Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna ”saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska ”budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar ”utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika ”maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller ”maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

- Minns du tiden i fängelset, Saadia?

- Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det ”fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den ”arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa ”bilolycka” eller ”skottskada” i obduktionsprotokollen.

AIME 11: Lyckosamhetsvillkor? Metapost

Ett centralt begrepp hos Latour är ”felicity condition”, som har lånats in från J. L. Austin. Lånet från Austin innebär dock en radikal förflyttning. Austin byggde en performativ talaktsteori som en slags ”lingivistik”, vilken idag framförallt förvaltas av just lingvister, men även ”språkfilosofer”, i den anglosaxiska världen. När Austin däremot möter den kontinentala filosofin, skulle många av hans utgånspunkter komma att utvidgas långt bortom ”språket” (denna trista ”domän”). Det exempel som jag är mest bekant med är Deleuze & Guattaris Postulates of Linguistics från A Thousand Plateaus, där Austins talakter kopplas samman med agencement-begreppet, vilket medför att lingvistikens gränser sprängs, och talakterna kan kopplas samman med resten av världen.

Latour, i likhet med Deleuze & Guattari, väljer den bredare vägen, när han lånar från Austin:

But the difficulty is not so great, after all, if we turn to the work done by J. L. Austin and his successors on “speech acts.” The notions of felicity and infelicity conditions, now solidly established in our intellectual traditions, make it possible to contrast very different types of veridiction without reducing them to a single model. The difficulty will come later, when we shall need to go beyond the linguistic or language-bound version of the inquiry to make these modes more substantial realities. (p. 18)

Innan det går att följa hur felicity/infelicity kommer att användas genom boken, vill man ju gärna hitta ett svenskt ord. När Latour skriver att begreppen är väl rotade i våra ”intellektuella traditioner” verkar dessa inte slagit rot i de kyligare länderna i norr. Den franska utgåvan säger ”conditions de félicité et d’infélicité”, men i desperata googlingar hittar man ingenting på svenska. Trist.

Jag frågade runt lite på Twitter och fick följande förslag:

Jag lutar mot att ”lyckosamhetsvillkor” är det bästa, även om det känns aningen krångligt.

Går man till Austins fantastiska föreläsningsmanus How to Do Things With Words, introduceras begreppet så här:

Besides the uttering of the words of the so-called performative, a good many other things have as a general rule to be right and to go right if we are to be said to have happily brought off our action. What these are we may hope to discover by looking at and classifying types of case in which something goes wrong and the act – marrying, betting, bequeathing, christening, or what not – is therefore at least to some extent a failure: the utterance is then, we may say, not indeed false but in general unhappy. And for this reason we call the doctrine of the things that can be and go wrong on the occasion of such utterances, the doctrine of the Infelicities. (p. 14)

Lyckosamheten handlar alltså om att något kan ”gå fel” och då bli ”olyckligt”. Misslyckat alltså. Austins exempel är väldigt trista och hypotetiska, och av typen ”om två personer ska gifta sig…”. Men, så som jag förstår det, handlar det om att man analyserar vad det egentligen är som händer när en talakt lyckas eller misslyckas. För Austin är detta egentligen inte så dramatiskt, eftersom han begränsar sig till ”språket”. Men om vi går på den franska innebörden får istället en helt annan ”lyckadhet”. Deleuze & Guattari har ett bra exempel som översätter glappet som uppstår ungefär där Engelska kanalen går:

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation, a ”mass media act” in the sense in which the English speak of ”speech acts.”

I detta exempel kan man sedan analysera ”lyckosamhetskvillkor”. Om passagerarna identifierar revolvern som en leksak misslyckas hela transformationen. Med en plastrevolver förvandlas inte passagerarna till gisslan, flygplanet förvandlas inte till ett fängelse. Infelicity. För att ovanstående process skall äga rum, krävs att två kilo metall i handen på en flygkapare verkligen utgör ett reellt hot.

För Latour har varje enskilt existensmodus sina egna lyckosamhetsvillkor. I förra bloggposten tog jag upp lyckosamhetskriteriet för POL: när cirkeln avbröts upphörde representation/lydnad. Detta avbrott konstituerar detta specifika modus lyckosamhetsvillkor.

Men jag är fortfarande osäker. Är ”lyckosamhetsvillkor” den bästa översättningen? Dels på en språklig nivå, men framförallt på den innehållsliga nivån som är aningen bredare i den kontinentala traditionen än vad den är i den analytiska?

Uppdatering: Jag fick ytterligare några förslag på Twitter:

felicitet

AIME 10: Den politiska cirkeln.

Otåliga läsare av AIME bläddrar genast fram till kapitel 12, Invoking the Phantoms of the Political. I vår bottenlösa kultur är det ju ofta så att man så snabbt som möjligt vill placera sig ”i det politiska”, den där speciella platsen där saker och ting ställs på sin spets, där konflikterna spelas ut, motsättningarna artikuleras. Som Laibach säger: ”Occupy wall street” (vissa menar att Laibach numera har läst för mycket Derrida. Trist.).

Latour är dock inte ute efter att återuppfinna en domän för ”det politiska”. Han är heller inte intresserad av att lansera en ”politisk teori”, något som reflekteras i nyligen publicerade sammanfattande seminarieanteckningar. Det sista Latour är ute efter är en politisk vetenskap, ”political science”, eller, ”statsvetenskap”. Är det något som AIME vill reda ut, är det den härva av sammanblandningar som de Moderna har lämnat efter sig. Politisk vetenskap är för Latour lika omöjligt som en vetenskap om Gud.

Med [POL] vill istället Latour introducera ytterligare ett existensmodus, som är unikt för de Moderna, men som detta till trots har behållit en specifik relation till Grekland och Rom. Som en försoningens hermeneutiker är det viktigt att ha detta i bakhuvudet, att det rör sig om ett existensmodus som skapar kontraster i relation till alla andra modi, och inte en domän som vi snabbt ska ställa bredvid Arendt eller Habermas.

Som vanligt blir det långa blockcitat och okritiskt förhållningssätt.

~

POL-kapitlet inleds med att skriva fram en paradox. Det värde som produceras av de politiska varelserna inryms i en institution som de Moderna håller mycket högt. Samtidigt är ”politik” det smutsigaste och mest förljugna man kan syssla med, speciellt om det blir ”politiskt” i fel domän (en får absolut inte blanda in politik i vetenskaperna, religionerna, teknologierna etc.):

If there is a value they claim to be maintaining unchanged since the logos of the Greeks and right up to the contemporary blogosphere, it is the one that made the peoples of “free speech” stand out in contrast to the “Barbarians.” If a collective is defined by the list of supreme goods for which its members are ready to give their lives, there is no doubt that “political autonomy,” the “rule of law,” “representative government,” “public freedoms” — the precise term hardly matters — have pride of place. (330)

Överallt bland de Moderna hyllas de demokratiska institutionerna, de konstitutionella friheterna, autonomin, lagstyret, osv. Vi bygger statyer och tempel. Vi hyllar Beethoven. Vi menar att de värden som vi producerar inom våra demokratiska ideal är så essentiella, så fyllda av godheter, att vi kallar dem ”universella”. Samtidigt uppstår en ny paradox: om de är universella måste de ju gälla överallt, vi ”exporterar demokrati”, vilket ger upphov till ett första problem:

We must no longer be astonished by this: the democratic ideal cannot be extended more rapidly, with fewer instruments, fewer costly mediations, than the scientific ideal [ref]. Democracy can’t be parachuted in from the bay of a U.S. Air Force plane in the form of an “instantly inflatable parliament,” as Peter Sloterdijk has ironically imagined. Just as the establishment of chains of reference demands a proliferation of apparatuses that our epistemology in no way prepared us to finance, similarly the delicate ecology of freedom requires precious technologies and countless habits that enthusiasm for democracy alone does not prepare us in any way to set up or maintain. (332)

De demokratiska idealen uttrycks ofta som enkla principer. Men så fort vi försöker drönarbomba ned dem över ”barbarerna”, inser vi att de är helt och hållet beroende av tröga instrument, en institutionell infrastruktur. Demokrati ryms inte i en hellfiremissil. Vi skapar således mänskliga katastrofer varje gång vi med våld försöker luftbomba oss till demokrati. Samtidigt, eftersom de ”demokratiska idealen” är värden som vi håller närmast hjärtat, skulle det vara hycklande att inte exportera dem till platser där diktatorer och despoter härskar. Att inte ge världen demokrati, kan bara innebära etnocentrism.

Det första kännetecknet för existensmodus [POL], är att det alltid kröker sig. Politiskt tal (för det är primärt ett modus som hör ordet till, precis som [REL]), böjer sig och kröker sig, det går aldrig rakt på sak. Det är detta som gör att politiker så att säga kan ”ljuga”. Det är kanske ingen slump att så många politiska slagord går ut på att man visst talar ”klarspråk” inom partiet eller organisationen i fråga. För [POL] är alltid snett och vint, krökt och böjt.

Politisk filosofi har därför, sedan grekerna, försökt hitta raka genvägar:

As we saw in Chapter 6, political reasoning never goes straight: this is what scandalizes, and what the Moderns keep trying to rectify with prostheses. They want it to be straightforward, flat, clean; they want it to tell the truth according to the type of veridiction that they think they can ask of the Evil Genius, Double Click [POL · DC]. This began with Socrates and has never stopped, through Hobbes and Rousseau, Marx and Hayek, to Habermas. “If only we could finally replace the crookedness of the political with the path of right reason or science — law, history, economics, psychology, physics, biology, it hardly matters!” The hope is always the same; the only thing that varies is the type of speech therapy — orthophonic, or rather “orthologic” — with which they claim to be straightening out politics. (333)

Detta känns mycket bekant. Samtidigt som vi dyrkar politik, vill vi genast uppfinna genvägar. Istället för politikers strider letar vi efter ”vetenskap och evidens” som kan ersätta politikerns ideologiska ”tyckande” med Förnuft. Istället för poltik vill vi förklara hur samhället hänger samman och beslut tvingas fram med Ekonomin som motor. Istället för att låta politiker bestämma letar vi med ljus och lykta efter en juridisk instans som kan döma rättvist. Istället för att se våra kroppar som politiska kastar vi oss över Biologi. Och så vidare. Alltid denna vilja att hitta något annat än politik.

Detta var en primär drivkraft för den grekiska filosofin. När Platon gick ned till agora och tvingades till politik, konstruerade han en hel filosofi för att ersätta denna smutsiga verksamhet med Förnuftets välde. Allt för att vi med ett dubbelklick [DC] skulle kunna ta genvägen förbi torget, och går den raka vägen istället för den vindlande och krökta.

~

Vad är då [POL]? I Twitterflödet fann jag följande bild från Latours seminarieserie som ackompanjerar AIME-boken:

POL är en cirkel. Cirkeln snurrar för att skapa autonomi. Cirkeln har två primära sidor (som man ser suddigt ovan): representation och (o)lydnad (obediance/disobedience). Det är en cirkel på två sätt: den måste A) konstant repeteras, annars försvinner den direkt (POL har inte den fina beständigheten som ex. HAB eller TEC), och det är en cirkel för att B) den alltid är böjd i förhållande till den politiska sakfrågan (issue).

Cirkeln gör i första fasen så att den söker att representera multituden, så att den blir en enhet, för att i nästa fas få denna enhet att bli multituden. Och sedan börja om igen. Eller, annorlunda uttryckt: ”The multiple becomes one, the one becomes multiple; it can’t work; it has to work; so we have to start all over again” (342). Att göra något politiskt är att konstant starta om cirkeln, kring en sakfråga (POL är alltid objekt-orienterad, cirkeln kräver något att politika sig kring).

Vad innebär det då att ”tala sanning” i POL. Det har ju inte med vetenskaplig sanning [REF] att göra. Det verkar dessutom som att politiker ljuger ganska ofta. Nej, den måttstock som POL döms utefter handlar om cirkelns grad av representation/lydnad:

Indeed, the principal infelicity condition of the political is to have its course interrupted, the relay broken off. “That’s not going anywhere.” “That’s pointless.” “That won’t do any good.” “They’re forgetting about us.” “They don’t give a damn about us.” “Nobody’s doing a thing about it.” Or, in a more scholarly fashion, “We are not represented.” “We are not obeyed.” In other words, something rings false in each example taken separately precisely because it is taken separately. The examples ring true when they are connected.

Cirkeln måste alltså hela tiden underhållas och repeteras. Det är avbrottet som är politikens olyckosamhetskriterium (infelicity condition). Så fort den förlorar i styrka, så fort människor inte känner att de är representerade, eller så fort de vägrar lyda, uppstår en kris. Ur kaoset måste en ny cirkel formeras: Miljoner måste bli En, En måste bli miljoner.

Men finns det då ändå ingen stabilitet? Hur kommer det sig att många centrala element av de demokratiska idealen har cementerats i de Modernas världar. Kontinuitet är endast möjlig när POL möter ett annat modus som kan skapa kontinuitet (Latour är verkligen systematisk på denna punkt): vi kommer till korsningen [HAB · POL]. Som en sidoeffekt av den politiska cirkelns framdrivande, tas vissa element sakta över av HAB-varelserna; vi får en politisk kultur (se, p. 343).

Men vad är det egentligen för varelser som cirkeln mobiliserar. Är det fråga om politiska subjekt? En massa? En organism? Nej, POL opererar inte med färdiga subjekt, utan med ”fantomer”, ett begrepp som härstammar från Walter Lippmann:

This phantom is not a mysterious ectoplasm that passes through walls to frighten children; it is the exact definition of the form created by the incessant reshaping of the Circle, provided that the process is not stopped, for then the phantom disappears for good or shrinks down to a glowing point, as when children use a flaming stick to draw shapes on a dark summer night and suddenly suspend its movement.

/…/

Walter Lippmann may be the only person who really got it — that one can respect the ontological dignity of the political mode only by grasping it in the form of a phantom public to be invoked and convoked. Neither the public, nor the common, nor the “we” exists; they must be brought into being. (352)

Detta är helt centralt. Det finns ingen ”publik”. Det finns inga ”grupper”. Det finns ingenting som är ”allmänt” från början. Den politiska fantomen måste frammanas, konstrueras, mobiliseras. Fantomen visar sig när vi ritar den i sanden, men sveps genast bort av vågorna, så vi måste rita dit den igen, och igen, och igen. Politisk konstruktivism.

Varför är detta så viktigt för Latour? De sista sidorna i kapitlet ger några ledtrådar:

If we have redefined the word category as what makes it possible to speak well in the agora to those who are concerned with what one is saying about them, it is because nothing is more important for this inquiry than to find the difference between truth and falsity in politics.

/…/

We need this thread, for how could we stand up straight on the agora, with no hope of help from any Science and yet without giving up on reason, about controversial issues that have taken on the dimensions of the planet and in the heat of a crowd that now numbers in the billions?

Problemet känns bekant. Hur kan vi hitta politiska gemenskaper utan att kortsluta den politiska processen med genvägar via vetenskap, samtidigt som vi ger vetenskaperna den plats de förtjänar. Hur kan vi skilja på sanningar och lögner i den politiska cirkeln? Vi måste sluta upprepa Platons misstag. Vi kan inte bygga en politisk vetenskap som fäller domen.

Men, i citatet ovan finner vi även en storleksdimension: Vi lever inte längre i den grekiska stadsstaten. Det finns inte ett agora dit alla kan gå. Planetens problem är planetära. Människorna vars liv påverkas räknas i miljarder.

AIME 9: REL, del 1.

Kapitel 11 börjar kring den trehundrade sidan och handlar om religion [REL] som existensmodus. Inte som institution, utan existensmodus. Denna distinktion blir viktigare i del tre, eftersom här introduceras de modi som skapar kollektiviteter, och de kommer då att ha samma namn som de Moderna Institutionerna (LAW, POLitics, RELigion, etc.). Men, innan missförstånden anhopar sig kan det vara dags för ett förtydligande: REL handlar inte om påven, svenska kyrkan eller Livets ord. REL är något som skapar skillnad (alteration), som skapar existens på ett speciellt vis.

Eftersom jag är ganska dåligt bevandrad i detta område blir det nog en till bloggpost om detta modus. Varning utfärdas även för väldigt långa blockcitat, jag var tvungen att läsa väldigt långsamt och exegetiskt.

Kapitlet börjar med en begreppsmanöver som känns igen från tidigare Latour:

By using the term collective, as we have done up to now, instead of speaking of “culture,” “society,” or “civilization,” we have already been able to emphasize the operation of gathering or composing, while simultaneously stressing the heterogeneity of the beings thus assembled. Let us recall that what allows networks [NET] to unfold is precisely the fact that they follow associations, whatever these may be. “The social,” in actor-network theory, does not define a material different from the rest, but rather a weaving of threads whose origins are necessarily varied. (296)

Detta blickar givetvis tillbaka till föregående kapitlel, och så här i retrospekt ter det ju sig minst sagt märkligt att exempelvis tala om att teknolgier [TEC] skulle vara både ”sociala” och ”materiella”. Men att repetera detta är kanske att blåsa såpbubblor genom ett redan öppet fönster. De kommande kapitlen mejslar dock fram detta argument ännu mera sofistikerat, kanske är det det som är poängen med del tre.

Åter till [REL], och varför det är icke-produktivt att utgå från ”institutionen religion”, även om denna institution låter oss förstå och avgränsa den religiösa praktikens gränser:

Precisely because institutional religion was hegemonic for so long; because it took on responsibility for all domains — politics, morality, art, the cosmos, law, even the economy; because it believed it could extend itself to the entire planet as a universal form of ”the religious”: for all these reasons, it has never been able to make concessions at the right moment to preserve the contrast, the only contrast, that it should have been intent on instituting. (298)

Religionen så som den var arrangerad före modernitetens genombrott var en institution som svalde allt som kom dess väg. Men från och med den vetenskapliga revolutionen och framåt ”renade” och utkristalliserade de Moderna nya domäner som separata och väsensskilda. Vetenskaperna på ena sidan, religionen på den andra. De fick aldrig blandas samman, helst inte röra varandra alls. Men vad är det för kontrast som Latour menar riskerar att gå förlorad i dagens tillstånd, när Moderniseringsfronten håller på att kollapsa?

Latour menar att [REL] primärt skapar ”personer”:

Nothing prevents us now from recognizing other beings bearing other layers of subjectivity that are no longer characterized as capable of fabricating or possessing, but as capable of saving characters by transforming them into persons. These beings have the peculiar characteristic of bringing persons from remoteness to proximity, from death to life. Let us say, to use more direct language, that these words resuscitate those to whom they are addressed — in the etymological sense, that is, they arouse them anew, get them moving again. (303)

REL är det modus som frälser och skapar personer, det är de varelser som tar dessa personer från det avlägsna till det nära, och därmed ger liv.

[REL] är dock ett instabilt modus, eftersom det måste repeteras konstant:


And this is fitting, because religion is reprise par excellence, the ceaseless renewal of speech by speech itself. This is its own enlightenment: it starts over, it begins again, it goes back to the starting point time after time, it repeats itself, it improvises, it innovates: moreover, it never stops describing itself, self-reflexively, as Word. (306)

Här kommer man ju genast att tänka på den moderna hermeneutiken – det konstanta omtolkandet. ”Ordet” måste hela tiden ”startas om” inom REL, ”Why does speech always have to be renewed? Well, because this Logos cannot rely on any substance to ensure continuity in being. (306)”. Det saknas substans i detta modus, men på grund av att vi hela tiden repeterar och förskjuter ordet genom den religiösa praktiken, får det ändå en utvecklingslinje. Vad menas egentligen med detta?

Especially because their demands are very specific. Indeed, nowhere in the specifications of religious beings do we find an obligation to imitate the type of persistence manifested by tables [TEC] or cats [REP]. Like the beings of metamorphosis, religious beings belong to a genre “susceptible to being turned on and off.” With one difference: if they appear — and our cities and countrysides are still dotted with sanctuaries erected to harbor the emotions these apparitions have aroused — they disappear even more surely. (308-309)

TEC och REP har ju, som tidigare påpekats, en varaktighet. Men en kyrka [TEC] skall inte blandas ihop med REL. Kyrkan kan bevara sig själv även om det inte finns några religiösa utövare kvar (tills taket rasar in och vi till slut får en arkeologisk kyrka). REL måste däremot slås av och på, tolkas och omtolkas. Men, en viktig skillnad (som är ganska kryptisk): ”Another difference from metamorphoses: with religious beings, the initiative comes from them, and we are indeed the ones they are targeting. (309)”. REL tar initiativet. REL tar initiativet till att frälsa oss och göra oss till personer.

Detta leder i sin tur till begreppet Gud, som i Latours tolkning på något sätt är både sekulärt och kristet samtidigt (jag tror inte att dessa två positioner erkänns av Latour dock). Långt men klargörande citat:

“God” is to this network what objectivity is to chains of reference, the law to legal passages [LAW], persistence to the beings of reproduction [REP]. “God” is the name given to what circulates within this procession, if, and only if, all the rest of the betrayals, translations, fidelities, inventions are in place. In this sense, it is true, “God” has no special privilege, is not located in addition to or beyond other beings [REL · NET]. “God” has nothing with which to judge them. And this is indeed indicated by the very movement of the Trinity, which has been turned into an unfathomable mystery, a quiz for mad metaphysicians, whereas it only indicates with admirable precision the trajectory of successive reinterpretations of beings sensitive to the Word, to the way of speaking: God, taken up again by Jesus, again by the Spirit, again by the Church — and perhaps lost by the Church. Hard to be more explicit. Hard to be simpler. (315)

Gud är alltså ”det som görs”. Gud motsvarar objektivitet i REF, varaktighet i REP. Gud är vad som produceras i konstellationen [REL · NET]. Jag blir inte helt klar i huvudet av detta, men jag tänker att man kanske kan tänka så här: objektivitet är det som skapas av vetenskaperna [REF · NET], men detta gör inte att vi på förhand kan definiera vetenskaperna som Objektiva (med stort O, [REF · DC] ), utan vi måste se till praktikerna.

Samma argument: Gud är det som uppstår i den religiösa praktiken [REL · NET], dvs. Gud är inte det som bildar axiom utan att vi behöver anstränga oss [REL · DC]. Här bryter Latour definitivt med upplysningsfilosofer som Descartes och Spinoza (som vi kan beskylla för [REL · DC]). Men, det gör inte heller Latour helt sekulär. En tolkning skulle nämligen vara ”Gud finns bara för att vi människor (praktiserar) tror på honom” (REF · DC, fast som negation). Detta argument, populärt bland arroganta humanister, är ju antropocentriskt och en ”social förklaring”.

Jag är fortfarande inte helt med på noterna. Fortsättning följer (förhoppningsvis).

AIME 8: Arrangera existensmodi.

Efter kapitel 10 kommer ett stycke som är en slags sammanfattning av del 2 i AIME. Det här inlägget blir lite ryckigt och stakande eftersom det rör sig om en slags ”uppräkning”. Mera flyt utlovas i poster som har lite bredare resonemang och inte behöver bara så formalistiska.

Vi kikar i tabellen (klicka för förstoring):

Om vi börjar ovanifrån får vi [REP] + [MET] + [HAB], som tillsammans ger oss kontinuitet och skillnad. Den andra triaden, [TEC] + [FIC] + [REF] behandlar kvasiobjekt. Utöver detta har vi ju kvar sedan tidigare kapitel [NET] + [PRE] + [DC], som är ”inframodi” eller ”metamodi”, beroende på hur man ser på det. De är ”all terrain modes”.

Hur hänger det här samman egentligen? Latours ”system”, om man nu kan säga att det rör sig om ett system, ter sig inte helt platt och symmetriskt. Existensmodina är ordnade (eller, kanske snarare ”komponerade”).

Let us first try to group the three modes of reproduction [REP], metamorphosis [MET], and habit [HAB]. They have in common the fact that they explore, in being-as-other, three specific and complementary forms of alteration. Multiply persistences; multiply transformations; throw oneself headlong into existence: three ways of exploring being as alterity. (285)

REP, MET och HAB passerar aldrig genom subjekt och objekt. De befinner sig i ett mycket tidigare stadium, innan dessa mini-transcendenser har uppstått. Vidare är de förspråkliga, de är stumma ”since they precede articulated language” (285). Men, de uttrycker sig (enunciate themselves) ändå.

REP uttrycker sig som en kraftlinje (line of force) som passerar genom risken att bestå eller försvinna, reproduktion. MET uttrycker sig som en maximering av transformationer. Lägger vi ihop reproduktion och metamorfos får vi mutation [REP * MET]. HAB, å andra sidan, uttrycker sig som ett ivägskickande (dispatch), som ett ivägkastande så att den som kastar blir osynlig (kastadhet in i immanensen).

Första gången jag läste ovanstående passager tänkte jag ungefär: ”Skillnad och repetition, difference and repetition, och sedan lite kastadhet á la Heidegger in i dasein”. Men så är det inte Latour tänker sig, tror jag inte. Det handlar inte om något ”prelingvistiskt”. Det handlar om modi som skapar vissa typer av annanhet (alterity), vilka vi sedan kan bygga vidare andra uttryck (nu i betydelsen ”expressions”) med.

Över till den andra gruppen: TEC, FIC, REF. Inte heller här har vi att göra med subjekt/objekt. Vi cirklar med dessa modi kring vad Michel Serres kallade för kvasi-objekt, som av Latour kompletteras av kvasi-subjekt.

När dessa tre kombineras i olika konstellationer får vi oerhört kraftfulla varelser:

The beings of fiction have lent powers of delegation to the beings of technology, powers that have allowed the sciences, starting from a limited viewpoint that condemned them to blindness, to traverse the whole world and cover it with chains of reference paved from end to end with instruments [TEC·REF] and with delegated and domesticated virtual observers [FIC·REF]. Hence the idea of grouping these three modes together.

Med dessa tre modi får vi en slags semiotik (som inte har med tecken/text att göra, såklart). TEC-varelserna skiftar in och ut, istället för en papperskalender har vi en googlekalender i molnet, istället för en trafikpolis bygger vi ett farthinder, istället för en securitasvakt monterar vi en övervakningskamera. City semiotics, citizen semiotics, ”reorganization of the urban syntax” (Naveh).

Hur kvasi-subjektiverar då dessa modi? Jo, genom en slags ”rekyl-effekt”, vilket jag var inne på tidigare i en av explikationerna av TEC.

Som man säger i Göteborg, ”det är dags att ta det långsamt nu, för det blir komplicerat”:

/…/ one becomes an objective mind little by little as chains of reference grow, since the mind is only one of the extremities, the telomere, to use a biological metaphor, of which the known object forms the other extremity [REF]. (290)

Referenskedjor skapar en viss sida av kvasi-subjekten, den sida som har förmågan till objektiv kunskap. REF gör att referenskedjorna kan sträcka sig allt längre, till galaxer, till atomer, till förekomsten av fiskmåsar i Töreboda, till IGF-1 aktiveter.

På ett annat sätt förhåller det sig med de teknologiska varelserna [TEC]:

We encountered the same rebound effect in Chapter 8: competence, know-how, skill come to those who have to do with technological beings [TEC].
/…/
It is because these three modes turn around quasi objects that they produce, by a sort of centrifugal movement, original forms of subjectification: skills, creations, objectivities. (290)

Teknologierna ger oss färdigheter. Jag är en annan människa när jag kan skriva på ett tangentbord, när jag kan köra en bil, när jag kan laga en omelett, eller när jag kan somna i en säng. Fiktionerna ger oss förmågan att skapa ”skapade verk” vilka kräver att vi följer med i deras instaureringsbanor.

Ännu har inte människan blivt till. Vi har med hjälp av dessa sex modi, plus NET, PRE och DC, endast skapat en ”position” för antropogenesis:

In the long, tiresome quarrel over the chicken and the egg—which came first, the Subject or the Object?—perhaps something was left out: the beings that make us exist! (291)

Med detta avslutas del två av boken. Del tre kommer sedan att introducera de modi som gör de Moderna moderna. Här finner vi RELigion, POLitik, LAW, och så vidare.

Men jag känner att jag inte är riktigt färdig ännu att gå in på del tre. Jag började ju denna genomgång av AIME ganska kaotiskt, så det finns några trådar att plocka upp först, bland annat DC, MET och REP, som jag ännu inte har gått igenom ordentligt.

Vi får se vad som händer.

AIME 7: Vanans immanens och en uppochnedvänd Heidegger

Hittills har följande modi introducerats från An Inquiry into Modes of Existence: [FIC], [NET] / [PRE], [TEC], [NET], och [REF] / [REP]. Jag använder mig av korkskruvens metod för att borra mig ned i texten, och hamnar denna gång i kapitel 10 som har det kryptiska namnet Learning to respect appearances, och som handlar om [HAB], habit, eller låt oss säga vana på svenska. Men, när vi lyfter på stenen till [HAB], uppenbarar sig en rad problem gällande essens, immanens och existens.

I Latours systematiska angreppssätt, måste följande lösas:

Underneath this question of essence, this age-old obsession, another question, another manner of being, must be hidden. In other words, we now have to ask ourselves the question of the mode of existence of essence. (264)

Det behövs alltså ett existensmodus som ger essenser, och vad är mera essentialiserande än vanan [HAB].

/…/ the most indispensable of the modes of existence, the one that takes up 99 percent of our lives, the one without which we could not exist, obsessed as we would be with avoiding category mistakes. (264)

Vanans existensmodus faller vi in i så fort vi lyckas ”slöja över” genom att ”göra”. När vi lär fingrarna att svepa över smarttelefonen så att mjukvaran skrollar fram sidorna har vi ”vant oss”: [HAB * TEC]. När forskaren klickar fram en bild på en galax har hen ”vant sig” vid att Hubbleteleskopet pekar på stjärnor miljoner ljusår borta: [HAB * REF].

Vanan [HAB] utgör ett slags immanensplan i vilket:

/…/ no longer needing transcendence at all, of leaping over obstacles so well that there is no more threshold, no leap, no discontinuity of any kind. True; but this proves that even immanence needs to be engendered by a mode of existence that is proper to it. (266)

Men denna immanens betyder inte ”Immanens” så som vi förstår den som ”totalitetsmetafysiskt begrepp” (ex. som hos Spinoza). Immanensen ska här förstås som ett slags utslätande eller utjämnande, som en ”immanenseffekt”, som i sin tur är helt nödvändig för att vi ska kunna få något gjort överhuvudtaget.

Detta utslätande kan avbrytas och störas. När tandkrämen är slut en onsdagsmorgon bryts min vana att borsta tänderna efter frukost. Jag måste skynda ned till Konsum och köpa en ny tub. Ibland kommer det ingen spårvagn vid min hållplats. Jag måste bryta vanan och skifta ned till att gå istället (och komma försent till föreläsningen jag skulle ge, och andas fortare än jag är van vid så här tidigt på morgonen eftersom jag fick springa sista biten för att hinna, och…). Men så fort jag är tillbaka i vanan, kan jag glömma, bortse ifrån, låta vanan slöja över och slöjas in i sig själv: ”/…/ habit is the mode of existence that veils all modes of existence – including its own (268).

Vanan döljer alltså de andra existensmodina, inklusive sig själv. När vi tar spårvagnen på morgonen hoppar vi bara ombord, drar vårt RFID-kort och reser iväg mot vår destination. Att spårvagnen kräver ett helt nätverk [NET] av kärnkraftverk, mekaniker, trafikregler etc. döljs genom vanan. Om vi däremot skulle planka, blir vi genast uppmärksamma på att nätverket kräver ett bihang av kontrollanter som hotar oss med böter.

På samma sätt glömmer vi bort alla teknologiska inveckningar som måste fungera och underhållas när jag sveper med fingret över pekskärmen, jag glömmer bort att de teknologiska varelserna [TEC], som i sin tur döljer alla de utskiftningar som är implicerade i deras tillblivelse. Jag ifrågasätter varken varför jag sveper med fingret över skärmen, eller att svepandet över skärmen skulle vara det mest ”effektiva” sättet att bläddra genom en pdf-fil. Jag ifrågasätter inte ens varför det är en ”pdf-fil” jag bläddrar i det. Jag bara GÖR’T – ska det vara så konstigt! – [HAB * TEC] – Allt funkar, Jag funkar, LÅT MIG LÄSA!

Vanorna döljer till och med [PRE], alltså den garant vi skulle ha för att säkra ontologisk pluralism genom att kunna känna igen kategorimisstag (ex. när vi använder REF som kriterum för REL(igion)).

[HAB] döljer sig själv. Alltså har vi glömt ”görandet”. Inte Varat. Vilket leder oss in på en bärande pelare inom existensfilosofin:

It is not that “existence precedes essence” but that behaving like an essence is a mode of existence, a way of being that cannot be substituted for any other and that no other can replace. Without habit, we would never have dealings with essences, but always with discontinuities. The world would be unbearable. (268)

Vanorna gör det möjligt att bete sig som essenser, det gör så att de små brotten och diskontinuiteterna genast ”slätas över” och vi får den (relativt tillfälliga) stabilitet som gör saker och ting uthärdliga. Jag essentialiserar tandborsten och tandborstandet varje morgon. Jag tänker inte på att tandborsten är en teknologi som måste bytas ut när den är utsliten, måste sköljas väl, måste fyllas på med tandkräm, måste hanteras som ”flourtanten” instruerade mig när jag var åtta år gammal. Jag tänker inte på vinkeln min hand håller, styrkan i mitt borstande, tungans omflyttningar. Allt detta riskerar att bryta samman, tandborstandet kan närsomhelst avbrytas (eller brytas av). Men detta bortser jag ifrån, och jag förhåller mig till tandborstandet som en nästan osynlig del av mitt liv (jag gör den eventuellt synlig för tandläkaren). ”We can say of habit that in effect it makes the world habitable, that is, susceptible to an ethos, to an ethology” (268).

Men vad innebär allt detta? Det är ju egentligen inte speciellt radikalt (måste något vara radikalt?).

Det är av central betydelse för Latours projekt som helhet. Problemet med att vi ex. ser teknologier som ”effektiva och instrumentella” eller att vi ser ”Vetenskapernas Teoretiska Transcendens” är just att i dessa lägen tar vi bort praktiken, görandet. Kvar blir fetisher: ”effektiva teknologier” och ”objektiv vetenskap” (som är effektiva och objektiva utan att något behöver göras). Detta vänder på Heideggers varaglömska. För Heidegger är problemet att vi har fallit in i oegentligheten, i det oreflekterade och vardagliga – vilket gör att vi inte ser Varat så som det är. För Latour är detta inte ett problem, utan tvärtom. Vi ser inte alla de saker som är ”praktiker”, vi ser inte hur vi måste etablera vanor i laboratoriet [HAB * REF] eller hur vi måste tillvänja oss/subjektiveras av teknologier [HAB * TEC]. Vi tänker transcendens, och detta gör oss blinda för vad som egentligen händer. ”Existensen” föregår inte någon ”essensen”. För Latour finns det existensmodi som verkar essentialiserande, men dessa är inte tecken på en brist eller glömska hos das Man, utan de är snarare nödvändiga för att världen ska bli beboelig, för att den ska hänga samman.

AIME 6: Kapitel 3: Korsningen REP REF

Jag fortsätter att läsa (om) baklänges i AIME. Denna gång tänkte jag skriva lite om korsningen mellan reproduktion [REP] och referens [REP]. Dessa båda modi är nödvändiga för att vi ska få den kunskapsform som de Moderna människorna värderar allra högst: den vetenskapliga.

Jag tänker gå selektivt in i ett par passager i boken och kapitlet, som utmärker sig för att behandla ett problem som Latour tidigare har skrivit om på en en mängd andra ställen, men som nu presenteras på ett annorlunda sätt.

Problemet handlar om en paradox hos de Moderna:

/../ the assurance that scientific results do not depend on the humans who nevertheless produce these results at great cost. (71)

Vi har alltså det klassiska problemet med korrespondens (mellan världen och påståenden om världen), eller annorlunda uttryckt: ett glapp mellan ”vetenskapsteori” (theory of Science) och ”vetenskapernas praktiker” (practices of science). Frågan är, antropologiskt sett, vad är det som gör att de Moderna kan skapa kunskap om något som inte är beroende av människor, samtidigt som dessa människor producerar kunskaperna till en hög kostnad?. Vad är det som gör det möjligt för de moderna att hitta galaxer ljusår borta, som inte är beroende av vår uppmärksamhet, samtidigt som det krävs enorma resurser för att mobilisera alla de verksamheter som möjliggör denna kunskap från första början?

Det är lika bra att gå rakt på Latours svar:

Let us thus use [REP], for reproduction (stressing the “re” of re-production), as the name for the mode of existence through which any entity whatsoever crosses through the hiatus of its repetition, thus defining from stage to stage a particular trajectory, with the whole obeying particularly demanding felicity conditions: to be or no longer to be! Next—no surprise—let us note [REF], for reference, the establishment of chains defined by the hiatus between two forms of different natures and whose felicity condition consists in the discovery of a constant that is maintained across these successive abysses, tracing a different form of trajectory that makes it possible to make remote beings accessible by paving the trajectory with the two-way movement of immutable mobiles. (91-92)

Det måste finnas reproduktion i form av repetition för att vi få en stabil existens av något slag. Galaxen måste fortsätta att vara, Hubbleteleskopet måste undvika att kollapsa helt plötsligt, radiolänken på teleskopet får inte rasa samman och forskarna på jorden måste fortsätta sin existens. Reproduktion är den tillfälliga stabilitet (från miljarder år hos galaxer, till de tillfälliga åren med forskningsfinansiering för ett forskarteam) som krävs för att en referenskedja [REF] skall kunna bildas.

För att vi ska kunna säga något om galaxerna måste informationen göras till inskriptioner, alltså någon form av visualisering som är begriplig för oss, så att vi kan klassificera observationerna (ibland går det inte med datorer så då måste vi hitta mängder av människor). Det är först när allt är på plats som vi kan nå de fjärran entiteterna (remote entities), i detta fall galaxer. Men det kan lika gärna handla om DNA-spiralerna i ett röntgenmikroskop, de är lika ”fjärran” som stjärnorna.

När allting har fallit på plats, och endast då, får vi en ”immutable mobile”: ”once everything is working without a hitch, we can say about correspondence what we would say about natural gas, or WiFi: “Reference on every floor.””(77) Det är då som vi kan lägga ut bilden på Carinae-nebulosan (ovan) och börja analysera den som vetenskaplig kunskap. Den är en immutable mobile, eftersom hela referenskedjan är intakt, byggd att fungera, reparerad, uppdaterad, internaliserad, analyserad etc. Vi har referens!

Tack vare dessa referenskedjor och immutable mobiles kan vi resa fantastiskt långt med våra vetenskaper:

Displacing the viewpoint is something at which chains of reference excel: the theory of relativity allows a cosmologist to circulate among the galaxies without leaving her little office in the Paris Observatory, as surely as I know where I am in the Vercors thanks to the topographic map. In this sense, scientific knowledge is indeed limitless. (84)

Utan att lyfta blicken från penna och papper kan jag sätta mig och räkna på ljusets krökning vid ett stort gravitationsfält. Jag kan sedan få mina beräkningar granskade av någon annan, som inte heller hen lyfter blicken mot stjärnorna för att ”kolla efter” (det går ju inte ens). Tack vare att referenskedjan går nästan hundra år tillbaka är ekvationerna med ljusets konstanta hastighet i alla riktningar och dess krökning stabila nog att omsvepa mig i en betryggande eter av referens.

Se även: Skillnaden mellan [FIC] och [REF].

AIME 5: Enkelheten i [NET]work: Pyloner i permafrosten.

Med tanke på vad som händer i Ukraina, måste man nästan citera Latours analys av det ryska gasledningsnätverket:

Had you anticipated that link between the* Ukraine and cooking your risotto? No. But you are discovering it now. If this happens to you, you will perhaps notice with some surprise that for gas to get to your stove it had to pass through the moods of the Ukrainian president… Behind the concept of network, there is always that movement, and that surprise. (32-33)

Vem som är president i Ukraina just nu är oklart, men andemeningen i citatet ovan är att följande nätverk, ritat av New York Times endast är en visualisering av en av flera sidor av [NET]:

Nätverken är alltid heterogena och överraskar oss när vi följer dem, tråd för tråd. Helt plötsligt kan den ukrainska presidentens politiska strategier bli helt avgörande. [NET] differentierar dock mellan vad som cirkulerar i nätverken, och nätverken själva:

In other words, gas pipelines are not made “of gas” but rather of steel tubing, pumping stations, international treatises, Russian mafiosi, pylons anchored in the permafrost, frostbitten technicians, Ukrainian politicians. (32)

När vi tillagar vår risotto har det aldrig med bara en enda grundläggande princip att göra. Det är alltid flera, det är alltid överraskande många. Det är aldrig bara en fråga om gasledningarna som ”teknologi”, det är aldrig bara en fråga om internationella avtal undertecknade under högtidliga förhållanden, det är aldrig bara frågan om ”ekonomi”. Vi måste alltid stoppa in ett stort OCH mellan alla dessa saker, vi måste följa varje association så långt den tar oss.

Enligt NY-Timesartikeln passerar 80% av den ryska gasen Ukraina innan den når Europa. Europa köper 40% av sin gas från Ryssland. Men, man får inte förföras av sådana siffror. Risken finns då att man använder det nätverk som man har grävt ned sig i, som förklaringsvariabel till andra skeenden. Exempelvis: ”Se på Ukraina nu, det handlar bara om gas!”. Då begår man samma misstag som om man skulle ha förklarat det första nätverket utifrån en enda substans (politik, ekonomi, teknologi etc.). Vad som händer i Ukraina just nu, om vi bara använder oss av existensmoduset [NET], måste i så fall analyseras med samma OCH-logik. Alltså, händelseförlopp är i sin tur nätverk på nätverk: gasnätverk på politiska nätverk, internätverk på gatunätverk kring Maidan, militära nätverk på lingvistiska nätverk, OCH så vidare.

När nätverk av politiker, pyloner och internationella avtal är undertecknade, kan flödet slås på.

* vi får hoppas att ”the” i Ukraine är en olycklig översättning av franskans l’Ukraine.

AIME 4: Vad menas med att TEC föregår mänskligheten med hundratusentals år?

Jag chattade lite med monki och följande citat kom upp i anslutning till de teknologiska varelserna:

“Ah, you mean that there are technicians, engineers, inspectors, surveyors, intervention teams, repairmen, regulators, around and in addition to material objects? In short, humans, and even a ‘social context’?” “No, I didn’t say anything of the sort, for the good reason that technologies precede humans by hundreds of thousands of years.

Det låter ju galet, i vår antropocentriska världsbild, att teknologier kan finnas hundratusentals år före Människan har börjat vandra på jorden. Om man slår upp detta stycke i onlineversionen av AIME (kräver att man skapar konto), får man dock lite mera information om vad som egentligen menas. Klickar man på citatet får man följande förklaring:

What renders the theme of the “Homo faber” so irrelevant and, more generally, any idea that there is a sort of virtual Engineer in command of the evolution of techniques, is that there exists a gap of hundreds of thousands of years between the emergence of the first tool kits and the proliferation of hominid lineages. If anything, humans — contemporary modern humans, as they are called by paleontologists — emerge from their uses of techniques. So, all the notions like author, maker, artisan, engineers, with the cognitive skills that they imply, follow and don’t precede the emergence of operational sequences. This an essential point for the inquiry: in the same way as the knowing subject follows the development of referential chains [REF], technical skills follow the development of operational sequences.

Homo Faber är Människan som tillverkar teknologier. Det gör hen. Men människan blev Människa (homo) genom att teknologiska varelser [TEC] först hade verkat på hominiderna. De första teknologiska varelserna, som vi bland annat kan se på bilden nedan, uppfanns ej av homo, utan av hominidæ.

Den arkeologiska termen för detta är Oldowan-verktygen. Om vi vill förenkla det hela till en slogan: Ge mig en flintasten och jag ska skapa människan!

Men, riktigt så enkelt är det ju inte. Detta får konsekvenser för vad den konventionella domänen Teknik(tm) innehåller. Många teknikkritiker, som i varierande grad inspirerats av sydtyska filosofer, analyserar ju teknikens väsen som någon ”anti-mänskligt”, som något som förskjuter och destruerar det mänskliga. Arkeologin talar dock emot denna filosofi.

För det andra tolkar jag Latour som att teknologiska varelser [TEC] som just existensmodi har samma effekt här och nu, som den hade för 2.6 miljoner år sedan, även om effekterna har ett helt annat uttryck. Alltså, [TEC] är en integrerad del av kvasi-subjektens tillblivelse. Vi blir till genom våra teknologiska varelser, som en rekyleffekt. Våra kroppar formas om, vårat tänkande får nya banor. Just detta senare, tänker jag var en av Kittlers stora insikter, att framförallt medieteknologierna hade förmågan att radikalt förändra hur vi tänkte.

AIME 3: Korsningen mellan NET och PRE: ontologisk pluralism

Efter att ha skrivit lite om existensmodina [TEC] och [FIC] känns det som nödvändigt att gå bakåt i boken och introducera korsningen mellan nätverk [NET] och prepositioner [PRE].

Ordningen och den eventuella hierarkin mellan olika existensmodi är inte helt utskriven i Latours bok. Givet är dock att NET och PRE är mera grundläggande än [TEC] och [FIC], vilka i sin tur är mera grundläggande än de sista modina i boken, ex. ORGanisation och POLitik (som är av väldigt sent datum i de modernas historia). ”The [NET * PRE] crossing is rather special, since it is the one that authorizes the etiner inquiry” (63).

Här är en bild på alla existensmodi. Som ni ser har jag gjort en preliminär indelning, där jag menar att NET, PRE och DC hänger ihop.

Om det är något som man genast känner igen i AIME, är det [NET], nätverken som sätt att existera, som ju utgör grunden i aktör-nätverksteorin, som ju blivit så populär att den blivit normalvetenskap lite varstans. Nätverk behöver kanske inte introduceras just här, men det som Latour betonar speciellt är nätverkens ihållande effekt: de upprätthåller ständiga associationskedjor som i sin tur låter oss korsa och ta oss runt de moderna domänernas hegemoni över tanken. Sedan We have never been modern explikerades problemen med att moderniteten har dragit skarpa gränser mellan domäner; Vetenskapen, Religionen, Juridiken, Samhället, Naturen, Ekonomin – alla dessa domäner renodlades fram och gjordes uteslutande; att blanda in religion i vetenskapen blev absolut förbjudet, och ansågs hota domänernas integritet.

Men, problemet är att så fort man vände blicken från modernitetens containervärldsbild och började se på vad som egentligen gjordes, kollapsade domänerna. Om man gick in i ett vetenskapligt laboratorium, upptäckte man genast att det pågick förhandlingar om ekonomi [ATT*ORG*MOR], strider om juridiska patent [LAW], möten om sociala organisationsprinciper [ORG], reparationer av teknologiska instrument [TEC], utöver produktionen av vetenskaplig kunskap [REF].

Denna irreduktionism som vi stöter på, så fort vi tar oss in och undersöker vad som händer inne i någon av de Modernas domäner, kallar Latour för [NET]. Näraliggande begrepp som har samma syfte: rhizome/assemblage (Deleuze & Guattari), dispositiv/episteme (Foucault). Irreduktionism är bekvämt, för det löser problemet med att vi hela tiden har att göra med totalt väsensskilda aktörer så fort vi analyserar något.

Det stora stillahavssopområdet (ovan) består inte bara av plast som flyter omkring i en subtropisk virvel och sakta bryts ned till giftiga polymerer. Sopområdet är lika mycket våra konsumtionsvanor, som aktualiseras varje gång vi går till Konsum. Sopområdet är lika mycket regleringen av plast i ett parlament i Washington eller Bryssel, som det är en budgetteknisk fråga för kustkommuner som överväger om de ska skicka ut anställda som plockar upp skräp från strandområdena. Sopområdet, denna gigantiska virvel som hotar vårt enda jordklot, är alla dessa saker samtidigt, och kan endast begripas irreduktivt (som motsats till reduktionism; ”sopområdet har egentligen med X att göra”).

Stillahavssopområdet och Fukushima-reaktorerna är länkade till varandra genom [NET].

Så långt så väl. Vi har dock ett problem. Vi kan se hur ett nätverk byggs, starkare och svagare, mindre och större. Järnvägsnätverket ser jag ut genom mitt fönster, wifi-nätverket täcker min dator, banktransaktionsnätverket fungerar när jag drar mitt kreditkort på Konsum. Men, inuti dessa tre nätverk cirkulerar helt olika saker: tåg, passagerare, elektroner, krediter, binära dataströmmar, fakturor osv. Men [NET] låter oss bara kartlägga. Om vi vill säga något om nätverkets värde (value) måste vi först veta i vilken tonart (interpretive key) vi ska tolka värde utifrån. En ”bra tågresa” bedömer vi utefter vissa specifika kriterier: punktlighet, pris, service etc. En bra wifi-anslutning har vi helt andra sätt att värdera: Mbit/s, upptid, strömförbrukning. De olika ”sätt” som nätverk skiljer sig åt, kallar Latour för prepositions [PRE].

Ett bra wifi-nätverk är något annat än ett bra tågnät. De har två skilda ontologier. Eftersom det krävs hundratals nätverk för att ta sig igenom en vanlig dag, befinner vi oss i en ontologisk pluralism.

Ett sätt att ta reda på vilket [PRE] som är gällande är att upptäcka kategorimisstag. Dessa uppstår när man bedömer ett annat existensmodus utefter en falsk tolkningstonart. Exempelvis, om vi går in i en kyrka och ber en präst ”bevisa att Gud finns med vetenskapliga metoder” begår vi ett kategorimisstag. Vi använder då [REF] för att bedöma [REL]. Om vi går in i en hovrätt och dömer ett brottsmål utifrån politiska [POL] manövrar, begår vi seriösa misstag. Om jag mäter kvalitén på mitt wifi-nätverk [NET] utefter hur trevlig service jag får av det, skulle en nätverkstekniker skratta åt mig.

Vad ger då detta? Jo, det skapar en första korsning mellan (man vill nu tillägga ”mest grundläggande”) principen om nätverken [NET» som heterogena associationer vilka säkrar hegerogenitet (och den metodologiska irreduktionismen), och därefter den den ontolgoiska pluralismen [PRE], som låter oss tala om olika saker utifrån olika kriterier, tolkningsharmonier.

Detta, menar Latour, skapar inte enbart möjligheter för skarpare analyser (och en bättre ”kritik”), det öppnar även upp för en ny typ av diplomati. Men det får sparas till ett senare inlägg.

Uppdatering: Om ungefär samma saker handlar denna Saimeinariet-post.

Pluralism = Monism