Klassisk vetenskapsteori – del VIII – Mannheim och kunskapssociologin

Klassisk vetenskapsteori – del VIII – Mannheim och kunskapssociologin

 

 

 

Mannheim

 

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5 6 7

Karl Mannheim gjorde en livsresa mellan Ungern – Tyskland – England, och avslutade sin karriär, likt Popper och Lakatos, på London School of Economics. För eftervärlden är han känd som en pionjär inom vetenskaps- och kunskapssociologin, och utan att bryta mot tidigare mönster stiger vi ned i tiden mellan 1920 och 1930 för att närmare se till texten Ideology and Utopia, ursprungligen publicerad 1929 under titeln Ideologie und Utopie.

Första meningen i boken avslöjar i princip hela andemeningen; ”This book is concerned with the problem of how men actually think” (1). Vad som komma skall är en grundläggande sociologisk förståelse av hur kunskap bildas och hur människor tänker, egentligen. Om Popper och Carnap talade om för oss hur vi bör tänka i vetenskapen, genom logik, förnuft, falsifierbarhet, och så vidare, är Mannheim snarare ute efter att beskriva hur tänkandet går till rent deskriptivt (detta är dock inte hela historien). Men innan vi problematiserar detta och relaterar det till den övriga debatten tar vi och sammanfattar texten:

En grundläggande sociologisk utgångspunkt är för Mannheim att tänkandet visserligen är en kognitiv process i medvetandet, men att det också alltid är socialt. Vi tänker alltså tillsammans med andra och genom andra. ”Strictly speaking it is incorrect to say that the single individual thinks. Rather it is more correct to insist that he participates in thinking further what other men have thought before him”(3). Dessa grupper av individer som tänker tillsammans är inte formerade genom en slump, utan speglar samhället generellt. Grupper har olika positioner, och är indelade efter samhälleliga strata, vilket gör att man måste vara på sin vakt när det gäller politiska beslut grundade i kunskap, eftersom de kan visa sig skeva om kunskapen är formulerad av en speciell social grupp. Sociologins uppgift är att klarlägga på vilket sätt kunskapen har skapats i ett socialt sammanhang, och genom att kritiskt granska detta finns det möjlighet att skapa ”a new type of objectivity” (5).

Men hur dessa grupper är organiserade är inte givet enligt Mannheim, utan för sociologin finns en mycket viktig historisk uppgift. I varje samhälle finns en ”intelligensia” som ger en beskrivning av världen med tolkningsföreträde. I vissa samhällen är intelligensian strukturerad av kastsystem där Brahminenerna står på toppen. I dagens (1929) samhälle däremot, har de som innehar kunskap frikopplats från centralstyrda och auktoritära system, och en nytt strata av intellektuella har uppstått som i viss mån är frikopplade den dogmatik som präglade Europa när kristendomen präglade allt kunskapssökande. Det är viktigt att här lägga på minnet Mannheims användning av strata/stratum när det gäller att dela in grupper av människor som tänker och producerar kunskap eftersom detta ligger till grunden för hans poäng senare.

I och med att de totalitära samhällena har kollapsat (även om ett nytt precis håller på att bildas runt knuten) så har epistemologin uppstått och trätt in på filosofins arena. Mannheims argument, precis som Mertons, är att i de slutna och auktoritära samhällena finns det inget behov av en reflektion över kunskapens natur och giltighet. Men i de öppna och demokratiska blir detta en grundfråga. Det hela började med Kant, Descartes och Leibnitz, och fortsatte med Hobbes, Locke, Berkeley och Hume. Så med andra ord är hela upplysningsfilosofin en produkt av att de moderna samhällena formerades och gav utrymme för nya typer av kunskapsteoretiska frågor. Men kunskapsteorin har enligt Mannheim fått en viktig sak om bakfoten; det individualistiska tänkandet. Det självtillräckliga (self-sufficient) individuella förnuftets förmåga att lösa kunskapsproblem är en fiktion, eftersom kunskapens ontologiska livsform ligger i gruppen. Kunskap handlar inte om att fundera fram något, eller att vi som individer besitter en essentiell förmåga till ren kunskap. Istället nås kunskap genom samarbete, där varje individ utvecklar och utbyter kunskaper i ett kollektiv som har gemensamma mål, hinder och öden* – ”knowing is fundamentally collective knowing”(31).

Innan vi går över till textens kärna måste vi dock göra en exkurs där vi frågar varför kunskap är så viktig för Mannheim. Det hela hänger samman med vilken roll (vetenskaplig) kunskap ska ha i politiska beslut. För Popper kunde även poliken anamma det vetenskapliga förhållningssättet, och därmed bli rationellt. Men för Mannheim finns inte den popperska rationaliteten, utan bara olika strata av sociala grupper, där vissa är starkare och vissa är svagare. Istället för de religiösa myterna har vi nya moderna. I och med förvetenskapligandet av samhället och vetenskapens nya status i industrisamhället, blev politik och vetenskap sammanhäftade med varandra, och politiken, så som i liberalism, Marxism och konservatism, kom alla att använda vetenskaplig argumentation. Men eftersom det inte finns någon grundbult att avgöra sanningsanspråken hos olika grupper med enkla demarkationskriterier, så får man ta till andra metoder, vilket leder oss in på:

Ideologi, utopi och den intellektuella krisen. Med ideologi menade Mannheim att de ledande grupperna i ett samhälle är styrda av intressen som gör att de selektivt ser fakta på ett sätt som ligger i enlighet med deras dominerande positition. På så sätt ser dessa inte samhället på ett rent och objektivt sätt, utan det verkliga är alltid förborgat. Men lika skevt är det utopiska tänkandet. Eftersom de icke-dominerade grupperna så gärna vill omvälva det nuvarande systemet, är även dessa oförmögna att korrekt se samhällstillståndet i sin sanna dager. De fokuserar bara på att förändra, och det egentliga samhället är även här förborgat – handlingen föregår diagnosen – det sociala föregår det rationella. Båda dessa processer leder enligt Mannheim fram till en kris i tänkandet, och genom att de existerar parallellt står samtiden inför ett till synes olösligt dilemma. Men det finns en utväg som går genom det sociologiska tänkandet. Genom att följa kunskapsoproduktionen och hur den är situerad (situationally bound thinking) kan vi se tre viktiga saker som tar oss ur regressen: För det första kan vi genom självkritik lyfta upp de undermedvetna (sociala) processer som styr tänkandet och kritiskt granska dem i ljuset. För det andra kan vi historicera själva vetandet, och se det i ljuset av samhällsförändringar, och för det tredje, genom att vi ser den sociala naturen av epistemologin kan vi systematisera tänkandet efter dess (irationella) sociala principer enligt vilka rationell kunskap uppstår**.

* ”/…/ knowledge is from the very beginning a co-operative process of group life, in which everyone unfolds his knowledge withing the framework of a common fate, a common activity, and the overcoming of common difficulties” (29).

** ”The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge invevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowledge” (31)

Snabblänkar till del del 1 2 3 4 5 6 7

3 reaktioner till “Klassisk vetenskapsteori – del VIII – Mannheim och kunskapssociologin”

  1. Detta var ju mycket intressant i ljuset av vår tidigare diskussion om Popper. Jag skulle vilja hålla med dem båda, faktiskt.

    När Popper talar för den sociala ingenjörskonten steg för steg så avser han att man bör ha ett vetenskapligt angreppssätt när man vill lösa problem. Detta tror jag är helt rätt, men problemet i de flesta politiska frågor är att olika grupper inte är överens om vad som är problem i samhället. I alla dylika frågor, såsom utjämning av lön och förmåner eller privat gentemot offentlig verksamhet, så kan Poppers metod inte användas, helt i enlighet med Mannhem; vi har förutfattade meningar bestämda av vår egen livssituation och vårt umgänge.

    Men, idag skulle jag vilja påstå att vitt skilda grupper kan vara överens om vissa problem, tom de allra viktigaste problemen såsom miljöhot, lokal social utslagning och världsfattigdom. Dessa problem kan man därför angripa på ett vetenskapligt sätt, pröva olika förslag till lösningar och välja de som fungerar. Allt förutsatt att man inte låter ideologierna blockera sinnena och att man på ett vetenskapligt sätt kan förmå sig att erkänna fel för framtida lärdom.

    Mohammad Yunus är ett utmärkt exempel på Poppersk social ingenjörskonst steg för steg och vad jag vet har sällan någon fredspristagare blivit utsedd under större enighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.