fogar samman oss själva med Hubble-teleskopet för att vi ska kunna hämta hem galaxer.

If the word “reference” has a meaning, it is because we have learned to charge the delegated, partial little observers, which proliferate with every instrument, not only to go off but also to come back. Think about any scientific apparatus at all: you will see walking around in it beings that have to be deemed “of fiction” (what else would they be made of?), but with one difference, which is decisive: these little beings have been repatriated, and they can be sent out again to start over; their comings and goings alone ensure the objective quality of access to remote states of affairs.

Men, för att tydliggöra vad [REF] egentligen innebär, måste jag gå tillbaka till kapitel 3 och 4. Det fanns kanske en poäng med den där ordningen i boken…

1 reaktion till “AIME 2: Fiktioner och instaureringar”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.