AIME 10: Den politiska cirkeln.

Otåliga läsare av AIME bläddrar genast fram till kapitel 12, Invoking the Phantoms of the Political. I vår bottenlösa kultur är det ju ofta så att man så snabbt som möjligt vill placera sig ”i det politiska”, den där speciella platsen där saker och ting ställs på sin spets, där konflikterna spelas ut, motsättningarna artikuleras. Som Laibach säger: ”Occupy wall street” (vissa menar att Laibach numera har läst för mycket Derrida. Trist.).

Latour är dock inte ute efter att återuppfinna en domän för ”det politiska”. Han är heller inte intresserad av att lansera en ”politisk teori”, något som reflekteras i nyligen publicerade sammanfattande seminarieanteckningar. Det sista Latour är ute efter är en politisk vetenskap, ”political science”, eller, ”statsvetenskap”. Är det något som AIME vill reda ut, är det den härva av sammanblandningar som de Moderna har lämnat efter sig. Politisk vetenskap är för Latour lika omöjligt som en vetenskap om Gud.

Med [POL] vill istället Latour introducera ytterligare ett existensmodus, som är unikt för de Moderna, men som detta till trots har behållit en specifik relation till Grekland och Rom. Som en försoningens hermeneutiker är det viktigt att ha detta i bakhuvudet, att det rör sig om ett existensmodus som skapar kontraster i relation till alla andra modi, och inte en domän som vi snabbt ska ställa bredvid Arendt eller Habermas.

Som vanligt blir det långa blockcitat och okritiskt förhållningssätt.

~

POL-kapitlet inleds med att skriva fram en paradox. Det värde som produceras av de politiska varelserna inryms i en institution som de Moderna håller mycket högt. Samtidigt är ”politik” det smutsigaste och mest förljugna man kan syssla med, speciellt om det blir ”politiskt” i fel domän (en får absolut inte blanda in politik i vetenskaperna, religionerna, teknologierna etc.):

If there is a value they claim to be maintaining unchanged since the logos of the Greeks and right up to the contemporary blogosphere, it is the one that made the peoples of “free speech” stand out in contrast to the “Barbarians.” If a collective is defined by the list of supreme goods for which its members are ready to give their lives, there is no doubt that “political autonomy,” the “rule of law,” “representative government,” “public freedoms” — the precise term hardly matters — have pride of place. (330)

Överallt bland de Moderna hyllas de demokratiska institutionerna, de konstitutionella friheterna, autonomin, lagstyret, osv. Vi bygger statyer och tempel. Vi hyllar Beethoven. Vi menar att de värden som vi producerar inom våra demokratiska ideal är så essentiella, så fyllda av godheter, att vi kallar dem ”universella”. Samtidigt uppstår en ny paradox: om de är universella måste de ju gälla överallt, vi ”exporterar demokrati”, vilket ger upphov till ett första problem:

We must no longer be astonished by this: the democratic ideal cannot be extended more rapidly, with fewer instruments, fewer costly mediations, than the scientific ideal 1. Democracy can’t be parachuted in from the bay of a U.S. Air Force plane in the form of an “instantly inflatable parliament,” as Peter Sloterdijk has ironically imagined. Just as the establishment of chains of reference demands a proliferation of apparatuses that our epistemology in no way prepared us to finance, similarly the delicate ecology of freedom requires precious technologies and countless habits that enthusiasm for democracy alone does not prepare us in any way to set up or maintain. (332)

De demokratiska idealen uttrycks ofta som enkla principer. Men så fort vi försöker drönarbomba ned dem över ”barbarerna”, inser vi att de är helt och hållet beroende av tröga instrument, en institutionell infrastruktur. Demokrati ryms inte i en hellfiremissil. Vi skapar således mänskliga katastrofer varje gång vi med våld försöker luftbomba oss till demokrati. Samtidigt, eftersom de ”demokratiska idealen” är värden som vi håller närmast hjärtat, skulle det vara hycklande att inte exportera dem till platser där diktatorer och despoter härskar. Att inte ge världen demokrati, kan bara innebära etnocentrism.

Det första kännetecknet för existensmodus [POL], är att det alltid kröker sig. Politiskt tal (för det är primärt ett modus som hör ordet till, precis som [REL]), böjer sig och kröker sig, det går aldrig rakt på sak. Det är detta som gör att politiker så att säga kan ”ljuga”. Det är kanske ingen slump att så många politiska slagord går ut på att man visst talar ”klarspråk” inom partiet eller organisationen i fråga. För [POL] är alltid snett och vint, krökt och böjt.

Politisk filosofi har därför, sedan grekerna, försökt hitta raka genvägar:

As we saw in Chapter 6, political reasoning never goes straight: this is what scandalizes, and what the Moderns keep trying to rectify with prostheses. They want it to be straightforward, flat, clean; they want it to tell the truth according to the type of veridiction that they think they can ask of the Evil Genius, Double Click [POL · DC]. This began with Socrates and has never stopped, through Hobbes and Rousseau, Marx and Hayek, to Habermas. “If only we could finally replace the crookedness of the political with the path of right reason or science — law, history, economics, psychology, physics, biology, it hardly matters!” The hope is always the same; the only thing that varies is the type of speech therapy — orthophonic, or rather “orthologic” — with which they claim to be straightening out politics. (333)

Detta känns mycket bekant. Samtidigt som vi dyrkar politik, vill vi genast uppfinna genvägar. Istället för politikers strider letar vi efter ”vetenskap och evidens” som kan ersätta politikerns ideologiska ”tyckande” med Förnuft. Istället för poltik vill vi förklara hur samhället hänger samman och beslut tvingas fram med Ekonomin som motor. Istället för att låta politiker bestämma letar vi med ljus och lykta efter en juridisk instans som kan döma rättvist. Istället för att se våra kroppar som politiska kastar vi oss över Biologi. Och så vidare. Alltid denna vilja att hitta något annat än politik.

Detta var en primär drivkraft för den grekiska filosofin. När Platon gick ned till agora och tvingades till politik, konstruerade han en hel filosofi för att ersätta denna smutsiga verksamhet med Förnuftets välde. Allt för att vi med ett dubbelklick [DC] skulle kunna ta genvägen förbi torget, och går den raka vägen istället för den vindlande och krökta.

~

Vad är då [POL]? I Twitterflödet fann jag följande bild från Latours seminarieserie som ackompanjerar AIME-boken:

POL är en cirkel. Cirkeln snurrar för att skapa autonomi. Cirkeln har två primära sidor (som man ser suddigt ovan): representation och (o)lydnad (obediance/disobedience). Det är en cirkel på två sätt: den måste A) konstant repeteras, annars försvinner den direkt (POL har inte den fina beständigheten som ex. HAB eller TEC), och det är en cirkel för att B) den alltid är böjd i förhållande till den politiska sakfrågan (issue).

Cirkeln gör i första fasen så att den söker att representera multituden, så att den blir en enhet, för att i nästa fas få denna enhet att bli multituden. Och sedan börja om igen. Eller, annorlunda uttryckt: ”The multiple becomes one, the one becomes multiple; it can’t work; it has to work; so we have to start all over again” (342). Att göra något politiskt är att konstant starta om cirkeln, kring en sakfråga (POL är alltid objekt-orienterad, cirkeln kräver något att politika sig kring).

Vad innebär det då att ”tala sanning” i POL. Det har ju inte med vetenskaplig sanning [REF] att göra. Det verkar dessutom som att politiker ljuger ganska ofta. Nej, den måttstock som POL döms utefter handlar om cirkelns grad av representation/lydnad:

Indeed, the principal infelicity condition of the political is to have its course interrupted, the relay broken off. “That’s not going anywhere.” “That’s pointless.” “That won’t do any good.” “They’re forgetting about us.” “They don’t give a damn about us.” “Nobody’s doing a thing about it.” Or, in a more scholarly fashion, “We are not represented.” “We are not obeyed.” In other words, something rings false in each example taken separately precisely because it is taken separately. The examples ring true when they are connected.

Cirkeln måste alltså hela tiden underhållas och repeteras. Det är avbrottet som är politikens olyckosamhetskriterium (infelicity condition). Så fort den förlorar i styrka, så fort människor inte känner att de är representerade, eller så fort de vägrar lyda, uppstår en kris. Ur kaoset måste en ny cirkel formeras: Miljoner måste bli En, En måste bli miljoner.

Men finns det då ändå ingen stabilitet? Hur kommer det sig att många centrala element av de demokratiska idealen har cementerats i de Modernas världar. Kontinuitet är endast möjlig när POL möter ett annat modus som kan skapa kontinuitet (Latour är verkligen systematisk på denna punkt): vi kommer till korsningen [HAB · POL]. Som en sidoeffekt av den politiska cirkelns framdrivande, tas vissa element sakta över av HAB-varelserna; vi får en politisk kultur (se, p. 343).

Men vad är det egentligen för varelser som cirkeln mobiliserar. Är det fråga om politiska subjekt? En massa? En organism? Nej, POL opererar inte med färdiga subjekt, utan med ”fantomer”, ett begrepp som härstammar från Walter Lippmann:

This phantom is not a mysterious ectoplasm that passes through walls to frighten children; it is the exact definition of the form created by the incessant reshaping of the Circle, provided that the process is not stopped, for then the phantom disappears for good or shrinks down to a glowing point, as when children use a flaming stick to draw shapes on a dark summer night and suddenly suspend its movement.

/…/

Walter Lippmann may be the only person who really got it — that one can respect the ontological dignity of the political mode only by grasping it in the form of a phantom public to be invoked and convoked. Neither the public, nor the common, nor the “we” exists; they must be brought into being. (352)

Detta är helt centralt. Det finns ingen ”publik”. Det finns inga ”grupper”. Det finns ingenting som är ”allmänt” från början. Den politiska fantomen måste frammanas, konstrueras, mobiliseras. Fantomen visar sig när vi ritar den i sanden, men sveps genast bort av vågorna, så vi måste rita dit den igen, och igen, och igen. Politisk konstruktivism.

Varför är detta så viktigt för Latour? De sista sidorna i kapitlet ger några ledtrådar:

If we have redefined the word category as what makes it possible to speak well in the agora to those who are concerned with what one is saying about them, it is because nothing is more important for this inquiry than to find the difference between truth and falsity in politics.

/…/

We need this thread, for how could we stand up straight on the agora, with no hope of help from any Science and yet without giving up on reason, about controversial issues that have taken on the dimensions of the planet and in the heat of a crowd that now numbers in the billions?

Problemet känns bekant. Hur kan vi hitta politiska gemenskaper utan att kortsluta den politiska processen med genvägar via vetenskap, samtidigt som vi ger vetenskaperna den plats de förtjänar. Hur kan vi skilja på sanningar och lögner i den politiska cirkeln? Vi måste sluta upprepa Platons misstag. Vi kan inte bygga en politisk vetenskap som fäller domen.

Men, i citatet ovan finner vi även en storleksdimension: Vi lever inte längre i den grekiska stadsstaten. Det finns inte ett agora dit alla kan gå. Planetens problem är planetära. Människorna vars liv påverkas räknas i miljarder.

Notes:

    Ett svar på “AIME 10: Den politiska cirkeln.”

    Kommentera

    E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

    Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.