BNP-kritikens genealogi?

Ju mer jag gräver i kopplingen ekonomi/lyckoforskning, desto fler lösa trådar uppenbarar sig. Jag råkade jag läsa en mycket intressant artikel i New York Times om ”The Rise and Fall of the G.D.P.” som fick mig att fundera på om min tunnel inte skulle behöva breddas lite.

Det verkar som att ekonomer på 70-talet började vända sig mot subjektiva indikatorer på ett helt nytt sätt, dels med utgångspunkt i de förfinade survey-metoder som hade utvecklats under efterkrigstiden, men i denna rörelse (som jag håller på att kartlägga) fanns även en intressant kritik av BNP som mått på välfärd.

Exempelvis skriver ekonomen Tibor Scitovsky i en artikel från 1973 1:

Over the past quarter century, from 1946 to 1971, real per capita income in the United States rose approximately 60 per cent. Yet the percentage of people who considered themselves very satisfied, reasonably satisfied, or not fully satisfied with their lives remained essentially unchanged throughout the period. These findings, derived from self-rated happiness surveys conducted at periodic intervals during these years, give credence to the view that in an affluent society, relative standing in the income scale is more important to the individual than absolute real income. (p. 19)

Lycka som alternativ till BNP. Likheten mellan detta resonemang och Easterlins paradox är talande för den kritik av BNP (då GNP) som florerade bland ekonomer och samhällsvetare vid denna tid. Bara ett år senare grundades tidskriften Social Indicators Research som på många sätt utgjorde startskottet för en alternativ indikatorrörelse.

Men, jag är väldigt dåligt inläst på ekonomisk teori. Vilka intellektuella hållpunkter finns det egentligen i kritiken av BNP som mått? Ofta, men inte nödvändigtvis, är ju denna kritik sammanfogad med en mera allmän tillväxtkritik, vilken ibland skymmer sikten för just hur man tänker sig mått, värderingar och ”performance”. Vilka andra komparativa måttstockar har diskuterats?

Notes:

  1. Moses Abramovitz, Tibor Scitovsky and Alex Inkeles (1973) ”Economic Growth and its Discontents”, Bulletin of the American Academy of Arts and Sciences, Vol. 27, No. 1 (Oct., 1973), pp. 11-27.

flattr this!

Lyckoekonomi

ecohap

 

Jag jobbar mig just nu igenom en trave med böcker som handlar om relationen lycka/ekonomi. Givetvis snubblar jag genast över intressanta citat. De schweiziska forskarna Frey och Stutzer skriver i boken Happiness and Economics:

Japan is probably the country with the most spectacular growth in income since World War II. between 1958 and 1991, its per capita income rose sixfold. Nevertheless, the Japanese people report a satisfaction with life that remains largely unchanged over this period. This surprising result needs explanation. (p. 8) 1

Detta illustreras med följande figur:

Skärmavbild 2014-10-14 kl. 14.31.15

Att BNP ökar utan att lyckan 2 gör det är ett typiskt dilemma som öppnar upp för ett sökande efter andra variabler. Frey och Stutzer, som jag skrivit om tidigare, anser sig vara de första att skriva en hel bok om kopplingen ekonomi/lycka:

This book reports the state of happiness research from the point of view of economics. To our knowledge, this is the first book establising the link between happiness and economics. We discuss how the concepts of utility and happiness are related and show how micro- and macroeconomic conditions in the form of income, unemployment and inflation affect happiness. (vii)

… vi får väl se om det håller efter en grundlig genomsökning av fältet.

Notes:

  1. Frey, Bruno S. & Stutzer, Alois (2002) Happiness and Economics – How the Economy and Institutions Affect Well-Being, Princeton: Princeton University Press.
  2. För Frey och Stutzer är ”happiness”, ”subjective well-being” och ”life satisfaction” synonyma, se sid. 3

flattr this!

Förenade arabemiraten och happiness meters

Skärmavbild 2014-10-13 kl. 20.46.43

Enligt Madyamam.com ska Förenade Arabemiraten implementera så kallade ”happiness meters”. Dessa smarta teknologier utgörs av små terminaler som medborgarna hela tiden ska använda för att signalera hur lyckliga de är. På så sätt tänker man sig att man ska kunna optimera offentliga tjänster:

Preparing annual or quarterly reports to measure the happiness and satisfaction of the public does not meet our ambitions because today the world is transforming very fast and people’s expectations too are changing rapidly. Therefore, government services must be monitored on a daily basis,” Vice President and Prime Minister of the UAE and Ruler of Dubai, Sheikh Mohammed bin Rashid Al Maktoum, said while launching the initiative Saturday.

Förenade Arabemiraten gillar lycka som ”performance indicator”, något som jag tidigare har nämnt här på bloggen.

flattr this!

Steg 3 och nya mått för att värdera samhällsutveckling

Här kommer en anteckning för mitt minne, i kategorin ”alternativ till BNP”.

I dagens SvD 1 skriver Robert Höglund att vi måste skapa alternativ till BNP som mått. Något som känns igen från en viss utredning. Höglund skriver:

BNP bör alltså överges som mått på framgång och som mål för den ekonomiska politiken. Istället bör vi sätta upp mål som placerar människans och planetens välbefinnande i första rummet.

Höglund ingår i ett nätverk som heter Steg3 som verkar bestå av många miljöpartister och forskare. Deras ”faktabank” toppas av storyn om Bhutan och deras bruttonationallycka. Länken är tillagd av ”framtidsutvecklaren” Margareta Ivarsson som menar att Bhutan:

– har liberala sexuella traditioner och god upplysning om AIDS trots att man inte har några sjukdomsfall.

Inte helt korrekt kanske.

Nu var det inte riktigt meningen att dra ut en sådan associationslinje. Det är lätt gjort när man bara klickar runt litegrann. Men man bör hålla i minnet (innan man tar Bhutan som exempel) att bruttonationallycka för sig själv knappast är en garant för ett lyckat samhälle.

Notes:

  1. SvD 2014-09-11

flattr this!

Marcuses kritik av lycka och olycka

I läsningen av Sara Ahmeds The Promise of Happiness finner jag några intressanta referenser som är värda att följa upp om falskt medvetande. En sådan tråd leder till Herbert Marcuses One-Dimensional Man 1, som Ahmed citerar på sidan 169 2.

Marcuse ser lycka, eller snarare det ”lyckliga medvetandet” (happy consciousness), ett falskt medvetande uppbyggt på falska behov. Med falska behov menas:

”False” needs are those which are superimposed upon the individual by particular social interests in his prepressions: the needs which perpetuate toil, aggressiveness, misery, and injustice.

/…/

Most of the prevailing needs to relax, to have fun, to behave and consume in accordance with the advertisements, to love and hate what others love and hate, belong to this category of false needs. (p. 4-5)

De dominerande formerna av underhållning, avkoppling, konsumtion, ressentiment, osv. bygger upp en föreställning om vad det innebär att vara lycklig, men även vad det innebär att vara olycklig. Det är här som det lyckliga medvetandet sammanfaller med (visionen om) den borgerliga livsstilen, baserad på heteronormativitet, konsumtion och underhållning. Detta lyckomedvetande döljer samhällets orättvisor. Ahmed citerar följande passage i Marcuses bok:

Conversely, loss of conscience due to the satisfactory liberties granted by an unfree society makes for a happy consciousness which facilitates acceptance of the mis­ deeds of this society (p. 76)

Okej. Detta kan man i och för sig gå med på. Detta öppnar för en kritik av det ‘lyckliga medvetandet’. Men det finns hos Marcuse ytterligare en hake, som Ahmed inte tar upp. För Marcuse är det olyckliga medvetandet minst lika problematiskt. Ett lite längre citat från samma sida:

To be sure, there is pervasive unhappiness, and the happy consciousness is shaky enough – a thin surface over fear, frustration, and disgust. This unhappiness lends itself easily to political mobilization; without room for conscious development, it may become the instinctual reservoir for a new fascist way of life and death. But there are many ways in which the unhappiness beneath the happy consciousness may be turned into a source of strength and cohesion for the social order. (p. 76)

Det olyckliga medvetandet kan vara både något som stärker social sammanhållning (i ett samhälle som splittrar människor) och något som skapar en slags instinktiv böjelse mot fascism. I kollektiva tillstånd av olycka, exempelvis i tider av kris, kan missnöjet få människor att söka enkla lösningar i fascistiska begär. Att underblåsa denna olycka kan alltså vara farligt. En politisk strategi som går ut på att ”medvetandegöra” massorna om hur dåliga deras liv är, hur utnyttjade de har blivit och hur systemet har ”lurat dem”, är alltså en farlig populism.

Både olyckan och lyckan skapar död, fast på två olika sätt.

The Happy Consciousness has no limits – it arranges games with death and disfiguration of which fun, team work, and strategic importance mix in rewarding social harmony (p. 80).

Här anspelar Marcuse på kalla krigets spelteorier som ser krig i termer av statistiska sannolikhetskalkyler och ”lagarbete”. Det finns i det lyckliga medvetandet en slags ondskans banalitet, som Arendt skulle ha sagt. Men, det finns i det olyckliga medvetandet en annan form av ondska: den ondska som uppstår när olyckan tar sig ett objekt. När olyckan förvandlas till hat mot någon eller något som identifieras (ofta helt godtyckligt) som orsaken till olyckan uppstår det som Deleuze och Guattari kallade för en destruktonslinje 3.

Om olyckan ska kunna vara en möjlig position, måste detta tas i beaktande.

Notes:

  1. Marcuse, H. (1994[1964]) One-Dimensional Man – Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society, London: Routledge.
  2. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  3. Se hela kapitlet ”Micropolitics and Segmentarity” i A Thousand Plateaus

flattr this!

Sara Ahmed, löftet om lycka, olycka, och falskt medvetande

Under sommaren passade jag på att läsa Sara Ahmeds The Promise of Happiness 1. Sedan var jag tvungen att läsa om den en gång till. Denna bok utgör på många sätt en viktig kritik av ”the happiness turn”, dvs. den ”lyckovändning” som tycks ha drabbat human- och samhällsvetenskaperna, för att sedan spilla över i makropolitik, självhjälpsböcker och populärkultur.

Det lite ironiska i sammanhanget är Ahmeds performativitet. Det är nämligen delvis hon som myntar begreppet ”the happiness turn” i en artikel från 2007 2, som ingår i en specialvolym i tidskriften New Formations. Kritiken av lyckoforskningen i synnerhet, och lyckan som etik i allmänhet, tycks bidra till ännu mera prat om lycka.

Men det där är ju bara form. Till innehållet.

Det finns många ingångar till denna bok. Jag har främst fastnat för introduktionskapitlet, kapitel 2 som heter ”happy objects” samt den konklusion som dyker upp i sista kapitlet. Mitt emellan dessa två ändar av boken befinner sig de tillämpade (om man nu kan säga så) delarna där Ahmed applicerar sin begreppsapparat på ett antal läsningar av litteratur och film som visar på vilket sätt lycka skapar en trång, vit och heteronormativ mittfåra som blir nästintill omöjlig att kritisera eller undvika utan att bli avfärdad som en ”killjoy”. Lycka, och lyckobegreppet, menar Ahmed, är inte neutralt formulerat. Det är istället tätt sammanvävt med heteronormativitet; lycklig blir man om man anpassar sig till en viss medelklasslivsstil med konventionella familjerelationer. Lycka blir en härksarteknik. Men, Ahmed visar även hur framförallt det utilitistiska lyckobegreppet är samproducerat med kolonialismens historia och dess legitimering (p. 123-133). När britterna koloniserade världsdelarna kunde denna process delvis legitimeras med att man skapade möjlighet för de koloniserade att ”söka sin lycka”, eftersom man tog med sig den europeiska civilisationen och gav den i ”present”. Genom kolonisering ”maximerade man lycka”, utifrån en (pseudo)utilitaristisk ståndpunkt. På andra kroppars bekostnad.

Jag gillar verkligen angreppssättet i Ahmeds mittenkapitel. Men, samtidigt blir jag lite frustrerad av den aningen daterade metodologin som finns inbyggd Cultural-studiesperspektivet som är utgångspunkten. Läsningar av populärkultur blandat med litteraturkritik måste göra långa hopp för att nå till den lyckofilosofi som Ahmed vill diskutera. Att gå från filmen ”Bend it like Beckham” till Jeremy Bentham kräver en mycket vid hermeneutisk tolkningshorisont. Att enbart följa ”the word happiness” skapar en mycket allvarlig metodologisk brist 3. Det finns många exempel på lyckoforskning som inte använder sig av begreppet ”happiness”. Det finns en hel tradition av som snarare uttrycker sig i (mera vetenskapligt precisa) termer. exempelvis ”subjective well-being”, ”life satisfaction” eller ”positive affect”.

Mycket närmare är det mellan lyckoforskning och lyckofilosofi, än mellan lyckofilosofi och populärkultur. Som vetenskapsteoretiker talar jag givetvis i eget intresse när jag då påstår att vetenskaplig forskning är mera relevant som studieobjekt än populärkultur. Men, med det vill jag egentligen inte säga mer än att det ena ju inte utesluter det andra, och att Ahmeds ramverk är applicerbart långt utanför hennes i många stycken briljanta bok.

För det som gör Ahmeds angreppssätt så kraftfullt är hennes dubbelartikulerade positionering i förhållande till lycka som förgivettaget och stelnat moraliskt och politiskt imperativ.

Ahmed inleder, för det första, med att visa hur lycka har konstruerats som ett mål över alla andra mål, ett egenvärde som alla människor strävar efter, och som inte kan utmanas av några andra aktiviteter. Hon inleder med att visa på spännvidden av detta argument. Från det att samtida ekonomer har börjat se ekonomin som ett medel för att nå det högre värdet lycka, till Aristoteles berömda etik där lyckan (eudaimonia) är det enda som vi väljer helt utan andra motiv. Lycka, har genom årtusenden konstruerats som ett egenvärde, av filosofer, forskare och i populärkulturen.

Detta ifrågasätter Ahmed:

If happiness is already understood to be what you want to have, then to be asked how happy you are is not to be asked a neutral question. It is not just that people are being asked to evaluate their life situations but that they are being asked to evaluate their life situations through categories that are value laden. (p. 5)

Lycka, så som det formulerats och kanoniserats i den västerländska kulturen, är inte ett neutralt sinnestillstånd av fridsam förnöjsamhet och tillfredsställelse. Det är, menar Ahmed, ett komplex av normerande kulturella konstruktioner som (i likhet med alla andra normer) är formulerade utifrån vissa dominerande ideal om vad som är ett gott liv.

Men det som gör Ahmeds position intressant är, för det andra, att hon bryter med en figur som är cementerad i ett kulturellt fundament sedan Aristoteles:

This book proceeds by suspending belief that happiness is a good thing. In this mode of suspension, we can consider not only what makes happiness good but how happiness participates in making things good. I have taken it as given that happiness involves good feeling, even though I would challenge some of the models of good feeling offered in the science of happiness. This is not to reduce happiness to good feeling. The association between happiness with good feeling is a modern one, as Darrin M. McMahon (2006) shows us in his monumental history of happiness. We have inherited this association such that it is hard to think about happiness without thinking about feeling. My task is to think about how feelings make some things and not others good. (s. 13)

Ahmed vill visa att det är möjligt att till och med inta en ”unhappy” position, för att kunna utforska hur ett lyckofokus har som bieffekt att det ofta skyler över maktrelationer. Ahmed tar på denna punkt avstånd från Braidotti (se p. 87), som via Deleuze förespråkar en etik baserad på ”joy” eller glädje. Detta, menar Ahmed, är en ”turn to happiness” som leder i fel riktning (ett tema för en ny bloggpost). Istället vill Ahmed mana fram en ‘olycklig’ kritik av lyckan:

To revitalize the critique of happiness is to be willing to be proximate to unhappiness. I have suggested that feminist consciousness involves consciousness of unhappiness that might even increase our unhappiness, or at least create this impression. Happiness can work to cover over unhappiness, in part by covering over its causes, such that to refuse to take cover can allow unhappiness to emerge. This process of consciousness raising involves not simply becoming conscious of unhappiness but also achieving (with others) better ways of understanding unhappiness.

/../

There can even be joy in killing joy. And kill joy, we must and we do. (p. 87)

Ahmed menar alltså, om jag förstår henne rätt, att vi måste vara i närheten av en olycklig position, eller snarare, i närheten av olycka, dels för att kunna förstå lyckan som sådan, men framförallt för att visa hur olyckan faktiskt har ett värde. Att vara en ”feminist killjoy” som ”skapar dålig stämning” är i många fall mera värdefullt än att vara blind för sexism men sprida mycket lycka omkring sig. Men, det finns en liten hake i argumentet ovan. Ahmed menar att kontrasten mellan lycka/olycka är en fråga om ”sant” eller ”falskt medvetande” (se sid 53, 83, och speciellt 165). Jag sympatiserar eventuellt med denna manöver eftersom Ahmed är så övertygande i sin argumentation om hur ”the happiness turn” har i det närmsta förblindat oss i sökandet efter lycka. Men, samtidigt måste jag reservera mig, eftersom iden om ett falskt medvetande ofta hamnar i en trängd position. (Vem är det då så har rätten att formulera det sanna medvetandet, osv.)

Det finns många anledningar till att återkomma till denna bok.

Notes:

  1. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  2. Ahmed, S. (2007) “The Happiness Turn”, New Formations, No. 63, Winter 2007-2008, 7-14.
  3. Ahmed formulerar sin metod med följande: ”In order to consider how happiness makes things good, I track the word happiness, asking what histories are evoked by the mobility of this word. I follow the word happiness around. I notice what it is up to, where it goes, who or what it gets associated with. If I am following the word happiness, then I go where it goes. I thus do not go where the word happiness does not go. The risk of using this method is that I could give the word happiness too much power in order to challenge the power happiness can give. My method does have this limitation: if my aim is to describe what kind of world takes shape when happiness provides a horizon, then I will not be exploring worlds that take shape under different horizons.” (p. 14). Det är givetvis problematiskt att inte gå till de ställen som saknar användningen av ett visst ord, men samtidigt är det ju transparent att Ahmed är så explicit med denna gräns.

flattr this!

Kopplingen Ekonomi – Lycka

Just nu håller jag på och letar efter den ”ursprungliga” kopplingen mellan ekonomisk forskning och lyckoforskning. Med andra ord, när/var/hur skapades en länk mellan å ena sidan människors subjektiva lycka/välbefinnande och den ”objektiva” Ekonomin?

Denna fråga kan besvaras med en idéhistorisk abstraktion, som lite slarvigt skulle kunna provoceras fram med frågan om när  ekonomerna Smith och Marx råkade stöta in i utilitaristerna Bentham och Mill. Med andra ord, när gjordes tanken om att det fanns en relation mellan politisk ekonomi och (proto)psykologi möjlig på en epistemisk nivå? Men en sådan undersökning är troligtvis lite för svår att genomföra på ett vettigt sätt.

Vad jag istället har börjat gräva i är en mera konkret undersökning, en slags aktualistisk resa uppströms (se min avhandling för metoddiskussion). Här är några hållpunkter som jag hittills har vaskat fram. (Jag är evigt tacksam för kommentarer som fyller på)

\\

Jag har tidigare nämnt att regeringen har tillsatt en utredning om ”bruttonationallycka”. Detta mått, samt ”idén om att ett sådant mått är möjligt”, brukar tillskrivas Bhutan, som från och med 1972 gjorde Gross National Happiness till den officiella mätpunkten – eller värdet – för samhällsutveckling. Men är vägen dit verkligen så enkel?

På 70-talet läggs grunden för det man ibland kallar för ”sociala indikatorer”, framförallt genom tidskriften Social Indicators Research. Den allra första artikeln är skriven av Frank M.  Andrews och Stephen B. Withey 1 och markerar en av flera startpunkter för välbefinnande och lycka som en indikator. De skriver:

We are embarked on a major effort to develop measures of perceived life quality. The effort is part of the larger movement within the United States and a number of other countries to develop an expanded set of social indicators which can be monitored over time. It is hoped that through the generation and analysis of data from such indicators improvements can result in our understanding of the causes and directions of social changes, and in policymaking oriented toward efforts to improve the quality of life. (p. 1)

Andrews och Withey nämner ingenstans i artikeln att det skulle finnas ett samband mellan ”life quality” och ekonomisk tillväxt. De är snarare intresserade av att hitta ett sätt att betrakta livskvalitet som en generell indikator, som sedan kan korreleras mot en mängd andra variabler.

Nu över till nästa punkt. Samma år, 1974, skriver Richard Easterlin en numera berömd artikel 2 i vilken han (i retrospekt) myntar begreppet Easterlins paradox. Easterlins paradox innebär att medan det förvisso är så att hög inkomster korrelerar med ökade nivåer av lycka, innebär en gradvis ökning av inkomsten inte att lyckan ökar i samma takt. Den kan till och med avstanna. Som typexempel brukar man använda sig av USA, där man har mätt lycka sedan 1946. Trots att BNP har tredubblats har lyckonivåerna som uppmätts legat helt konstanta. Men, på en global nivå är man ändå betydligt mycket lyckligare i USA än i (många) fattiga länder i ”tredje världen”. Easterlin formulerar det i sin (välciterade) originalartikel som :

This paper is offered in the spirit of this little-headed call. It brings together the results of surveys of human happiness that have been conducted in nineteen countries, developed and less-developed, during the period sicne World War II, to see what evidence there is of an assoiation between income and happiness.(p. 89-90, my bold)

Det intressanta här är den fetstilade meningen: sammankopplingen mellan inkomst (ekonomi) och lycka. Frågan som jag ännu inte har ett svar på lyder: var någonstans har denna koppling gjorts tidigare?

Någonstans på 70-talet sker det så att säga en association mellan lycka och ekonomi inom två skilda vetenskapliga discipliner: (makro)ekonomi och (kvantitativ social-) psykologi. När sedan Richard Layard (mera känd för sin bok från 2005) skriver artikeln ”Human Satisfactions and Public Policy” år 1980 3 i Economic Journal, kan det låta så här:
There is much casual evidence that people in the West are not becoming happier, despite economic growth. There is also some systematic evidence. Opinion polls reveal no increase in self-rated happiness in the United States since the War. And, more slippery evidence this, rich countries appear to be no happier than poorer ones – at any rate among the advanced countries. But if growth has not brought happiness, the important question is what policy conclusions follow. (p. 737)

Under loppet av bara några år har det ansamlats både ”casual” och ”systematiska” bevis för att vi inte blir lyckligare av ekonomisk tillväxt. Layard citerar här ett tidigare manuskript av Easterlin samt ekonomen Tibor Scitovsky. Men helt plötsligt är ekonomi och psykologi på samma bana och vägen är öppen för ”happiness economics” (även om denna forskning först slår igenom på 00-talet, men det är en annan, empirisk, fråga).

\\

Lång senare, närmare bestämt 2002, skriver ekonomerna Bruno Frey och Alois Stutzer en välciterad artikel med titeln ”What Can Economists Learn from Happiness Research?” 4. De skriver in sig i traditionen från Easterlin samtidigt som de bryter ny mark för lyckoekonomin som fält:

Only recently has this psychological research been linked to economics. The pathbreaking contribution by Easterlin (1974) was noted by many economics scholars, but at the time found few followers. General interest in the measurement and determinants of subjective reported well-being was raised by a symposium (Robert Frank 1997; Yew-Kwang Ng 1997; and Oswald 1997). Since the late 1990s, economists have started to contribute large-scale empirical analyses of the determinants of happiness in different countries and periods.” (p. 404, my bold)

Ska vi datera genombrottet för lyckoekonomin är det nog kring millennieskiftet vi ska leta. Men om vi ska datera ursprunget tänker jag – mycket preliminärt – att svaret finns på 70-talet. Motbevisa mig gärna på denna punkt!

Notes:

  1. Andrews, F. M. and Withey, S. B. (1974) ”Developing Measures of Perceived Life Quality: Results from Several National Surveys”, in Social Indicators Research, No. 1 (1974), 1-26.
  2. Easterlin, R. A. 1974. “Does Economic Growth Improve the Human Lot? Some Empirical Evidence.” In Nations and Households in Economic Growth: Essays in Honor of Moses Abramovitz, edited by Paul A. David and Melvin W. Reder, 89-125, New York: Academic Press, Inc.
  3. Layard, R. 1980. “Human Satisfaction and Public Policy.” The Economic Journal 90: 737-750.
  4. Frey, B. S. and Stutzer, A. S. 2002. ”What Can Economists Learn from Happiness Research?”, Journal of Economic Literature, Vol. XL (June 2002), pp. 402-435.

flattr this!

Lyckoforskning från 1930-talet

Mitt i skrivandet av en artikel om skalor för att mäta lycka, snubblar jag över diverse tidig lyckoforskning. Det verkar som att 30-talsforskningen är ganska rakt på sak när det gäller lyckobegreppet – lyckonivårer ”korrelerar” mot yttre sociala omständigheter. Det gäller bara att hitta vilka. Ett par fragment ur mina anteckningar lyder således:

Först en lista över saker och som gör oss lyckliga och olyckliga enligt ur pedagogikforskaren Goodwin Watson‘s artikel ”Happiness among Adult Students of Education” från 1930 (Journal of Educational Psychology, Vol XXI, No. 2, s. 108):

Skärmavbild 2014-09-23 kl. 21.06.31

Betyg är inte så viktiga, men popularitet är det. Känns lite mobbningsmentalitet.

En annan artikel med den tidstypiska titeln ”Is the Negro Happy? – A Psychological Analysis” är skriven av Albert S. Beckham år 1929 (Journal of Abnormal and Social Psychology, 24). Beckham myntar i denna text begreppet ”The Negro Complex”, som innebär:

To the already long list of complexes let us add another. One more won’t hurt; it is the Negro complex. This is not necessarily synonymous with the inferiority complex although it might be at times. It is an emotional sublimation that enables the Negro to escape from dire reality. In this state he is able to simulate happiness. This has been his salvation. (p. 190)

Beckham var själv en av de första afro-amerikanska professorerna. Hans undersökning visade att 75.5 procent av hans respondenter hade svarat ja på frågan ”Are you happy as a Negro?” (p. 189). Detta kunde inte stämma. De måste ”simulera” sin lycka, hur skulle de annars kunnat ”survive more than 200 years of slavery and a half century of economic and social pressure as a subject people”. (p. 190).

flattr this!

Fraktalgränser IX: Nomadism, Moses och Telecomix

Jag snubblade över ytterligare en koppling mellan Ibn Khaldūn och Deleuze & Guattari, som i sin tur kan relateras till det bisarra ”manifest” som finns publicerat på Telecomix hemsida. Finns det en koppling mellan den abrahamitiska monoteismen och de samtidia nätaktivisternas urbana nomadism och nätkarate? Ett hyperupplänkat citat ger följande:

In the war machine and nomadic existence, the number is no longer numbered, but becomes a Cipher (Chiffre), and it is in this capacity that it constitutes the ”esprit de corps” and invents the secret and its outgrowths (strategy, espionage, war ruses, ambush, diplomacy, etc.).

A ciphered, rhythmic, directional, autonomous, movable, numbering number: the war machine is like the necessary consequence of nomadic organization (Moses experienced it, with all its consequences). (390)

Kryptering kan användas för att skapa hemliga domäner. Endast de som har rätt ”nummer” eller nyckel får tillträde. Kryptering har förmågan att skapa en demarkationslinje mellan diplomati och spionage. Men krypteringen ”numrerar” även en rörelse, en underjordisk tunnelpolitik.

Moses befriade israeliterna från den egyptiska fångenskapen och vandrade sedan ut i öknen. Öknen formade och gav upphov israeliternas ‘asabiya, deras gruppsolidaritet (”esprit de corps”). Men, för att kunna gå från öknens nomadism till territoriell civilisation, måste Moses organisera en ”statsapparat”. Först då kunde israeliterna ”deterritorialisera jorden”, alltså de kunde gå ifrån den ursprungliga relationen med jorden som ett slätt rum som man kan följa, till ett räfflat rum, som i sin tur medierade en abstrakt relation mellan ”land” och ”folk”.

Denna figur; fångenskap som leder till nomadism som leder till civilisation, är ett återkommande tema i den västerländska kulturen. Denna figur hade ett analytiskt värde på Ibn Khaldūns trettonhundratal. Men som civilisationsteori har den nog ett urvattnat värde idag. Men jag är fortfarande inne på tanken att den nomadiska gruppsolidariteten existerar i mindre (minor) former även i modernitetens uppsprickande slutfas. Som det strilande regnvattnet som rinner ned för en skyskrapas blåa glasväggar; ibland förgrenar det sig, ibland förenar det sig.

flattr this!

Tutorial: Running Histcite on Ubuntu Linux 14.04 using Wine 1.7.24

For some time I have tried to run the HistCite software package on my Linux laptop. But, since this is an old and outdated piece of software, it will not run with a default install of Wine. I searched around but couldn’t find any solution. Thus, I present my workaround here as step-by-step instructions that worked on my computer.

1. Download HistCite.

2. Install the development version of Wine using the following commands:


sudo add-apt-repository ppa:ubuntu-wine/ppa
sudo apt-get update
sudo apt-get install wine1.7

3. Change the Wine environment into 32-bit mode with the following command:


WINEARCH=win32 PREFIX=/home/yourhomedirectory/.wine/ winecfg

4. Now, Histcite should start with the following command. Go to the directory where you downloaded it, then use the terminal command to check for possible errors:


wine HistCite.exe

5. Histcite is optimized for Internet Explorer 6 or something. Now, I did not get it to work with the Wine version of Internet Explorer, neither with Firefox. However, using the simple Epiphany Browser, which should be included in you Ubuntu install already, works just fine.

6. If you are lucky, things should look like this:

histcite

7. But, there is another weirdness with HistCite. Once you have some data (usually an exported .txt file), HistCite will only find the data files if they are located in the following Wine directory:


~/.wine/drive_c/fakepath

So, you need to create the fakepath directory, then place your data there. Then HistCite should work as ”normal” (on a Windows machine).

Please comment if this works/not works.

flattr this!

Pluralism = Monism