AIME 1: Latour och teknologiska varelser

I slutet av förra året satte jag tänderna i Latours An Inquiry into Modes of Existence (AIME). Jag läste den väldigt rakt på sak, från pärm till pärm, men i likhet med en god fuga, är det först vid upprepade studier som man upptäcker de vackraste harmonierna.

Nu har jag övergått till en mera analytisk omläsning, och jag tänkte skriva ut några anteckningar som är av tematisk art, snarare än att vara heltäckande sida för sida. För en mera konsekvent sammanfattande läsning, rekommenderar jag istället Saimeinariet. Eftersom detta inlägg främst är just en anteckning, blir det många blockcitat ur det åttonde kapitlet i boken.

\\

Latours teknikfilosofi har förföljt mig sedan jag läste den berömda artikeln Where are the Missing Masses, cirka 2005. Här fann jag det som jag hade saknat i den postmoderna sörja som hade svämmat över inom humaniora och samhällsvetenskap, som reducerade teknik till ”mening” och makt (och det var oklart hur dessa två hängde samman). I Missing Masses introducerades helt nya begrepp – delegering, inskriptioner, handlingsprogram, antropomorfism, utskiftning, associationer, osv. – som genast kunde omsättas i nya frågor och uppslag. Istället för teknik som trista och kalla objekt, sträckte Latours artefakter ut sig i kedjor av relationer, som borrade sig genom väggar och kopplade ihop sig med nya aktörer. Man kunde äntligen tala om en teknologisk sociologi, fast med en riktning som pekade mot ”sakernas kollektivitet” istället för deras ”materialitet”.

Man skulle kunna stanna här, i ”klassisk ANT”, och så skulle man kunna betrakta begreppen som en ”verktygslåda”. Men den typen av pragmatism är ju ganska trist. AIME går i kapitel 8 steget längre, från den analytiska ”metoden”, till teknologi som existensmodus; från artefakt, till teknologiska varelser (technological beings).

\\

Kapitel 8 börjar med att repetera några utgångspunkter. För det första kan inte teknologier förstås som isolerade objekt, de är alltid del av ett nätverk [TEC * NET]. För att få en bil att fungera måste vi addera vägar, bilverkstäder, kreditinstitut osv. För att få en hammare att fungera måste vi ha stålgruvor som smälter järn till spik.

För det andra blir teknologierna fullt synliga först när de går sönder eller ifrågasätts:

But it is with controversies that the heterogeneity of technological systems appears most clearly. An accident, a breakdown, an incident of pollution, and suddenly the “system,” by dint of polemics, trials, media campaigns, becomes as unsystematic as possible, multiplying the unforeseen branchings that delight sociologists of technology. (213)

Än så länge är detta bara en fråga om klassisk ANT. AIME har dock en annorlunda frågeställning än de tidiga ”tekniksociologiska” texterna, och syftar istället på att finna existensmodi som är specifika för de Moderna. De teknologiska varelserna [TEC] har en primär egenskap: de glöms bort.

As soon as you have paid the bill and left the garage, the purring under the hood will make you forget everything right away – even if you continue to grouse about the bill for a while. It is this strange presence and absence that makes the beings of technology in fact so difficult to grasp. Like the beings of metamorphosis, would these also be beings of occultation, then? (217)

Om teknologierna blir synliga för oss när de går sönder, blir de lika snabbt osynliga så fort de har gjorts fungerande igen. ”Technology, for its part, seeks to be forgotten. Definitely, it is about technology rather than nature that we can say “it likes to hide.”” (217). De Moderna omger sig med, och är fullkomligt beroende av, varelser som genast gömmer sig och blir osynliga. Å ena sidan är osynligheten helt nödvändigt för att vi ska kunna gå vidare i livet. Eftersom vi inte har en enda centimeters utrymme som inte befolkas av teknologiska varelser – från den maskinmalda espresson i min magsäck, till skjortans tyg, till GPS-satelliten 20 tusen kilometer upp i rymden – vore det otänkbart att tänka på allt detta samtidigt.

Men, sättet vi hanterar denna osynlighet på, har ett pris: Vi reducerar teknologiska varelsers komplexitet genom att separera mål och medel och genom att ”mäta” dem i termer av effektivitet:

Effectiveness is to technology what objectivity is to reference: the way to have your cake and eat it too, the result without the means, that is, without the path of appropriate mediation (218)
/…/
If there is an unworthy way to treat technologies, it lies in believing that they are means toward ends. (219)

Om vi tänker oss att teknologiska varelser är effektiva medel för att nå vissa mål hamnar vi i en mycket intetsägande återvändsgränd, fylld av motsägelser, eftersom det är medieringarna som modulerar de värden som hela tiden förflyttas: ”When people say of technologies that they are neither good nor bad, they forget to add: nor neutral.” (219).

Tankevurpan ser ut så här när den explikeras: Jag försöker förstå datorn jag skriver på. Jag tänker att den är byggd efter principen att den försöker vara den mest effektiva lösningen för ”databehandling”. Den har byggts med komponenter som är de bästa på marknaden, och priset är noga uttänkt efter min ”konsumentgrupp”. Datorn är ett effektivt medel för mig att nå mitt mål: att effektivt behandla data. Så att jag kan surfa, skriva, räkna, göra excel-dokument och kolla på youtube. Jag kan göra bra saker med min dator, exempelvis photoshoppa doge-memer, jag kan göra dåliga saker med min dator, exempelvis nättrolla. Datorn är neutral eftersom den är effektiv.

Latour vill istället att:

We shall never find the mode of technological existence in the object itself, since it is always necessary to look beside it: first, between the object itself and the enigmatic movement of which it is only the wake; then, within the object itself, between each of the components of which it is only the temporary assemblage.(221)

Istället för att titta på objektet, måste vi titta bredvid det. Datorn tillverkas av ett företag, som har hundratals underleverantörer, som skriver hundratals juridiska dokument om patent, som anställer tusentals personer till sina fabriker, osv. Men datorn är även mera komplicerad än det gränssnitt som jag interagerar med (tangentbord, skärm, mus etc.). Teknologiska varelser är ”veckade” på detta sätt:

The term “folding” will allow us to avoid the blunder of speaking of technology irreverently as a piling up of objects or as an admirable example of mastery, transparence, rationality, that would prove “man’s dominion over matter.” Technology always entails folds upon folds, implications, complications, explanations (228)

Om vi tänker teknologiska varelser i termer av effektivitet, luras vi av double click [DC]: ”Spårvagnen du åker med är det mest effektiva medlet för att nå målet att förflytta dig från punkt A till B”. En sådan analys missar alla veck som har behövt vikas för att spårvagnen skall rulla fram överhuvudtaget, och alla komplikationer som måste förlösas, alla explikationer som måste vikas ut för att spårvagnsnätet ska bli begripbart, alla resenärer, förare, politiker, företag, bilister som måste impliceras i spårvagnen så att den kan komma att befolkas.

Detta veckande, in och ut genom teknologiska varelser, leder till att teknologiska varelser blir medskapare av vad Latour kallar för ”kvasi-subjekt”, ”since technologies have preceded and generated humans: subjects, or rather, as we shall soon name them, quasi subjects…” (230), vilket i sin tur leder till att vi:

In place of Homo faber, we would do better to speak of Homo fabricatus, daughters and sons of their products and their works. The author, at the outset, is only the effect of the launching from behind, of the equipment ahead. If gunshots entail, as they say, a “recoil effect,” then humanity is above all the recoil of the technological detour. (230)

Homo faber är en människa som skapar teknologier. En sådan utgångspunkt förutsätter ett stabilt subjekt innan mänskligheten har skapat en teknologisk mekanosfär, som sedan kan härska över ”materien”. Latour vänder på resonemanget med Homo fabricatus. Först kommer de teknologiska varelserna, sedan kommer kvasi-subjekten.

Som i Stanley Kubricks berömda film: Apan blir människa när hen plockar upp den första teknologiska varelsen, bestående av en benknota.

9 svar på “AIME 1: Latour och teknologiska varelser”

  1. Arthur C. Clarke: ”Any sufficiently advanced technology is indistinguishable from magic”

    Ja, men teknologin har ett ännu högre stadie än magi och det är när den blir natur, osynlig. Först som magi, sedan som natur. Clarke höll sig bara till första toppen av Gartner’s ”Hype Cycle”.

    Latour påminner här om Kittler. För Kittler är inte (media-) teknologin utsträckningar av människans tankar och förmågor som hos Marshall McLuhan utan hela tiden resultatet av en kapprustning mellan teknologierna själva. När vi då tänker ut nya mål för teknologier att vara medel för — när vi designar, skapar och tillverkar teknologier — görs det alltid utifrån en redan naturaliserad teknologisk miljö (eller nedskrivningssystem som Kittler skulle ha sagt (han tänkte lite väl mycket på litteratur och inte tillräckligt på förkroppsligande)).

  2. I en tidigare text, som jag inte minns titeln på, gör Latour en lista på olika grader av osynlighet. Näst osynligast är black box, men då döljs bara komplexiteten, vi ser fortfarande ”lådan”. Helt osynligt blir det vid ”routine use”, vilket kanske motsvaras av att ha på sig ett par jeans, gå på en trottoar eller slumra i en park. Det är teknologier som vi inte ens tänker som teknologier (kläder, gator, ”natur”).

    Ja, Kittler är ju intressant här, även om han inte är helt tydlig alltid. Jag tänker på hur nya medieteknologier gör de gamla synliga (Televisionen gav oss poststrukturalismen som ”såg text”).

  3. Tack för den ut-veckade genomgången av An Inquiry into Modes of Existence! Väldigt intressant! Här är ett par frågor:

    1 Vad är nackdelen med att se en sak som subjekt snarare än kvasisubjekt? Subjekt då i betydelsen ”tillför något till relationen”.

    2 Latour-referatet här motsäger (a) ”blir de lika snabbt osynliga så fort de har gjorts fungerande igen” motsägelser väl Latours relations-orientering (b).

    (a) skulle ju innebära en icke-relationell egenskap hos objektet av osynlighet när objektet fungerar. Medan (b) borde innebära att de ting som samarbetar behöver undvika att vara när-varande om de ska kunna fungera tillsammans.

    Det går ju att tänka sig en chaufför som är så grymt intresserad av vad som händer i bilen att hen snart krockar. Det är inte bilen själv som övergår i ja-jag-fungerar-och-blir-osynlig. De behöver båda dra sig undan från varandra.

    Jag har haft några appar som varit alltför vaksamma över vad som händer i mobilen och vad som händer med andra appar, och som därför slöar ner mobilen och slukar batteri. Ifall mobilen och de andra apparna fungerade och blev osynliga av sig själva skulle ju en app inte längre kunna uppfatta vad de sysslade med. Det borde med (a) inte gå att ha ett verktyg eller säkerhetsprogram som kollar för mycket och som därför blir en flaskhals, förslöare, batterislukare.

  4. Per: Varsågod. Men det var bara genomgång av ett av sammanlagt tolv existensmodi. Mer kommer 🙂

    1. Begreppet ”kvasi-subjekt” hos Latour hänger samman med ”kvasi-objekt”. Han tänker att han måste ha ett begrepp för det ännu-inte-färdiga, det ”orena”, intrasslade, inveckade, det som händer innan vi får Subjekt och Objekt. Jag tror att man kan tänka sig ”kvasi-subjekt” som själva relationen. Men, jag ska återkomma till detta, det blir tydligare via andra ingångar i boken.

    2. Graden av synlighet varken ökar eller minskar relationerna. Alla komponenter i en buss står i relation till varandra när bussen fungerar som den ska (och då kan komponenternas komplexitet göras osynliga för passagerarna). Men, när oljefiltret i motorn havererar stannar bussen. Passagerarna måste stiga av, och istället inkallas två mekaniker. Då adderar vi relationer till två mekaniker, och subtraherar relationerna till de 40 passagerarna.

  5. Kvasi-begreppen förstår jag bäst genom att tänka dem teknikhistoriskt till exempel i Callon’s och Law’s ”Engineering and Sociology in a Military Aircraft Project”. Den handlar om ett brittiskt jetflygplan som existerade som idéer, policydokument, kontrakt, testmotorer, modeller, prototyper, olyckor, budgetposter, pressmeddelanden m.m. i över 15 år innan det till slut lyckades bli byggt och flyga en enda gång. Då hade militären redan köpt in amerikanska flygplan och projektet lades ner.

    Samtidigt gick det att tala om ”The TSR 2” under hela den här perioden, fast det gick inte att peka på ett fysiskt objekt som var ”The TSR 2”

  6. Ja, som monki säger, är ju ”TSR 2-flygplanet” en massa relationer innan det finns till som fysiskt objekt.

    Samma sak borde man kunna överföra till framtida subjektspositioner. Exempelvis, en student som börjar en kurs på universitetet, kommer förhoppningsvis att vara en annan (mera bildad) människa en termin senare. Kursplaner, litteraturlistor, föreläsare, seminariedeltagare – alla dessa relationer är kontinuerligt igångsatta – och först när allt är klart har studenten förflyttats, dvs. ”subjektiverats”.

  7. Tack för funderingar Christopher och Monki!

    Hmm, det är ju mycket som är kvasi i betydelsen skenbart, oäkta, ännu inte:

    Sv Akademiens Ordbok: KVASI … [ av lat. quasi, liksom om, av quam, såsom, o. si, om]
    [KVASI 1]
    1) (†) ss. adv.: skenbart, föregivet; nästan, så godt som

    Nationalencyklopedin: kva´si-, förled i sammansättningar för att beteckna att något är skenbart eller oäkta; även en betydelse ‘sämre’ föreligger ibland.

    Jag är dock inte säker på att kvasi är relevant i Latours resonemang. Jag funderar om kvasi när det gäller subjekt (och möjligen även objekt) får funktionen av en missriktad metafor i Latours polemik. Han använder det defensivt eller pedagogiskt eftersom han vill vända på vår föreställning: ”Latour vänder på resonemanget med Homo fabricatus. Först kommer de teknologiska varelserna, sedan kommer kvasi-subjekten.”

    Varför skulle något vara ”mindre subjekt”, ”sämre subjekt” eller ”skenbart subjekt” bara för att andra ting är subjekt före, eller för att andra saker är mer dominanta? Det låter som en linjär kausalitet där bara den första orsaken är den egentliga orsaken.

  8. ”2. Graden av synlighet varken ökar eller minskar relationerna. Alla komponenter i en buss står i relation till varandra när bussen fungerar som den ska”

    Jaaoo, jag förstår det så också. Men jag var otydlig i min text. Det är själva undandragandet hos ett fungerande ting som framställs som icke-relationellt. Undandragandet blir en egen egenskap hos ett fungerande ting. (Ett ting som genom gränssnitt givetvis har relationer.)

    Ifall en istället ser undandragandet som förutsättning för fungerande samarbete så kommer själva undandragandet ur relationen, och alltså inte ur det fungerande tingets individuella egenskap.

    Då blir det också begripligt att ting, organisationer och personer faktiskt kan hamna i information overload även med fungerande saker. Vilket ju vore omöjligt ifall fungerande saker vore ogenomträngliga. Istället för att fungerande ting drar sig undan så får vi en teori om att för att relationer ska fungera så behövs undandragandet.

    När jag läser Heidegger och Harman kring hammarfilosofi så tycks Harman missförstå det intressanta med Heideggers hammarfilosofi: samarbete som handlar om frånvaro istället för närvaro.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.