AIME 11: Lyckosamhetsvillkor? Metapost

Ett centralt begrepp hos Latour är ”felicity condition”, som har lånats in från J. L. Austin. Lånet från Austin innebär dock en radikal förflyttning. Austin byggde en performativ talaktsteori som en slags ”lingivistik”, vilken idag framförallt förvaltas av just lingvister, men även ”språkfilosofer”, i den anglosaxiska världen. När Austin däremot möter den kontinentala filosofin, skulle många av hans utgånspunkter komma att utvidgas långt bortom ”språket” (denna trista ”domän”). Det exempel som jag är mest bekant med är Deleuze & Guattaris Postulates of Linguistics från A Thousand Plateaus, där Austins talakter kopplas samman med agencement-begreppet, vilket medför att lingvistikens gränser sprängs, och talakterna kan kopplas samman med resten av världen.

Latour, i likhet med Deleuze & Guattari, väljer den bredare vägen, när han lånar från Austin:

But the difficulty is not so great, after all, if we turn to the work done by J. L. Austin and his successors on “speech acts.” The notions of felicity and infelicity conditions, now solidly established in our intellectual traditions, make it possible to contrast very different types of veridiction without reducing them to a single model. The difficulty will come later, when we shall need to go beyond the linguistic or language-bound version of the inquiry to make these modes more substantial realities. (p. 18)

Innan det går att följa hur felicity/infelicity kommer att användas genom boken, vill man ju gärna hitta ett svenskt ord. När Latour skriver att begreppen är väl rotade i våra ”intellektuella traditioner” verkar dessa inte slagit rot i de kyligare länderna i norr. Den franska utgåvan säger ”conditions de félicité et d’infélicité”, men i desperata googlingar hittar man ingenting på svenska. Trist.

Jag frågade runt lite på Twitter och fick följande förslag:

Jag lutar mot att ”lyckosamhetsvillkor” är det bästa, även om det känns aningen krångligt.

Går man till Austins fantastiska föreläsningsmanus How to Do Things With Words, introduceras begreppet så här:

Besides the uttering of the words of the so-called performative, a good many other things have as a general rule to be right and to go right if we are to be said to have happily brought off our action. What these are we may hope to discover by looking at and classifying types of case in which something goes wrong and the act – marrying, betting, bequeathing, christening, or what not – is therefore at least to some extent a failure: the utterance is then, we may say, not indeed false but in general unhappy. And for this reason we call the doctrine of the things that can be and go wrong on the occasion of such utterances, the doctrine of the Infelicities. (p. 14)

Lyckosamheten handlar alltså om att något kan ”gå fel” och då bli ”olyckligt”. Misslyckat alltså. Austins exempel är väldigt trista och hypotetiska, och av typen ”om två personer ska gifta sig…”. Men, så som jag förstår det, handlar det om att man analyserar vad det egentligen är som händer när en talakt lyckas eller misslyckas. För Austin är detta egentligen inte så dramatiskt, eftersom han begränsar sig till ”språket”. Men om vi går på den franska innebörden får istället en helt annan ”lyckadhet”. Deleuze & Guattari har ett bra exempel som översätter glappet som uppstår ungefär där Engelska kanalen går:

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation, a ”mass media act” in the sense in which the English speak of ”speech acts.”

I detta exempel kan man sedan analysera ”lyckosamhetskvillkor”. Om passagerarna identifierar revolvern som en leksak misslyckas hela transformationen. Med en plastrevolver förvandlas inte passagerarna till gisslan, flygplanet förvandlas inte till ett fängelse. Infelicity. För att ovanstående process skall äga rum, krävs att två kilo metall i handen på en flygkapare verkligen utgör ett reellt hot.

För Latour har varje enskilt existensmodus sina egna lyckosamhetsvillkor. I förra bloggposten tog jag upp lyckosamhetskriteriet för POL: när cirkeln avbröts upphörde representation/lydnad. Detta avbrott konstituerar detta specifika modus lyckosamhetsvillkor.

Men jag är fortfarande osäker. Är ”lyckosamhetsvillkor” den bästa översättningen? Dels på en språklig nivå, men framförallt på den innehållsliga nivån som är aningen bredare i den kontinentala traditionen än vad den är i den analytiska?

Uppdatering: Jag fick ytterligare några förslag på Twitter:

felicitet

3 reaktioner till “AIME 11: Lyckosamhetsvillkor? Metapost”

  1. Kul att du jobbar med performativer!! Jag höll övningar kring performativer hela dagen idag för demokratiaktivister från Kirgizistan och Tadzjikistan.

    Det är intressant med fokus på villkoren för performativer! Tack!

    Nackdelen när Austin använde happy som synonym med felicity, och när tidigare svenska talhandlingsteoretiker översatte felicity med lyckad eller lyckosam, är att de som inte läst Austin vanligen förstår lyckad/lyckosam som motsatsen mot hans poäng, de tror att det betyder att handlingen är lyckad eller lyckosam utifrån sina konsekvenser. Istället för att begripa performativer som ett genomförande där målet uppnås i o m handlingen.

    Möjligen går det att istället för lyckosam eller lyckad använda genomförd/genomförbarhetsvillkor, fullborda/fullbordandevillkor, slutföra/slutförandevillkor.

    På mina kurser använder jag ”helt genomföra” samt den längre förklaringen att mål och medel blir samma. Det vore intressant med fler synonymer och varianter.

    (Jag kommer inte ihåg ifall du skrivit om Karen Barads användning av performativer? Den ligger någorlunda nära Latours)

  2. Per: Helt korrekt, tack för förtydligandet.

    Lyckosamhetsvillkoren kan vi använda oss av för att analysera själva processen. Inte om ”målet” har lyckats eller misslyckats. Latour tänker sig lyckosamhetsvillkoren som en riktning, eller en bana (trajectory).

    Det är en konstig felläsning av Austin. Även om hans exempel ibland är torra, är det ju tydligt att talhandlingen som sker när två personer ingår äktenskap (för att fortsätta med hans exempel) inte går att separera mål (bli gifta) och medel (uttala giftermålet). För Austin är det performativa i ”att gifta sig” det enda meningsfulla.

    1. Tack själv! Det är rent nöje att läsa din blogg!

      Ja, det blir märkligt att se performativ bara som riktning? Även om riktningar finns med i ett förverkligande.

      Karen Barads materia-ting-performativitet är troget Austins performativitet, förverkligande i och med handlingen. Ex hur en molekyl gör sig till molekyl genom att elektroner utökar sina omloppsbanor (att molekyla …).

      (Exemplet med molekyl är mitt, Barads diskussion är ju mer sofistikerad. Men jag tycker det är lite kul att göra elektroner till subjekt i molekylandet snarare än att se dem som underordnade en mäktig centraliserad atom. )

      Och Sara Ahmed tittar på hur dokument, annonser, riktningar förverkligar vithet performativt, vilket också är troget Austin.

      Jag förstår Austin som att han vill bryta med reducering till lingvistik och det rena språket. Språket blir bara en del av handlingarna. Och användandet av språk kan inte förklaras med språket utan genom användandet.

      Även om Austin själv är lite fast i analytiskt tänkande så är det intressant hur användbar han är för att begripa materialiserande, hur ting agerar etc.

      I den här texten tar jag upp missförståndet av performativ vilket ju är ganska utbredd inom viss interaktionism och feminism. Jag utgår från Butlers kritik av en del feministisk läsning av henne.
      http://perherngren.blogspot.se/2012/10/performativ-ar-inte-performance.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.