Abzug

Varje gång jag åker till Stockholm drabbas jag av samma känsla. Jag är ju för det mesta där i ”affärer, även om jag inte köper och säljer något konkret. Men det har som bieffekt att jag alltid bara stannar i korta perioder, så korta att själva resandet ofta tar lika lång tid som själva vistelsen.

Restiden är som hemma. Efter mycket letande lyckas jag nästan alltid hitta en InterCitybiljett så att jag kan göra tågresan så lång som möjligt. Bäst är över Karlstad, för då förlänger man sträckan Stockholm-Göteborg med en helt timma, och närmar sig sextimmarsgränsen.

Men detta leder även till att mina vistelser präglas av stål, betong och en ständig batteribrist. Jag åker dit, gör olika saker i former av seminarier, föreläsningar, möten, snabba ölkvällar, åker evigt mycket tunnelbana, och allt i ett slags evigt novembermörker. Det är alltid dag när jag åker tåg, men alltid mörkt när jag ”gör affärer”. Mötena med människor i Stockholm är av två slag. Å ena sidan är de husligt hemma, speciellt när jag möter mina vänner från internet. De är ju alltid där, på IRC, och man talar som om man möttes senast bara igår.

Människor som inte är nätvarande i min nätvärld hinner man bara växla korta ord med, oftast präglade av artighetsfraser, i sunkiga föreläsningssalar, paviljonger och korridorer.

Sammantaget skapar detta en slags sekventiell närvaro i det som många anser vara huvudstaden. Det är alltid kallt där, och jag har alltid ångest inför de tröstlösa avstånden, de mekaniska tunnelbanevagnarna och yrseln av att aldrig hitta. Det har inget med stadens egentliga egenskaper att göra, utan snarare handlar det om att jag bara reser dit för business. Alltid med en stark vilja att åka hem igen, till den identitärreaktionära lokalpatriotismen i Gotham City, home of west-coast corruption och Berlusconi-underhållning.

Idag höll Ink bokförlag i ett seminarium om nätpolitik på Socialistiskt forum. Jag och Isobel och Rasmus pratade om fascismen och nätet. Seminarierummet var överfullt och fuktigt kvavt, och kanske på grund av stundens intimitet råkade jag säga ordet ”köttvaro”. Massa människor i köttet nära varande. Det var ett intressant seminarium, och jag hade gärna diskuterat längre och mera utförligt.

Jag lanserade en aningen oklar teori om fascismen kontra solidariteten på en affektnivå. Fascismen består av en mängd svarta hål som förr eller senare blir cancerogena. Internet accelererar affekter, det är nätvaron bra på, och vi får kommentarsfält fulla av sverigedemokratiska män, sorgetroll och en slags expressivitet för det fascistoida begäret, som till och med skapar singularitetspunkter av ”lasermännens riksförbund”. Hyllningar av den andres död!

Detta uppfattas som ett problem. Och det är det väl kanske på en nivå. Så vi diskuterade en eventuell lösning. Ska man möta fasces-trollen i kommentarsfälten? Ska man ösa på mera och mera tills de ”demokratiskt sett” förminskas till den lilla skara de egentligen är? Knappast.

Min tanke var snarare att man kanske inte ska lösa problemet. Utan istället bygga andra, solidariska saker. För på ett sätt graviterar de ändå mot sin egen död. Den fascistiska smittan blir mindre smittsam om man skapar en mångfald av imitativa strålar, som istället för att mota fasces-viruset istället bygger andra ekosystem som är immuna mot dessa affekter. Det låter teoretiskt och flummigt, men i någon mån tror jag att det är av lättja som dessa affekter kommer i ljuset. Kanske måste man välja bort den generaliserade offentlighet som dessa frodas i, där de försöker säga ”sanningen”. Dit hör bland annat tidnignarnas kommentarsfält, som lätt bjuder in just de som så länger anser sig ha väntat på att få ”komma till tals”. Och de mötte internet som ett fyrverkeri, som varken gick att tämja eller släcka.

Men under en kort pratstund med Jonas Andersson, medredaktör till boken Efter the Pirate Bay, så diskuterade vi en intressant form av självreglering. Allt fler tidningar, som tidigare skapade sina egna kommentarsfält, ansluter sig nu till ”outsourcade” tjänster, exempelvis Disqus. Det är intressant, och kommer att bli intressant, att se hur approprieringen av en aktivitet (kommenterandet) kommer att reglera dess innehåll i framtiden. Jag menar, facebook gillar varken bröstvårtor eller fildelningslänkar, och kanske ser dessa företag det som en slags ”kvalitetskontroll” att sålla bland trollen. Att man dessutom tvingas igenom en jobbig registreringsprocedur, och att loginsystemet loggar allt mera data, från IP-nummer till e-postaddresser till sökhistorik och andra besökta sidor, gör att kommentarstrollen i allt större utsträckning känner sig övervakade, och därmed anpassar sitt beteende. Vaniljinternet blir ännu mera vanilj, kanske toppat med grädde till och med.

Precis innan jag lämnade Stockholm för den här gången, återigen i all hast och genom vindpinade gator, snömodd och fullpackade stationer, så stacks ett exemplar av romanen Övervakningen av Gunnar Blå i min hand. Innan InterCity-tåget har passerat Västerås har jag genast slukat fem kapitel. De är korta men intensiva. Känslan av paranoia och förföljelse, som plågar huvudpersonen i berättelsen, biter sig genast tag i mig och jag får uppsöka restaurangvagnen med jämna mellanrum för att inte fastna i det svarta hålet. Men boken blir min reskamrat ända fram till Göteborg. Hoppas bara att tåget fastnar i lite fler signalfel så att resan närmar sig kanske sju timmar. Det är så vackert att plöja denom snöyran i en kista av stål!

5 svar på “Abzug”

  1. Stiligt, din prosa uppvisar ibland överraskande höjd! Hade jag skrivit slutstycket från Gunnar Blå och ner skulle jag levt på det i en vecka!

    Kunde tyvärr inte träffa dig i helgen, är ”gräsänkling” med 10-årig son som har en sjuk massa aktiviteter denna helg.

  2. Ja, visst är det förunderligt med tågresorna. Jag förstår inte hur jag kan misslyckas med att komponera i min fullt utrustade studio, men samtidigt skriva de vackraste stycken med ett enkel tracker på laptopen under långa sj-resor i mörkret, på väg söderut. Även jag väljer gärna en resa som tar längre tid.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.