Fraktalgränser IX: Nomadism, Moses och Telecomix

Jag snubblade över ytterligare en koppling mellan Ibn Khaldūn och Deleuze & Guattari, som i sin tur kan relateras till det bisarra ”manifest” som finns publicerat på Telecomix hemsida. Finns det en koppling mellan den abrahamitiska monoteismen och de samtidia nätaktivisternas urbana nomadism och nätkarate? Ett hyperupplänkat citat ger följande:

In the war machine and nomadic existence, the number is no longer numbered, but becomes a Cipher (Chiffre), and it is in this capacity that it constitutes the ”esprit de corps” and invents the secret and its outgrowths (strategy, espionage, war ruses, ambush, diplomacy, etc.).

A ciphered, rhythmic, directional, autonomous, movable, numbering number: the war machine is like the necessary consequence of nomadic organization (Moses experienced it, with all its consequences). (390)

Kryptering kan användas för att skapa hemliga domäner. Endast de som har rätt ”nummer” eller nyckel får tillträde. Kryptering har förmågan att skapa en demarkationslinje mellan diplomati och spionage. Men krypteringen ”numrerar” även en rörelse, en underjordisk tunnelpolitik.

Moses befriade israeliterna från den egyptiska fångenskapen och vandrade sedan ut i öknen. Öknen formade och gav upphov israeliternas ‘asabiya, deras gruppsolidaritet (”esprit de corps”). Men, för att kunna gå från öknens nomadism till territoriell civilisation, måste Moses organisera en ”statsapparat”. Först då kunde israeliterna ”deterritorialisera jorden”, alltså de kunde gå ifrån den ursprungliga relationen med jorden som ett slätt rum som man kan följa, till ett räfflat rum, som i sin tur medierade en abstrakt relation mellan ”land” och ”folk”.

Denna figur; fångenskap som leder till nomadism som leder till civilisation, är ett återkommande tema i den västerländska kulturen. Denna figur hade ett analytiskt värde på Ibn Khaldūns trettonhundratal. Men som civilisationsteori har den nog ett urvattnat värde idag. Men jag är fortfarande inne på tanken att den nomadiska gruppsolidariteten existerar i mindre (minor) former även i modernitetens uppsprickande slutfas. Som det strilande regnvattnet som rinner ned för en skyskrapas blåa glasväggar; ibland förgrenar det sig, ibland förenar det sig.

flattr this!

Tutorial: Running Histcite on Ubuntu Linux 14.04 using Wine 1.7.24

For some time I have tried to run the HistCite software package on my Linux laptop. But, since this is an old and outdated piece of software, it will not run with a default install of Wine. I searched around but couldn’t find any solution. Thus, I present my workaround here as step-by-step instructions that worked on my computer.

1. Download HistCite.

2. Install the development version of Wine using the following commands:


sudo add-apt-repository ppa:ubuntu-wine/ppa
sudo apt-get update
sudo apt-get install wine1.7

3. Change the Wine environment into 32-bit mode with the following command:


WINEARCH=win32 PREFIX=/home/yourhomedirectory/.wine/ winecfg

4. Now, Histcite should start with the following command. Go to the directory where you downloaded it, then use the terminal command to check for possible errors:


wine HistCite.exe

5. Histcite is optimized for Internet Explorer 6 or something. Now, I did not get it to work with the Wine version of Internet Explorer, neither with Firefox. However, using the simple Epiphany Browser, which should be included in you Ubuntu install already, works just fine.

6. If you are lucky, things should look like this:

histcite

7. But, there is another weirdness with HistCite. Once you have some data (usually an exported .txt file), HistCite will only find the data files if they are located in the following Wine directory:


~/.wine/drive_c/fakepath

So, you need to create the fakepath directory, then place your data there. Then HistCite should work as ”normal” (on a Windows machine).

Please comment if this works/not works.

flattr this!

The e-society

The near future is very smart. It is full of smartup business solutions to everyday problems. For example, when riding your e-bicycle, you can save the planet without sweating too much. Too much effort will prevent you from healthy habits.

Meanwhile, you can stop for an e-cigarette. You can smoke it because it is supposed to be healthier than a normal cigarette. You can even buy ”e-liquid” with added vitamins.

Every now and then you can be a good ”e-citizen” and vote online in the e-democracy that you live in. It is said that young people lack political ambitions, but that is only because we haven’t invented good enough apps yet, which ”e-nable” democratic participation for everyone.

Of course, all of these solutions can be bought with clever e-money. Get some of your favourite crypto-currency now!

Just try to stay away from e-war zones.

Update: Oh, and one more. The e-car, the electricity/petrol hybrid. Works like an e-cigarette. Enables you to keep driving while being a little cleaner. So that politicians can keep building more roads, because they can say ”the cars are clean”.

flattr this!

Ibn Khalduns teori om tempelberget

På grund av mitt tunnelintresse tänker jag ofta på vad som finns under tempelberget. Givetvis eldas nyfikenheten på av att det är politiskt omöjligt att bedriva systematisk arkeologi på denna plats. Men, det som fascinerar mig är att det existerar en outforskad underjord, byggd av bågar och valv, över tusentals år. När jag häromdagen satt och läste Ibn Khaldūn, snubblade jag över följande teori om tempelbergets välvda innandöme, från sent trettonhundratal:

De välvda hallarna under templet befann sig i två våningar ovanpå varandra. Dess övre vånings pelare vilade på den lägre våningens valv, som av många människor tros ha varit Salomos stall. Så är det inte. De välvda hallarna byggdes för att undvika någon besudling av templet. Enligt den judiska lagen kunde någon orenhet, som ligger djupt nere i jorden och skiljs från ytan av ett jordlager, som kan förbinda det orena föremålet i jorden med föremålet på ytan, misstänkas göra föremålet på ytan orent. Och en misstanke har samma följder som ett faktum enligt den mosaiska lagen. Därför byggdes dessa valv i denna form med den övre hallens pelare vilande på den lägre våningens arkader, så att det inte skulle finnas någon rät linje längs med vilken smittan kunde såprida sig. Sålunda undanröndes varje misstanke om nedsmittning av templet. Detta bidrog till en större rituell renlighet och en ökad helighet för templets del. (s. 346)

Ytterligare ett exempel på urban vertikalitet.

flattr this!

Fraktalgränser IIX: Tunnelns geologiska antiprogram

Igår publicerades en intressant artikel i Haaretz om hur den israeliska armén försöker hitta teknologiska motåtgärder för att bekämpa tunnlarna under bland annat Gaza. Eftersom Haaretz befinner sig bakom en paywall men går att läsa via twitter kommer här några utdrag för arkivet.

Among proposed tunnel-detection technologies is the use of vehicle-mounted, ground-penetrating radar. However ,this solution can only detect tunnels to a depth of 10 meters and the last tunnels discovered during the Gaza operation that reached Israeli territory were as much as 25 feet below ground.

Another proposed system takes advantage of the earth’s gravitational field to detect underground voids at great depth. The most advanced method involves geo-seismic methods and buried sensors, which is the system to be used in the current trial.

Tunneln är en landgående u-båt. Den använder sanden istället för vatten som ett ”medium” för att skapa en passage mellan två punkter. Men precis som u-båten avger tunneln vibrationer som kan upptäckas med seismologiska metoder.

Men om detta inte räcker kan vertikalitetens politik utvigdas med en underjordisk mur:

If the system proves it can detect tunnels that are being dug, he estimates, the IDF could deploy it along the 68-kilometer Gaza border with in a year of such decision. Deploying the system and the limited construction of an underground barrier would is estimated at between 1.5-2.5 billion shekels.

Eftersom det är omöjligt att förstöra alla tunnlar måste man kanske således bygga en till mur, men denna gången under jorden.

Cohen, Gili, ”IDF to test tunnel detection system on Gaza border”, Haaretz, Aug. 11, 2014, Retrieved 20140812, http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/.premium-1.610004?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

flattr this!

Ibn Khaldun och gruppsolidariteten

Sehname-i Selim Han 68a.jpg
Sehname-i Selim Han 68a” by Nakkas OsmanBilkent University. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Första gången jag snubblade över Ibn Khaldūn var när jag läste kapitlet Nomadologin i Tusen platåer för många år sedan. Men på den tiden var jag fortfarande itutad den västerländska myten om Moderniteten, så jag avfärdade snabbt tanken på att läsa ett ”sociologiskt verk” publicerat före typ 1830. Något senare började jag tvivla på min ”postmodernistiska dogmatism” (tanken om de uppstyckade epokernas totala inkommensurabilitet) och skrev bland annat i förordet till ”Tre klassiker” att sociologins kanon borde flytta sina gränser bakåt i i historien. Kanske till och med utanför Europa. Men, det är ju lätt att metakommentera kanonkonturernas former, istället för att ta tag i innehållet.

Men under sommaren skärpte jag mig och började läsa Muqaddimah, eller Prolegomena : en introduktion till världshistorien som den heter i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Här kommer således några anteckningar från min läsning. Men först åter till Tusen platåer och citatet som fångade min uppmärksamhet från första början:

Ibn Khaldūn defines the nomad war machine by: families or lineages PLUS esprit de corps. The war machine entertains a relation to families that is very different from its relation to the State. In the war machine, the familiy is a band vector instead of a fundamental cell; a genealogy is transferred from one family to another according to the aptitude of a given family at a given time to realize the maximum of ”agnatic solidarity”. Here it is not the public eminence of a family that determines its place in a State organism but the reverse: it is the secret power (puissance), or strength of solidarity, and the corresponding genealogical mobility that determine its eminence in a war body. 1

Deleuze och Guattari använder Ibn Khaldūn på ett ganska avancerat sätt. Genom att stoppa in (eller kanske ”dra ut”) sitt eget krigsmaskinbegrepp ur hans Muwaddimah har de så att säga fått syn på en ”krigsmaskin” i Ibn Khaldūns arbete; om man kombinerar ”släktlinjer” med ”esprit de corps”, som syftar till begreppet asabiyyah, som i sin tur kan översättas med ”gruppsolidaritet”, får man en öknens krigsmaskin. Men Deleuze och Guattari ser även en social organisering som skiljer ut sig från Statsapparatens fundamentala celler. Gruppsolidariteten föregår de traditionella moderna organisationsformerna, där social status uppnås genom att man intar ”offentliga” positioner i en på förhand given samhällshierarki (det som den europeiska sociologin var så förtjust i). Istället är gruppsolidariteten en primär och ”hemlig” kraft, en virvelvind i öknen, en slags konspiration mot allt offentligt, ett heligt och obrytbart band.

Deleuze och Guattari är givetvis inte ahistoriska i sin läsning, utan ger istället följande kryptiska uppslag till hur man kan använda sig av Ibn Khaldūns begrepp idag:

Of course, the great bodies of a modern State can hardly be thought of as Arab tribes. What we wish to say, rather, is that collective bodies always have fringes or minorities that reconstitute equivalents of the war machine – in sometimes quite unforeseen forms – in specific assemblages such as building bridges or cathedrals or rendering judgements or making music or instituting a science, a technology … (p. 404)

Den väg som stakas ut i Tusen platåer är dock djupare influerad av Ibn Khaldūn än vad som medges i Nomadologi-kapitlet. Deleuze och Guattari är besatta av ”minoriteter” i alla dess former (inte bara mänskliga); vad det innebär att verka från en utsida, en periferi eller från underjorden. Detta hänger samman med betoningen på tillblivelser (becomings), eller vad Tarde kallade ”innovationer”. Alltså, Deleuze och Guattari är intresserade av de kreativa och destruktiva utkanterna av alla aktiviteter, de händelser (events) som innebär ett kvalitativt genombrott eller förändring, snarare än den stora massans numeriska produktion av ”sammahet”. Det är här som Ibn Khaldūn blir en mycket intressantare sociolog än Durkheim.

Vad det är som föregår den ordning som sedan kommer att nedtecknas, göras officiell, bli ”symbolisk”? Vad konstituerar ”barbariet” som föregår all ”civilisation”, och hur kan detta tänkas som processer snarare än som exteroriteter? För att svara på den frågan måste man gå till Muqaddimah och begreppet gruppsolidaritet (asabiyyah).

Mosaic Tribes.jpg
Mosaic Tribes” by Ori229Own work. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Gruppsolidariteten

Det första man måste ha i åtanke när man läser Muqaddimah är att den är skriven i en tid av kris och förfall. I slutet av trettonhundratalet, från Andalusien till Nordafrika – Ibn Khaldūns primära verksamhetsområde – föll kungadömena isär. De ”civilisationer” som hade förvaltat och utvecklat vetenskaperna, filosofin och medicinen ”gick förlorade” (tolkningsflexibilitet råder beroende på vilken sida om Gibraltar sund man står på kring 1492). Ibn Khaldūn såg sig primärt som en historiker och en av hans ambitioner var att hitta en förklaring till varför civilisationer uppstår och försvinner. För att förstå denna process kontrasteras först och främst öknen mot staden – ingen sociologi utan ett territorium 2 – och sedan (åter)uppfinner han begreppet asabiyyah 3, gruppsolidariteten, för att beskriva den sammanhållande kraften i en grupp.

Ibn Khaldūns gruppsolidaritet ser till en början ut som ett Aristotelisk-teleologiskt begrepp. Det ursprungliga läget är beduinstammens (bland kallar Ibn Khaldūn dem för ”araberna”, vilket naturligtvis inte är i närheten av den moderna betydelsen) känsla av ”rasmässig 4 överlägsenhet” (s. 134) i öknen. Denna laglösa 5 men strukturerade sammanhållning har härdats genom det enkla och karga livet i öknen och är en nödvändighet för överlevnad. För att livnära sig under de svåraste omständigheterna krävs en blind tillit och en direkt och kompromisslös solidaritet mellan stammens medlemmar. Beduinerna är i sitt ursprungsläge ”goda” och ”modiga”, men de är även krigiska och strävar efter att erövra och härska 6.

Alla arabernas [beduinernas] aktiviteter leder till förflyttningar och rörelse. Det är motsatsen till bofasthet som frambringar civilisation” /…/ ”Deras [beduinernas] själva existens är motsatsen till byggande som är civilisationens grundval (150).

Men förr eller senare kommer beduinerna att anfalla städerna. För på samma sätt som det finns en slags ”ren” gruppsolidaritet, innehåller den samtidigt ett frö till civilisation 7. Och civilisation, enligt Ibn Khaldūn, innebär monarki som erövras genom strid; ”det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142). Beduinismen, detta primära stadium av nomadism i öknen, innehåller ett telos – ”den kungliga myndigheten” – som den strävar efter tills den kollapsar. Deleuze och Guattaris begreppspar krigsmaskin/Statsapparat ekar dovt i ökensanden.

När beduinerna har intagit staden och etablerat sin kungamakt inleds en civilisationsprocess. Livet i staden är specialiserat och bekvämt. Här uppstår arbetsdelning till flera olika yrken och administrationen får det allt bättre. Genom beskattning kan härskarna leva ett liv i lyx eftersom ”att vanor bestämmer den mänskliga naturen och karaktären” (140). ”De [beduinerna] antar kungliga vanor i fråga om bostad och klädsel, något som de betonar och blir alltmer stolta över ju mer lyx och myckenhet de skaffar sig” (142). Men, i staden avtar samtidigt gruppsolidariteten. Lyxlivet och arbetsdelningen, den självgående civilisationen, gör den absoluta tilliten och solidariteten överflödig. I stadens lyx kan man vara självisk och vända sig bort från andra. Men när gruppsolidariteten urvattnas påbörjas samtidigt sammanbrottet: ”Lyx förverkligar monarkin och eliminerar den” (148). Istället för Aristotelisk teleologi (som säkert influerade Ibn Khaldūn, han citerar Filosofen redan in introduktionen) är gruppsolidariteten i det närmsta ett cykliskt begrepp, även om det är oklart huruvida det automatiskt påbörjas en ny cykel efter sammanbrottet.

Ibn Khaldūn ger en rad historiska exempel på hur denna process mellan beduinism och bofast civilisation har sett ut.

Särskilt invånarna i Spanien har glömt bort blodsbanden och deras betydelse, därför att så lång tid har gått och därför att de som regel inte behöver gruppsolidariten då deras land har förintats och tömts på sina stamgrupper. (155)

Camel Rider 1413 Mecia Viladestes map.jpg
Camel Rider 1413 Mecia Viladestes map” by Mecia de ViladestesMecia_de_Viladestes._Carte_marine_de_l’océan_Atlantique_Nord-Est,_de_la_mer_Méditerranée,_de_la_mer_Noire,_de_la_mer_Rouge._1413.jpg. Derivative work: Walrasiad (talk). Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Ett annat exempel är israeliternas uttåg ur Egypten. När de kom till öknen i Sinai saknade de gruppsolidaritet eftersom de hade varit slavar; ”Undergivenhet och foglighet bryter upp gruppsolidaritetens kraft och styrka” (143). Men när de under ledning av Moses hade tillbringat 40 år i öknen hade gruppsolidariteten väckts till liv inom dem. Den steniga och karga öknen hade fogat israeliterna samman, och gruppsolidariteten ”frambringa[de] förmågan att försvara sig, erbjuda motstånd, skydda sig och hävda sina rättigheter”. Först efter de 40 åren kunde de dra vidare och vinna det Heliga Landet. Men när de slog sig ned och formade en civilisationsprocess såddes samtidigt fröet till den egna undergången.

Beduinernas gruppsolidaritet är alltså det primära stadiet, medan bofastheten och civilisationen är sekundära. Man kan tänka ”beduinism” eller ”nomadism som processer. Ibn Khaldūns begrepp är inte kategorier, inte heller är de egentligen teleologier, utan istället riktningar. Kvalitativa förändringar mot ett mål (civilisation/kungamakt) som samtidigt innehåller sin egen upplösning.

Jag inser att detta nu blev lite långt. Jag får eventuellt fortsätta i nya inlägg. Om någon vågar sig utanför twitter och facebook, går det bra att kommentera.

Notes:

  1. /…/ This has to do neither with the monopoly of an organic power (pouvoir) nor with local representation, but is related to the potential (puissance) of a vortical body in a nomad space.
  2. ”Varje dynasti har ett bestämt territorium” (161)
  3. Ordet ”asabiya” användes enligt Rydbergs förord (s. 13) på ett annat sätt i tidigare litteratur och språkbruk. Då betydde det snarare ”klanmentalitet” i negativ mening, en hednisk och blind tro på den egna gruppens överlägsenhet. Ibn Khaldūn vänder asabiya till något positivt i Muqaddimah.
  4. Även här en har vi en historisk förvirring. Givetvis menas med ”ras” inte den moderna biologins eller den europeiska rasismens innebörder. Snarare skulle man kunna säga ”klanism” eller ”tribalism” här.
  5. ”Under arabernas herravälde lever människor utan lagar, i ett tillstånd av anarki” (151)
  6. ”När en given gruppsolidaritet har omfattats av ett visst folk kommer detta av naturen att söka dominans över folk med andra gruppkänslor än den egna” (141)
  7. ”Det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142)

flattr this!

Fraktalgränser IX: Köpcenter

kopimi christopher kullenberg 2013

Butiken i köpcentret spelar musik som ingen kommer ihåg. Rulltrappan susar grått. Friktioner alstrar statisk elektricitet när plastborstarna sakta strilar genom aluminiumtrappstegen. Klädhängarna gnisslar och klickar. Människorna talar tusen språk till ljudet av sandaler som hasar fram över stengolvet. Inuti lamporna i taket finns lysrör och lysdioder som färglägger butiken med ljuskvastar som har olika våglängd. Lyssnar man riktigt noga kan man höra dem surra, men musiken är noga balanserad så att oförutsedda ljud inte ska störa.

Det finns hundra butiker i köpcentret som har samma schackrutiga golv, samma vita väggar och samma ventilationstrummor i taken. De spelar musik inom samma frekvenser och de har samma frekvenser på lamporna. Ingen minns varken musiken eller lamporna, men de är båda optimerade efter människors synorgan och hörselorgan. Ändå undrar man, när man går utmed hyllorna, vad som är mänskligt med dessa platser.

Mellan varje butik har man placerat sensorer som ljuder med ett öronbedövande larm på en hög frekvens som aktiveras när någon försöker stjäla ett klädesplagg som är utrustat med ett chip som sänder ut en signal på en viss frekvens som människor inte kan höra. Det kan inte heller en hund eller några andra djur, bara andra chip och sensorer. När vi tänker på robotar, tänker vi ofta på maskiner som liknar människor. Men butikerna befolkas redan av robotar, som vi inte ser eller hör, eftersom de inte lyssnar på frekvenser som vi förstår.

Ett köpcentrum består av en uppsättning reläer eller robotar som är gjorda av aluminium, kisel och kött: Varje butik har en eller flera dörrar som reglerar flödena av människor. De flesta släpps in, andra stängs ute. Ofta är dörrarna gjorda av glas, så att ljus släpps igenom oavsett om de är öppna eller stängda. Varje butik har terminaler som är kopplade till fiberkablarna under haven där det simmar hajar som reglerar flöden av elektroniska signaturer som är inpräntade på chip som är monterade på plastkort. De flesta släpps igenom, vissa nekas. Varje butik har monterat chip på sina varor så att larm kan ljuda om de förs ut genom de öppna dörrarna. De flesta varor släpps igenom, eftersom människan har passerat de tidigare reläerna. Vissa nekas. Då rycker det ut väktare som har mera kött än andra människor på sina kroppar och jagar rätt på den människa som ögonblickligen har förvandlats till en tjuv. Man föds inte till en tjuv, man kopplas till det. Reläer som kopplar reläer som kopplar reläer…

I ett hörn inuti det stora köpcentret har en handfull unga människor samlats i en ring. De bor egentligen i en mindre stad men de har rest till en större stad för att här sker det fler kopplingar. De har för lite pengar på sina plastkort för att kunna passera reläerna inne i butikerna. De har för få år inpräntade på sina ID-kort för att få köpa alkoholhaltiga drycker eller cigaretter. Eftersom köpcentret är byggt så att människor ska kunna passera in och ut genom butiker är de unga människorna mest i vägen. Eftersom de inte har några pengar på sina plastkort och ingenstans att ta vägen stannar de så länge de kan i köpcentret. Tills någon med mera kött på kroppen jämfört med en vanlig människa dyker upp och säger att man inte får sitta på golvet för då hindrar man andra människor från att passera. På golvet ligger en bit kartong. Den har stämplats med en tulldeklaration från Port of Fujairah.

Reläer kopplar reläer. Det angränsande parkeringshuset styrs av en robot som tar betalt av bilisterna för att sedan låta dem passera genom att fälla upp en tre meter lång robotarm. Den angränsande lastkajen är förbunden med hamnen som är förbunden med Port of Fujairah som är förbunden med Karachi med hjälp av fiberkabeln TWA-1. Lastbilarna, fartygen och drönarna är förbundna med GPS-satelliterna som cirklar runt jordklotet. Det är viktigt att de inte missförstår sin position på jordens yta, för då slutar butikerna i köpcentret att fungera och då har klungan med unga människor ingenstans att vara längre.

De unga människorna i klungan fingrar snabbt men tyst på sina telefoner. De tänker inte på att de gör så att undervattenskablarna skallrar. För det är bara hajar som hör dem.

flattr this!

Fraktalgränser VIII: Uppföljande tunnellänkar

tunnelidf

Som uppföljning till Understreckaren om tunnlar i Gaza som jag skrev, kommer här några länkar som fördjupar tunnelpolitikens underjordiska dimensioner.

Bryan Finoki har skrivit en mycket intressant essä om tunnlar i Gaza, och på andra ställen. Han skriver om Gazatunnlarna att:

By forcing the Palestinians to tunnel Israel has turned the bulk of their economy into a military target, since the economic tunnels cannot be accurately distinguished from Hamas’ militarized tunnels. The blockade is an insidious way for Israel to force Gaza to dig so the tunnels’ ambiguity can then be leveraged as a case being treated as legally-contentious “dual-use” targets. dubiously legitimating Israel’s perpetual campaign of urbicide against Palestinian statehood.

Blockaden av Gaza tvingade en rad verksamheter under jorden, vad Finoki kallar för en ”forced tunnelization”. Men detta har i sin tur lett till att alla tunnlar just nu betraktas som ”terrortunnlar” av Israel, vilket i sin tur slår hårt mot tunnlarnas andra användningsområden.

Per Jönsson på Utrikespolitiska institutet säger till Svenska Dagbladet att tunnlarna troligtvis sträcker sig under hela Gaza city och att en total förstörelse av tunnlarna är omöjlig med mindre  än att man jämnar staden med 1 marken.

Notes:

  1. test

flattr this!

Pluralism = Monism