Fraktalgränser VI: Rivningspolitik

3

I förra veckan gick jag med i en rundtur i östra Jerusalem arrangerad av The Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD). Här följer några anteckningar, bilder (tyvärr endast mobilkamera) och kartbilder (från ICAHD).

Rundturen var orienterad kring hus som ”processer”, eller vad Eyal Weizman kallar ”political plastic”, alltså hur de byggs, hur de rivs (bild ovan från Jabel Mukaber), hur de bebos och vad som ger hus form i staden. Men, även hur hus är intimt förknippade med demografi, markrofferi, infrastruktur och ”statslösningar”. Den övergripande analysen försökte förstå hur Jerusalem sakta men säkert förvandlades och förändrades genom en stadsplanering som i huvudsak använder grävskopor och betong. Hur Jerusalem sakta rivs itu. Detta väcker givetvis den teoretiska frågan om relation mellan teknologiska varelser [TEC] och juridiska.

Som kartan visar finns det några olika ”linjer” som separerar västra och östra Jerusalem. Den linje som mer och mer framstår som ett skämt är den gröna linjen. I snart en månad har jag vandrat genom de palestinska kvarteren, från Shuafat till Silwan, genom Sheikh Jarra och Wadi al Jos. Men dessa kvarter är bara separerade med en gata från de israeliska kvarteren, från det konservativa Meah Shearim till den moderna bosättningen French Hill. Med bara några minuters mellanrum kan man gå från en jiddischtalande gata med en yeshiva i varje hörn till att stå bredvid en minaret som ropar ut böner på arabiska, för att till slut stå på en trottoar där hebreiska blandas med ryska och amerikanska. Men en sådan ”gränsöverskridande” promenad är bara oproblematisk för den vita manliga (tillfälliga) besökaren. Kvarteren har sina speciella former av gränspolitik. På vissa gator är vissa kläder inte tillåtna, eller snarare avsaknaden av kläder som döljer vissa kroppsdelar. På vissa ställen ifrågasätts etnicitet eller religion. Ditt kön kan avgöra om du sitter fram eller bak i en buss.

Här kan man låna två begrepp som introduceras i Deleuze & Guattari’s kapitel 1933: Micropolitics and segmentarity:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children, and so on. We are segmented in a circular fashion, in ever larger circles, ever wider disks or coronas, like Joyce’s ”letter”: my affairs, my neighborhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s … (p. 208-9)

Den binära segmenteringen varierar alltså med den cirkulära, och i Jerusalem kastas den om framförallt på kvarters- och stadsdelsnivå. Men det är först när den cirkulära segmenteringens gränser provoceras som de blir tydliga.

bosättaresheikhjarrah

Bilden visar en bosättning i Sheikh Jarrah som jag passerar ofta. Många palestinska hem har tagits över av religiöst motiverade bosättare i detta kvarter. Det som händer när en palestinier som bor i Jerusalem blir bostadslös är lite speciellt. Eftersom de flesta östra jerusalemiter inte har accepterat ett israeliskt medborgarskap, har de endast ett ”residency permit”, ett ”uppehållstillstånd” som tillåter dem att bo i Jerusalem. Men, detta tillstånd dras in så fort man inte har en fast adress i Jerusalem längre. Eftersom det inte ges några byggnadstillstånd i östra Jerusalem, eftersom hus efter hus rivs eller tas över av bosättare, tvingas palestinierna att flytta till västbanken. Och då har de inte längre sitt ”center of life” i Jerusalem. Deras tillstånd att bo här dras in. Även om det går sakta, är detta en form systematisk demografisk kontroll, som växlar den binära segmenteringens struktur kvarter för kvarter.

Men, ett lika viktigt instrument är muren, som jag här fångade på bild i Jabal al Mukkabber:

2

På andra sidan muren ligger Abu Dis, en stadsdel som varit påtänkt som framtida palestinsk huvudstad. Men muren satte effektivt stopp för sådanan planer. Ju närmare muren man kommer i östra Jerusalem, desto mera fortifierade blir bosättningarna. Bara ett stenkast bort passerar man följande bosättning:

1

Muren byggdes med motiveringen att den skapade säkerhet. Den skulle stoppa den andra intifadans självmordsbombare. Men enligt ICAHD-guiden fungerar den ganska dåligt som säkerhetsmur. Det kostar cirka 100-150 Shekel (SEK 200-300) att bli smugglad genom något av alla de öppningar och ofullständiga sektioner som gör hål i muren. Troligtvis finns det även tunnlar.

Murar blir ofta symboler för separationspolitik, vilket är helt legitimt. Men det finns ofta en risk med symboler, de blir ofta flytande och laddade med ”got och ont”, vilket i och för sig kan vara legitimt, men empiriskt missvisande. Muren har många funktioner; den håller människor isär (därav a-part-heid). Men, den kopplar även samman människor. Fast på murens villkor. Den israeliska ekonomin är beroende av billig palestinsk arbetskraft. Muren måste alltså släppa igenom lika mycket som den blockerar, släppa igenom den temporära arbetskraften och blockera alla som försöker uppehålla sig permanent.

Fraktalgränser V: Satellitens vertikalitet

Runt jorden snurrar ett antal satelliter som skickar signaler till telefoner och drönare. Runt jorden har man kopplat samman en väv av fiberkablar som transporterar information. För varje sekund som mänskligheten andas vibrerar hela detta nät samtidigt som det slukar stora mängder energi. Trots att vi omöjligen kan förnimma dessa blixtsnabba pulser är de ändå alltid närvarande. Det går inte att stänga av vibrationerna, för då faller flygplan till marken och då kraschar ekonomierna och då spricker bubblorna.

Över södra Waziristan flyger en Predator-drönare som är bestyckad med två Hellfire-missiler. Drönaren är sammankopplad med ett antal satelliter som gör att man kan styra den från en bunker i Langley, Virginia. Dessa drönare har blivit allt viktigare i den moderna krigföringen eftersom man kan byta ut piloterna mitt under ett uppdrag om de tröttnar på att döda. När piloterna har tröttnat på att döda åker de hem i sina dyra bilar och ligger med sina fruar som bor i amerikanska städer som gör att de inte behöver oroa sig för att deras män ska dö på jobbet.

Pakistan är sammankopplat med internet genom kabeln TWA-1. Den binder samman Karachi med hamnstaden Fujairah i Förenade Arabemiraten. I Fujairah finns ett Hilton med en bar på bottenvåningen. Utanför hotellet står dyra europeiska bilar parkerade. Inuti hotellet kan man köpa ukrainska kvinnor och fillipinska män. TWA-1 kan transportera data med hastigheten 1.28 Tbit/s. Det har i ett fåtal obekräftade fall rapporterats att hajar har anfallit dessa undervattenskablar. En arbetshypotes är att strömförsörjningen av kablarna utsänder elektromagnetiska vibrationer i vattnet, vilka i sin tur får hajarnas sidolinjeorgan att förväxla de elektromagnetiska vibrationerna med de normala vibrationer som under normala omständigheter orsakas av ett bytesdjur. TWA-1 är ingen normal omständighet, men det är däremot de dyra europeiska bilarna utanför Hilton i Fujairah.

Runt jordklotet cirklar och hovrar alla dessa satelliter. Vissa av dem, GPS-satelliterna, förvandlar jordytan till ett detaljerat koordinatsystem genom att de sänder ut två signaler som innehåller tid. Den ena signalen innehåller ganska exakt tid som alla kan ta del av. Den andra signalen innehåller ännu mera exakt tid, fast denna tid är krypterad så att bara den amerikanska militären kan ta del av den. Jordklotet bombarderas hela tiden av tid och tack vare att tiden hela tiden regnar ned på oss, kan kretskort som sitter på större kretskort som ligger i våra fickor hålla reda på var vi befinner oss. Alla dessa millisekunder som strilar ned från rymdens gapande svarta tomhet omvandlas av våra apparater till en exakt position på jordens yta. Vi behöver aldrig mer gå vilse.

Ändå vet vi inte vart vi är på väg.

Fraktalgränser IV: Åter till Qalandia

Nu har jag läst klart Weizman’s Hollow Land från pärm till pärm. Då inser jag att han även skriver om gränskontrollen vid Qalandia, som jag skrev om häromdagen. Jag postar citatet och den bild som Weizman återger i boken, som en arkivåtgärd.

qalandia

The upgrade of the Qalandia terminal crossing, which connects (or rather disconnects) Jerusalem from Ramallah, was completed, according to the principles of the Spiegel plan, at the end of 2005. The new system includes a labyrinth of
iron fences that chatillels passengers en route to Jerusalem via a series of turnstiles. All commuters must go through five stages: the first set of turnstiles, the X-ray gates, the second set of turnstiles, the inspection booth and an X-ray machine for the bags. The entire process ins captured by a dense network of cameras, and the åpassenger is given instructions via loudpseakers. From their protected booths, Israeli security personnel operate the revolving gates remotely, regulating the rate of passenger flow. The inspection booths are encased in bulletproof glass. The glass is so thick that it tends to reflect the outside light rather than letting it through, thereby obscuring the security personnel inside, and effectively functioning as a one-way mirror. Palestinians must insert heir identity cards and travel permits into a small slot under the windows. Communication takes place through push-button speakers. Still in the process of installation, new detectors operated by biometric cards will eventually make even this minimal interaction redundant. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile sign mockingly greets in Hebrew, Arabic and English: ‘The Hope of Us All’. Some Israeli anti­ occupation activists have sprayed on it the words ‘Abeit Macht Frei’. (151-152)

Fraktalgränser III: Urban vertikalitet/geologi

geologysmall

Om en checkpoint kontrollerar flöden vid den sedimenteringsnivå som är i markplan (räknat i meter över havet), är det är intressant att se vad som finns ovan och under den. Härdomdagen lyckades jag hitta ett brottstycke i Ramallah (bild ovan) som visar en liten skymt av Västbankens geologi. Ramallah genomgick en byggboom i början av 00-talet, framförallt orsakad av att palestinier från östra Jerusalem flyttade in (eftersom östra Jerusalem görs obeboeligt genom rivningar och eftersatt infrastruktur). Denna snabba tillväxt går ibland så fort att det urbana landskapet lämnas öppet.

Men Ramallah är en modern stad. Det blir annorlunda när man istället följer vertikaliteten i Jerusalems gamla stad.

Det finns sju portar som leder in och ut genom Jerusalems murar. Sammanlagt finns det elva portar, men fyra är förseglade. Det finns 65535 portar på alla de tusentals apparater som leder internetanslutningar in och ut genom Jerusalems brandväggar. Men endast ett fåtal av dem är öppna, de andra är förseglade för säkerhetens skull. Under marken i Jerusalem finns en oändlig mängd tunnlar och rörsystem, som leder vatten, avlopp och elektricitet. Om det regnar mycket är det viktigt att dessa system inte är förseglade för då svämmar staden över.

De äldsta tunnlarna och de äldsta murarna är tretusen år gamla enligt arkeologer. Arkeologerna skulle allra helst vilja gräva ut alla gamla tunnelsystem för att ta reda på hur man levde förr i tiden. Men det skulle utmynna i en internationell kris, så de får nöja sig med hypoteser. Istället pågår en mindre kris precis utanför stadens murar, där arkeologerna gräver ut den ännu äldre versionen av Jerusalem – Davids Stad. Denna stad

Jerusalem är tretusen år av geopolitik i formen av miljoner ton av sandstensblock, ihopknycklade till en struktur vars centrala beståndsdelar är murar och tunnlar. Jerusalem är en kontinuerlig variation av kombinationen tunnel/mur, som kan ändras både långsamt, över årtusendena, eller blixtsnabbt; på bara några sekunder kan en gata spärras av med hjälp av en temporär mur av stålgaller.

I området kring Suq Al-Qattanin, den Mamlukiska bomullsmarknaden, blir denna effekt som tydligast. Åt ena hållet öppnar sig en bedårande spetsbågad port till tempelberget. Porten bevakas av israeliska soldater som bara släpper igenom muslimer, ibland efter viss ålder, ibland endast under vissa tider. Går man istället ut ur andra porten och tar till vänster hamnar man vid ingången till den västra muren (klagomuren). Även denna bevakas av israeliska soldater, som dessutom är utrustade med en metalldetektor. Men, den tillfällige besökaren förbiser ofta en serie av ytterligare kontrollstationer, som är mobila och kan uppstå när som helst. Beroende på säkerhetsläget kan gatorna som leder ned mot dessa ingångar spärras av i ett tidigare skede med hjälp av gallerstängsel. En stad med trånga och vindlande gränder kan snabbt förvandlas till kaotiska och trängda gatustrider, och för att kontrollera dessa flöden och krafter, exempelvis vid muslimernas fredagsbön, måste gatorna regleras längre uppströms, ibland redan utanför Damaskusporten.

Begreppen tunnel/mur har innehåller flera dimensioner. Den första nivån relaterar till gravitation. En mur leder vertikallast ned mot marken. En tunnel har, å andra sidan, gravitationen som sin fiende. Ju bredare en tunnel grävs eller byggs, desto större risk för att den rasar in. Kombinerar man en mur med en tunnel får man en båge. Den romerska bågen är helt rundad, och den tillåter att man skapar en öppning i muren, som kan förlängas till en tunnel. Den romerska bågen fördelar vertikallasten mot utåt mot sidorna och sedan ned till marken. Under barocken gotiken ville man bygga större fönster i katedralerna, men den romerska bågen behövde alltför tjocka väggar på båda sidorna. Då uppfann man istället den spetsiga bågen som fördelade vertikallasten i en rakare riktning ned mot marken. Kombinerar man denna hybrid mellan tunnel och mur så att man får en serie av bågar, har man byggt en arkad, en underjord skyddad från solens strålar, ovan vilka man kan bygga flera våningar med hus och lägenheter, eftersom bågarna fördelar vertikallasten på ett effektivt sätt.

Den andra nivån är strategisk. Muren, tillsammans med vakttornet, utgör en av de äldsta formerna för fortifikation. Vertikallasten mot marken ger skydd i form av att denna kraft kan utväxlas mot att muren kan motstå horisontallkrafter (murbräckor, släggor, granater, missiler). Tunneln, å andra sidan, skapar en dold fortifikation. Rörelser inuti tunneln förblir osynliga för en fiende, och ju mera intrikat tunnelsystemet är byggt, desto större blir överraskningen eller försvinnandet. Tunnelns fördelar används av kaniner och termiter, av smugglare och flyktingar, men den allra mest systematiska formen finner vi i logistisk infrastruktur: tunnelbanan. Det är ingen slump att många tunnelbanor har en dubbel funktion: de kan förseglas och förvandlas till en fortifikation mot det slutgiltiga hotet: det termonukleära kriget.

Den tredje nivån är emergent: Tunneln och muren skapar tillsammans ett system av reläer. En mur med ett hål blir en checkpoint. Den som kontrollerar denna checkpoint bestämmer differentieringsprincipen. Bågen möjliggör att städer byggs högre och högre. Redan de tidigaste pyramiderna innehöll dolda bågar för att kunna öppna upp en eller flera gravkammare mitt inuti dem, trots massivt tryck ovanifrån. Kheopspyramiden har två sofistikerade arrangemang av spetsbågar som har burit upp konungens och drottningens gravkammare i fyra och ett halvttusen år. De gotiska katedralerbyggarna tog spetsbågen till sin fulla perfektion. Tack vare att de kunde öppna ännu större fönster kunde man i Basilique Cathédrale Notre-Dame de Chartres släppa in Guds ljus och koppla ihop sig med himmelen.

Tunneln som leder till Pool of Silowam för att leda bort regnvatten användes även som flyktväg undan romarna. Så att de kunde fly till Masada.

qattanin

Detta är förutsättningarna för de möjliga förvandlingar som varje litet skrymsle i Jerusalems gamla stad kan genomgå. Vad som ena stunden är en bazaarliknande turistattraktion kan snabbt förvandlas till en trängd och genommilitariserad sammandrabbningspunkt. Det räcker med att en person med fel religion går in genom fel port, att en gränskontroll havererar, eller att någon helt enkelt tappar fattningen. De smala gränderna transformeras ögonblickligen till kompakta fängelser. Den moderna krigföringens vapen är i dessa trängda situationer lika otympliga som de är dödliga. Vid ingången till tempelberget har man därför ställt fram femtiotalet sköldar i genomskinlig härdad plast. Så fort man kommer upp på denna släta yta måste man byta taktik till den grekiska falangen för att kunna möta massorna som breder ut sig.

Fraktalgränser II: Qalandia checkpoint

qalandia

Igår var jag i Ramallah. På vägen tillbaka till Jerusalem passerade jag via gränskontrollen Qalandia. Gränskontroller är aldrig speciellt trevliga, men i Qalandia fick jag känslan av en speciellt kompakt form av avhumanisering, orsakad av att det fanns väldigt få mänskliga aktörer på plats. Qalandias gränskontroll är en maskin, en regulator och kontrollant av flöden. Den gnisslar och larmar, den stänger in dig och tvingar dig att nästan smaka på stålgallret. Det är inte konstigt att gränskontrollerna sätter djupa spår.

Tyvärr vågade jag inte ta några bilder, förutom den ovan. Men, eftersom jag och mitt resesällskap kom med utländska pass (och inte hade de palestinska uppehållstillstånden) fick vi stiga ur bussen och gå manuellt genom gränskontrollen. Bilden nedan visar den första ingången:

Qalandiya.jpg
Qalandiya” by Paolo CuttittaQalandiya. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Vad som sedan händer är att man möter följande automatiska grind:

Inte en soldat i sikte. Men soldaterna ser dig genom en eller flera kameror. Och de kan tala till dig via en högtalare. När dörren visar rött är den stängd och när lampan lyser grönt kan man ibland gå igenom. En kvinna med ett spädbarn gick före mig och blev inspärrad i svängdörren i någon minut. Det är varmt och volymen i högtalaren är uppskruvad på max. Ibland strömmar det order ur den på hebreiska. Det luktar järn, lite som blod, men det är troligtvis från alla stängsel och grindar.

När man har fått passera svängdörren ser man fortfarande inga människor, även om man känner sig betraktad in i minsta detalj. Nu är det dags att ta allt man har och lägga i röntgenmaskinen. Som på en flygplats, men utan personal som förklarar varför det är viktigt att man inte får ta med flaskor över 100ml. Därefter metalldetektorn. Om den piper får man gå tillbaka. Av med skorna och av med bältet. Ju mera bar hud du exponerar mot de hårda ytorna, desto mindre benägen är du att göra ett utfall.

Först när man har passerat dessa två maskiner ser man en liten lucka av skottsäkert glas. Där bakom sitter en uniformerad 20-årig soldat och inspekterar ID-kort som förs in genom en lucka. Hen brydde sig inte om mitt pass den här gången.

Eyal Weizmann skriver ett helt kapitel om gränskontroller i Hollow Land. Han lägger ofta vikten vid de små materiella detaljerna som bygger samman ”ockupationens arkitektur”. De kvävande svängdörrarna i Qalandia, som fick mig att andas tungt, har följande historia:

Every few seconds soldiers stop the rotation of the turnstiles, so that several people remain caged between the gates. Sometimes they trap people within the arms of the turnstiles. Tal Arbel discovered that the manufacturer of these turnstiles had been asked my Ministry of Defence contractors to change their production specifications and reduce the length of their metal arms from the Israeli standard of 75-90 cm (used at universities, swimming pools, railway stations, etc.) to a mere 55cm in the West Bank and Gaza, so that the turnstiles physically press against the passengers’ bodies, ensuring there is nothing under their clothes.

Inbyggd i gränskontrollens arkitektur finns alltså ett ”anti-terrorprogram”, där svängdörrarna ska förhindra dig att smuggla en bomb under kläderna. En bieffekt, önskad eller oönskad, är känslan av att man är ett djur på väg till slakt.

Fraktalgränser

vertikal

Under sommaren läser jag bland annat Eyal Weizmans mycket intressanta bok Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation som kom ut 2007. Monki skrev även ett referat/reflexion över ett av Weizmans föredrag i Göteborg, som jag själv (bittert) missade, men som visar på hur han har gått vidare efter Hollow land.

Weizman visar hur den israeliska ockupationen av framförallt palestinska (men även egyptiska, jordanska) områden kan förstås som arkitektoniska (i bred mening) processer, som är i ständig rörelse. En materialitetens plasticitet som drivs fram av ”arkitekter” som bara ibland är arkitekter i traditionell mening. Lika ofta är de militärer, politiker eller aktivistgrupper.

Det finns många intressanta trådar i Hollow Land, så jag plockar bara lite slumpmässigt. En intressant poäng som Weizman gör är att bryta med ”karttänkandet” kring gränser. Gränser har ju karaktären lokala vidskepelser, de kräver ett en intrikat komposition av föreställningar och tekniker för att hållas samman så att alla tror på dem. Kartcentreringen kring gränser tillhör den kanske mest typiska formen av metodologisk nationalism. Dess främsta begränsning är att den bara visualiserar två dimensioner. Weizman visar hur gränsproduktionen även måste förstås i vertikala termer.

Under västbanken finns det stora vattenreservoarer. Men de djupa källorna får endast utnyttjas av israeliska vattenpumpar, inte palestinska. En sådan gräns syns inte, men har svåra konsekvenser för människors vardagsliv.

När jag promenerade i Jerusalems gamla stad häromdagen, hittade jag ytterligare en sådan vertikal gränsdragning. I de ”arabiska kvarteren” består gatunivån av palestinska butiker. Men, som bilden ovan visar, pågår det en vertikal bosättningsprocess i dessa trånga gränder. Våningarna ovanför bebos av människor som gillar att visa upp gränssymboler. För att kunna komma in i dessa vertikala bosättningar utan att behöva ta sig via gatunivån, finns det speciella separarerade vägar längs taken i gamla stan, så att man kan komma till dessa hus från de ”judiska kvarteren” (bild nedan) utan att passera gatunivån på de ”arabiska”.

tak

Meningsfullhet och lycka

I ett alldeles färskt SOM-kapitel presenterar Bengt Brülde och Filip Fors resultaten från en studie om ”meningsfullhet”, i betydelsen vad det innebär att leva ett meningsfullt liv.

Den huvudsakliga definition av meningsfullhet som författarna lutar sig mot, är tvådelad:

1. Tanken är att ett liv är meningsfullt i kraft av sitt ”innehåll”. Om de verksamheter, projekt, relationer och upplevelser som utgör livets innehåll är meningsfulla och/eller värdefulla, då är också livet som helhet meningsfullt.

samt,

2. En annan vanlig tanke är att det är viktigt ur meningssynpunkt att ingå i ett större sammanhang, till exempel att ha en familj eller att kämpa för en god sak tillsammans med andra. Enligt denna tanke är våra liv mer meningsfulla om vi är förbundna med ”något större” utanför oss själva, men bara om den större helheten är värdefull och/eller om man har en någorlunda betydelsefull funktion i denna helhet.

För att mäta meningsfullhet ställer forskarna tre frågor (i formen av påståenden): 1. Jag ingår i ett större sammanhang, 2. Jag strävar efter värdefulla mål, 3. Mitt liv är meningsfullt. Detta angreppsätt är inte helt olikt Flourishing Scale, även om frågorna är annorlunda ställda.

Resultaten visar att människor som är högutbildade, tjänar mycket pengar och är vänliga och öppna upplever sina liv som mera meningsfulla. Vidare upplever människor som är engagerade i projekt som är ”större än dem själva” att deras liv är mera meningsfulla, exempelvis genom att man ingår i ideella föreningar, religiösa samfund, osv.

Hur relaterar då meningsfullhet till lycka?

Korrelationen mellan meningsfullhet och livstillfredsställelse är +.50, medan korrelationen mellan meningsfullhet och affektivt välbefinnande är signifikant svagare (+.32).

Bruttonationallycka 5

Givet att vi analyserar uppkomsten och utvecklingen av en bruttonationallycka, så som ett mått på nationernas psykologiska ”välmående” snarare än deras ekonomiska, hamnar vi denna gång i Israel.

Om man kombinerar bruttonationalprodukten med Gallups (globala) lyckomätningar, får man fram vad lycka ”kostar”, rapporterar Israel Hayom.

The Bloomberg ranking scale is based on statistics about living standards published by the World Bank for 2010-2012, per capita gross domestic product for each nation, and each country’s score on the Gallup happiness survey. The ”price” of happiness in Israel stood at $4,491 per capita.

Bruttonationallycka 4

Förenade arabemiraten har enligt The National lyckats med att skapa ett lyckligt samhälle. Från att ha varit det sjuttonde mest lyckliga landet enligt FNs mätningar, har man klättrat till plats fjorton.

Man har så att säga gjort framsteg inom lyckoekonomin:

It may be people have an innate sense that although we’re getting richer than our grandparents, we’re not getting far happier,” said Professor Andrew Oswald, from Warwick University in England, regarded as one of the founders of happiness economics. “Perhaps we need to understand that apparent puzzle.

Förenade arabemiraten siktar nu på att få en tiondeplats i rankingen. Denna form av konkurrens är sund, eftersom det leder till bättre ”performance”, enligt Abdullah Lootah:

Competitiveness rankings can be taken by officials as a third-party proof point that shows how the UAE is performing.

Bruttonationallycka 3

(lifesatisfactionengland

(Bild: mörkare färg anger högre nivå av life satisfaction)

Jag fortsätter min anteckningsserie om bruttonationallycka (1, 2).  Via min kollega David Brax fick jag tips om några länkar till hur man har tänkt om bruttonationallycka i Storbritannien.

Via Office for National Statistics (motsvarigheten till SCB) kan man ta del av de kodböcker, metodkapitel och instruktioner som byrån använder sig av i sin Annual Population Survey. De olika välbefinnandemåtten, eller bruttonationallyckomåtten, är flera till antalet, men den fråga som mäter ”lycka” på det mest uppenbara sättet lyder (ur frågeformuläret):

Overall, how happy did you feel yesterday?

Interviewer instruction: where nought is ‘not at all happy’ and 10 is ‘completely happy’ Scale from 0 to 10

Den politiska process och den eventuella diskussion som ledde fram till införandet av ett lyckomått i Storbritannien skulle vara speciellt intressant att se på i relation till den svenska process som är i görningen.

Fler länktips mottages således gärna.

Pluralism = Monism