10 år

För nästan exakt tio år sedan skrev jag det första blogginlägget här på ”intensifier”. Namnet på denna blogg hade jag lånat från Michel Foucaults förord till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus, i en passage där han skrev:

Use political practice as an intensifier of thought, and analysis as a multiplier of the forms and domains for the intervention of political action. (vii)

Namnet funkade bra då, för tio år sedan, eftersom jag till en början skrev i gränssnittet mellan ”teori” och ”aktivism”. Jag är inte så förtjust i tillbakablickar, annat än att jag då och då använder sökfunktionen för att hitta tillbaka till sakuppfgift eller referens som jag vet att jag antecknat, så egentligen har jag inget att säga om den saken.

Vad jag däremot ibland funderar på är om denna blogg har någon egentlig framtid. Ingen annan bloggar längre (värdefulla undantag finns såklart). Nästan ingen läser denna typ av bloggar (om de gör det är det på Facebook, vilket inte har något långsiktigt värde alls). Nästan ingen kommenterar.

Egentligen är det inget större fel på bloggen som medium. Men jag har de senaste åren börjat använda mig av andra medier för att tänka, diskutera, skriva, kritisera, bygga saker som är mycket bättre anpassade för dessa göranden.

Forskningsmässigt har jag istället vänt mig mot sextonhundratalsuppfinningen kollegiegranskade tidskrifter. En blogg har svårt att hitta läsare med specifik kompetens, som läser noga och som tillför konstruktiv kritik. Givetvis har detta stundtals funkat även på denna blogg. Men det bleknar i jämförelse med en riktigt bra peer review. Samma sak gäller för när en artikel man skrivit sedan blir citerad och vidare diskuterad. Ingen läser en blogg som man läser en artikel (eller ett bokkapitel eller liknande), dvs. tänker länge och sedan skriver noga.

När det sedan kommer till datorkod är bloggen ganska värdelös. Här är Git-baserade protokoll/plattformar att föredra. Dels når man då ut till rätt ”läsare”, alltså andra programmerare, och dels kan man diskutera kod som revisioner av olika versioner som man jämför med varandra. Läsandet och skrivandet av datorkod är en process som är iterativ snarare än textskrivandets diskursiva form.

Så kanske blir tio år en lagom avrundning på ”bloggandet” till förmån för andra uttrycksformer. Jag vet inte.

17 reaktioner till “10 år”

  1. Jag tycker bloggen fyller många funktioner fortfarande. Men det är kanske för att jag har valt bort de akademiska publikationsformerna.

    Bloggen funkar bra för att samla idéer som sen kan bli en artikel, en bok eller ett helt forskningsområde. Inom mitt område (gränslandet mellan fantasi och verklighet) är det svårt att ens veta vart man skulle skicka en artikel. Dessutom är den akademiska formen av text ofta självkvävande, och kraven att besvara tänkta motargument gör att idéerna dör i sin linda.

    Jag gillar dina inlägg med data och kod, och saknar en form där det är lätt att publicera en interaktiv Jupyter-version direkt i bloggen. (Jag körde ditt förra inlägg som kod för några veckor sen — det är ju inte så lång omväg att klona koden och köra själv, om man har satt upp sin dator rätt. Efter att ha tittat på olika former av server/moln-baserade Jupyter-lösningar inser jag att problemen inte är triviala, kanske mest av säkerhetsskäl.)

    1. Simon: Tack för kommentaren och kul att du har användning av mina kodexempel. Jag håller med om att bloggen kan vara mycket givande rent akademiskt. Kanske är det bara jag som har gått för långt in i det akademiska formatet och sedan glömt bort att man kan lägga ut kortare grejer på bloggen, dels för att skriva ned sina tankar och dels för att diskutera dem.

      En jupyter-server är lite meckig att sätta upp. Det finns färdiga Docker images, men man måste ändå konfa https ordentligt så att man får säker inloggning. En regnig dag kanske jag fixar något.

      Jag borde även skriva ut i varje notebook vilken Python-distribution jag använder och vilka versioner av biblioteken. Då blir det aningen enklare att replikera koden.

  2. Just nu har jag nån sorts vision om att alla forskare som håller på med kvantitativa (och även i viss mån andra) data skulle kunna publicera i stort sett all sin forskning som (något som liknar) Jupyter.

    Det har en del svagheter, som till exempel att göra exploratoriska urval i stora datamängder om man inte vet exakt vad man söker efter, men det kanske finns möjligheter som jag inte hittat. (Kan man få Plotlys Dash att köra inuti en Jupyter-notebook??)

    När jag kör andras kod brukar jag exekvera cell efter cell och göra pip install *saknat paket* eller conda eller conda-forge så löser sig det mesta.

    Vad gäller att köra icke-lokalt tycker jag att Microsofts Azure-tjänst är lovande. Googles är för svåröverskådlig. Jag tittade på ett musikinformationsprojekt stanford-mir som var coolt, men de hade valt att låta alla skapa en Virtualbox på sin dator som de sen fick folk att konfigurera med Vagrant och 1,7 GB python-paket. (Sen skulle man ansluta från sin OSX till sin virtuella Linux-maskin-localhost och det fick jag aldrig att funka…)

  3. Jag går faktiskt och funderar på att starta en blogg – men resonerat samtidigt på samma sätt som du. Bloggar någon fortfarande – och är det någon som läser?

    Det jag ändå saknar bra forum att utveckla tankar utanför den egna sfären – och att ta del av andras tankar. För mig har du och Karl P genom bloggandet skapat bra och öppna platser att tänka – och ta del av en diskurs.

    Som praktiker snarare än akademiker saknas det bra platser för att utveckla ett tänkande utanför det redan givna. Samtidigt finns det tillgång till erfarenheter, sammanhang och insikter som man inte hade haft tillgång till som forskare.

    Bloggen känns fortfarande som en ganska unik och värdefull plattform att utveckla ett tänkande – både för en själv och tillsammans med andra. Jag hoppas att den får leva vidare..

    1. Edvin: Ja, jag håller med. Det är roligt att kunna skriva till människor utanför de akademiska korridorerna och tidskrifterna. Egentligen spelar det inte så stor roll om någon läser, jag har inte fört statistik på fem år, utan snarare kvaliteten på diskussionerna.

  4. Grattis på tioårsdagen! Det är symptomatiskt att senast jag var inne och kommenterade i en blogg var det på samma tema; bloggens död. Och nog är det sant som du skriver, Christopher: Få läser bloggar nu, det är inte mycket till kommentarsaktivitet, och vill man få detaljerade kommentarer i saker som rör ens forskning är peer-review-procedurerna i den formella akademin bättre.

    Samtidigt bloggandets kravlöshet befriande; det är ett av de få ställen där du kan skriva texter och inte tänka så mycket på mottagaren/målgruppen. I början kanske jag tänkte mig bloggposter som opublicerade manus till kulturartiklar eller whatever, men ganska snabbt insåg jag dess funktion som minnesanteckningar, skrivna för sitt framtida jag. (Självklart kan ju detta göra att det hela blir exkluderande osv, men det är ju en annan diskussion.)

    Kan dock tänka mig att andra löser detta alldeles utmärkt med fysiska anteckningsböcker, men jag har aldrig lyckats hålla ordning på sådana, förutom under fältarbete. Oavsett vilket är bloggformatet överlägset när det gäller sökbarheten. Egentligen kan man hålla sig med ett eget digitalt bibliotek av anteckningar, men det är ju trots allt någonting generativt i att materialet är öppet för folk som söker på något citat eller så.

    Min blogg har legat nere i några år nu… ”livet har kommit emellan” etc etc… anser mig ha svårt att finna tid att skriva fritt och regelbundet, let alone pilla bort malware från bloggen… men detta är såklart trams. Efter semestern vore det bra att komma igång igen – nyläsårslöfte! – för jag känner mig aningen stukad utan bloggprotesen. Den är trots allt utmärkt som ett medel för att hålla igång ett regelbundet skrivande – även om mycket av textmassan aldrig hamnar någon annanstans. (Sedan är det ju såklart så att man ibland kan omvandla bloggtexter till artiklar, kapitel eller hela böcker. Tittar för övrigt i Mark Fishers ”Ghosts of My Life” för tillfället – ett sent (2014!) exempel på bok baserad på relativt oredigerade bloggposter.)

    Dessutom märker jag av att mitt läsande blir mer lågkvalitativt om det inte processas genom eget skrivande – eller åtminstone tankeexercis som uppstår när man (mer eller mindre medvetet) ställer sig frågor som: Borde detta klargöras i bloggpost, inte minst för mig själv? Kommer jag ha glömt detta om en månad om jag inte gör en liten notering? (Sannolikt gör man ju det, glömmer alltså. Tanken på bloggen som externminne blir alltmer attraktiv ju äldre man blir.)

      1. Kalle P: Jag är helt med. Som anteckningsbok är bloggen kanske som allra mest funktionell. Jag har många exempel på texter som börjat här och sedan blivit artiklar, även om det inte kopierats någon text så har bloggen funkat som anteckningsbok och sedan som sökbart arkiv. Borde jobba mer så.

        Mot bakgrund av att bloggar inte längre har samma hype är det kanske nu som man verkligen kan snöa in sig på just anteckningsfunktionen. Ingen förväntar sig längre att bloggar är en ”offentlighet” som måste vara ”inkluderande”. Offentligheten har flyttat tillbaka till kultur- och debattsidan och fått sina hatutlopp på Twitter istället. Ingen bryr sig om ett obskyrt blogginlägg. Det är befriande på något sätt.

        1. Ja, och det faktum att det ändå är öppet för omvärlden att läsa gör ändå att man ändå tvingas formulera sig någorlunda ”färdigt”. Mina egna anteckningar i ordbehandlare tenderar att vara i punktform, vilket innebär att jag de ofta känns rätt ”tomma” efter ett par veckor. Nyanser och krusiduller mår bäst av att skrivas ut någorlunda rent.

  5. Mitt eget bloggande har gått i vågor under de dryga femton år som gått sedan det första inlägget på DPT. Trots att det är länge sedan och att jag provat flera alternativa uttrycksformer sedan dess, tycker jag fortfarande att bloggformatet har fördelar som gör att jag inte lagt ner bloggen utan skriver inlägg, om än mer sällan än på det glada nollnolltalet.

    Förutom idealistiska (kanske naiva?) politiska argument om att man skall äga sin egen plattform istället för att fylla på råmaterial till Facebookgrotteköttkvarnen tycker jag det finns vissa andra argument.

    Ett mnemotekniskt argument, det som Karl anför ovan. Om jag gjort vissa anteckningar och kommentarer kring något fenomen eller några länkar så är det mycket enklare att återfinna dessa än om det handlar om att rota fram ett flera år gammalt inlägg på Facebook eller Twitter.

    Fotavtryck på nätet: man syns helt enkelt.

    Low stakes writing, för att tala med Becker. Att hålla tangentbordet igång hjälper bloggandet till med, tycker jag.

    Geocitiesargumentet (eller Jaikuargumentet eller Soundcloudargumentet): någon annan än du själv, ofta ett kommersiellt företag, kan bestämma att dina inlägg, dina metadata, dina länkar, det sammanhang som dina texter är intrasslade i, en dag skall upphöra att existera.

    Tack för ett fint inlägg – blir mer sugen på att blogga när jag läste det!

  6. Intensifier betyder mycket för mitt tänkande. För oss som försöker intensifiera kopplingarna mellan aktivism, forskning, filosofi och politisk förändring är bloggen ett medel att bryta elitismen i akademiska publikationer. Bloggen blir demokratiserande som just offentligt anteckningsblock istället för internt, offentligt arkiv istället för internt. Möjlighet att fråga författaren eller ge synpunkter.

    Det är väl bra att bloggen kommit ur sin hype. Det skapar dock illusionen att ingen läser bloggartiklar. Men det kan mycket väl vara så att någon läser om ett år eller om tjugo år.

    Något som du Christopher är skicklig på är att skapa ekologi mellan olika plattformar. Bloggen får inte bli autonom, den behöver en ekologi. Traditionellt med twitter och facebook. Men kanske kan vi experimentera mer att skapa ekologi till traditionella webb-sajter, filmplattformar, poddar…

  7. Nu blir jag övertalad att blogga mer 😀 Kul! Jag har kanske bara gjort icke-bloggiga saker den senaste tiden och inte haft något att skriva om snarare än att det är något egentligt fel med bloggen.

  8. Det vore synd om den försvann. Jag läser varje inlägg via min RSS-läsare och gillar. Jag tror att man får ha andra förväntningar på bloggen 2017. Jag förstår att det är lätt att blicka tillbaka mot ett 2007 när varje blogginlägg tycktes leda till en fruktbar konserversation i kommentarsfälten. Själv tycker jag att IndieWeb-idén[1] är både bra och realistisk (sitt ostiga namn till trots). Publicera på din egen domän, dela innehållet på andra plattformar (läs: såssjala medjer) och låt folk samtala där om de så föredrar.

    Det suger verkligen att behöva vända sig mot vedervärdiga silos för allt innehåll vi tar del av. Bättre än så kan vi väl? Intensify intensifier!

    [1] https://indieweb.org/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.